.

Ni vet den där hemska känslan när man vaknar efter en god natts sömn, känner att allt

egentligen är bra men en känsla i magen skriker om motsatsen?

 

Den hade jag i mig när jag vaknade imorse. 

Såg Linnéas saker stå uppställda, en uppsättning kläder på den ena väskan. 

Dagen jag inte velat bekanta mig med, dagen jag skjutit upp att tänka på och att prata om.

 

När jag hämtade Linnéa med en stor bild på Zlatan på Arlanda i Juni kändes det underbart att 8 månaders tortyr var över. Inte att livet bara var dåligt när hon var borta men det går bara inte att jämföra hur jag mår när hon är med mig och när hon är i Afrika.

Det första jag frågade när vi slutade gråta och skratta var

 

"Hur länge ska du vara borta nästa gång?!"

Hon ville inte berätta och förstöra stämningen men jag ville veta.

Ville veta vad jag behöver ställa mig in på.

"1-2 år."

 

Jag fick inte luft då.

Om åtta månader har varit tortyr, vad blir då det här?

Efter en kort tid i Sverige började Linnéa fundera, bestämde sig att komma hem i Januari istället.

 

Jag vet att jag borde tänka på det idag.

Det gör jag litegrann och det gör det svåra lite lättare, det gör det.

5 månader är bättre än 2 år. 

 

Det jävliga är att när hon gick för att borsta tänderna för mindre än en timme sedan spelade det ingen roll.

Jag fick bita mig i läppen för att inte gråta.

 

Satt på balkongen och samlade mig lite.

Gick in för att krama henne och säga hej.

 

Där föll muren.

Rasar fullständigt och jag vill inte göra det värre för henne genom att vara ledsen men jag kan inte skrattandes krama henne och låtsas som att det går bra.

 

För det går inte bra.

Inte alls någonstans.

 

5 månader är inte så långe om det är en engångsgrej men det börjar kännas som en jobbig vana att vinka av henne och rädslan att hon ska ångra sig och stanna längre är nog större än jag tror.

Det känns som jag är ett barn som sträckt mig efter en älskad nalle och efter väldigt långt kämpande får jag krama den och sedan rycks den ifrån mig igen och jag kommer famla efter den i ytterligare fem månader.

 

Jag ska dricka upp mitt kaffe.

Fokusera på allt som är viktigt.

Arbetet i Tanzania är viktigt, skolan kommer bli så fin!

Ungarna behöver Linnéa och jag ska göra mitt bästa från Sverige tills jag får komma ner och hjälpa till med det jag kan.

 

En kompis till Linnéa gör fina armband som hon säljer och skänker pengarna till CCY.

Jag har 4 armband på min högra arm.

Ett som Linnéas kompis gjort.

Ett som ett av barnen i Tanzania gjort. I alla världens färger.

Ett jag fick av Marcos förra sommaren.

Det sista köpte jag igår, ett till mig och ett till Linnéa.

Det är svart med ett ord i guld. "Faith"

 

Tyckte det passade.

Jag tror på henne, jag tror på barnhemmet och skolan. 

Framför allt så tror jag på att livets största kärlek kan vara en kompis.

Världens finaste.