På hugget

"Hej, jag vill ta ett hb värde för att få lämna blod."
 
"Var det längesedan du lämnade?"
 
"Alltså, jag har aldrig fått lämna för ni tycker jag har för lågt hb värde och DETvilljagbarasägaattjagtyckerärjättedumtförjagbordesjälvfåbestämmaöverminKROPP!
Faktiskt..."
 
"OJ! Du var minsann på hugget!?"
 
"Oj förlåt.."
Sen log sköterskan i receptionen åt mig.
Jag är inte arg på henne, jag tycker bara inte om när andra vill bestämma vad jag klarar och inte klarar.
 
Mitt blod är bra för den som behöver även med ett hb värde på 117. 
Det är bara jag som kan bli lite påverkad av att lämna och då tycker jag att det ska vara mitt beslut.
 
Fick inte lämna igår eftersom jag har vaccinerat mig inför Afrika men vi tog ett hb värde.
124.
Gränsen ligger på 125 för att få lämna.
Hon såg hur besviken jag blev så vi tog ett till för att få ett medelvärde.
127.
 
Tack kroppen!
Aldrig haft så bra värde!
I sex år har jag kämpat med att få upp det där jäkla blodvärdet.
Så lång tid kan det ta för kroppen att återhämta sig när man har kört den i botten fullständigt.
 
Vissa saker blir aldrig helt bra.
Jag är okej med det.
Jag är okej med det eftersom det är jag som har orsakat allt som händer min kropp.
Jag kan inte skylla på någon,
kan bara vara tacksam att jag hade människor som brydde sig nog för att bestämma sig för att jag skulle klara mig.
 
Bestämde sig och fick mig att välja livet.
 
Det tar inte bort det faktum som gör att jag blir rädd ibland när jag tävlar och springer med maxpuls under en längre tid. 
Blir rädd att träningen ska bli mitt sista.
Blir arg när jag inte fått lämna blod.
Lite besviken när jag inte vet om jag kommer kunna göra allt som jag vet att många drömmer om.
Vissa saker vågar jag inte drömma om helt enkelt.
Det gör ingenting.
 
"Vilken fin människa du är" sa sköterskan när jag berättade om gången jag gick härifrån i tårar när de höll på att låta mig lämna blod men i sista sekund läste på min sida att de måste hb testa först.
 
Det var en minut från att det gick vägen och jag blev ledsen på riktigt.
 
"Det handlar inte bara om att jag är en fin människa. Tack för att du säger så men det här handlar om mig med. Att jag har bestämt mig och gjort det personligt."
 
"Gumman..Fortsätter du såhär kommer det gå."
 
Jag tycker verkligen om personalen på blodcentralen.
De har hjärtat på rätt ställe.
Verkligen.
 
Är du blodgivare?
Om inte, varför?
 
För om du kan ge, bara gör det!
Det kan bli den finaste julklappen du någonsin har gett någon.
Det blir inte mer personligt än så.
 
Fina tjej..
14 dagar kvar.
Kan inte tiden bara gå nu?
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0