.

"Snart åker jag, det är bara 1,5 v kvar..." sa Linnéa igår.

"Okej, kan du vara tyst, jag vill inte höra..."

Elak Annie-jag vet.

 

Jag vill alltid att hon ska prata, vill alltid höra vad den där underbara människan har att säga

och jag tröttnar aldrig på att prata med henne och vi får aldrig slut samtalsämnen.

 

Förutom nu.

Jag vill höra om allt men jag orkar inte tänka på att hon ska lämna mig snart.

Jag vet att vi borde prata om det, vet att det är jobbigt för henne att åka. Vet att hon kommer tycka det är jobbigt att lämna Afrika om några månader när det är dags att lämna över hennes ansvar där och komma hem för att skapa sig en vardag att trivas med i Sverige.

 

Jag VET att jag ska prata med henne. Finnas där för hennes oro eller vad hon än känner.

Vara ett stöd men jag fixar inte det.

 

Förra gången hon åkte till Afrika grät jag som ett barn när vi kramades hejdå ute på skolan när hon hälsade på 

precis innan hon skulle åka.

Då hade jag ingen aning om hur jobbiga de där 8 månaderna skulle bli.

 

Jag sätter livet lite på paus när hon är borta.

Inte fysiskt.

Jag jobbar, tränar, är med vänner, skrattar, gråter och allt annat livet erbjuder men

en stor bit av mig är borta när hon inte är hos mig. 

Linnéa är en stor pusselbit som saknas när hon är borta.

Jag vet att "vi alltid har varandra".

 

Det är bara så jobbigt att inte kunna dela allt det vardagliga med henne.

 

Marcos flyttar till Linköping idag.

3 år.

Lång tid.

Vi ses kanske till jul, om vi har tur ses vi innan.

Jag skrattar och säger att det inte gör något.

 

Säger att jag inte kommer sakna honom.

Säger att det blir skönt att slippa honom, bråkstaken som alltid 

lyckas reta upp mig eller som vet bättre hur jag fungerar än jag vill tro.

 

Det finns ett stort stöd i honom, han har hjälpt mig ovärdeligt mycket det senaste året.

Plockat upp mig från botten, fått mig att skratta då.

Hjälpt mig att köra ett helt flyttlass ända ut till skolan, saker som jag skulle ta på bussen med typ 10 vändor annars.

 

Han hjälpte mig att flytta in i min älskade lägenhet i vintras.

Han skriver snälla saker när jag känner mig dålig.

Han är en bra vän helt enkelt.

 

En vän jag kommer sakna men jag förmår mig knappt att erkänna det.

För jag hatar att behöva någon.

Tycker inte om att sakna.

Snart är båda borta från mig.

För ett tag.

Fysiskt, inte psykiskt.

 

Det här blev väldigt bittert.

Kändes inte alls bra i magen.

Kanske ska vända på känslan?

 

Skönt att ha viktiga människor i livet som betyder så mycket att det suger att tappa dom.

 

Första dagen på nyanställningen idag.

Nu kör vi!