Rädsla

Igår när vi var på KC frågade Peter om jag hade resfeber än.
Aldrig riktigt fattat det där med resfeber.
Betyder det att jag är nervös för resan?
Eller längtar väldigt mycket?
 
Nä ingen direkt resfeber men jag är rädd för att flyga.
Livrädd.
Det är lite sjukt, jag har rest runt i fler än 30 länder och nu de senaste åren har jag blivit flygrädd.
Inte bara så att jag tycker att starten är lite läskig.
Jag är säker på att vi ska krascha varje gång.
 
Jag säger inte något till någon.
Jag bara sitter tyst och blundar.
Lyssnar på kallprat i stolarna intill och undrar hur fan de kan prata om helt menlösa saker när vi snart kommer störta.
 
Statistik biter inte på mig.
Jag vet hur liten risken är att vi störtar men det hjälper liksom inte mig när jag är 10.000 m upp i luften.
Det bottnar säkert i något annat än själva flygningen. Det brukar det göra.
 
Rädsla är mitt värsta.
Oro kan jag tygla.
Vara ledsen är jobbigt men det funkar.
Glädje och lycka är mina bästa.
Rädslan är värst.
 
Jag har gjort mycket konstiga saker i mina dagar.
Suttit hos en krokodil i vildmarken och lyft svansen på den och matat den. 
Liftat i Afrika. Med lastbilar som aldrig skulle gått igenom en svensk besiktning.
Sovit på Paris gator i oktober, under en bro i Frankfurt och utomhus med en uteliggare och en rånare i Amsterdam.
 
"Unge kan det inte finnas något du är rädd för!?"
 
Stackars mamman... 
Jag har lärt mig att aldrig berätta innan.
Jag visar bilderna efter.
För hennes skull.
 
Men jo mamma.
Om du bara visste.
Jag är rädd nästan jämt.
Inte för allt men för mycket.
Jag klättrar två gånger i veckan.
Rädd så jag skakar vissa gånger.
 
Rädd för att selen ska gå sönder, repet ska vara sönderslitet eller att Pearli och jag har missat något när vi säkrar.
När vi ledklättrar brukar jag stanna upp efter halva och fråga mig själv varför i helvete jag utsätter mig för det där?
 
För att jag måste.
Jag kan inte ge vika för rädslan.
Det skulle vara ett värre nederlag än att skaka hela vägen upp och tro att jag ska falla 16 m.
 
Jag blev rädd i Paris när jag vaknade med ett gevär riktat mot huvudet och flera gånger efter det.
Det handlar inte om att jag aldrig är rädd. Det handlar om att jag inte vill låta rädslan styra mitt liv
och hindra mig från att uppleva livet. 
 
Första gången jag ville hoppa fallskärm avrådde min läkare mig att göra det.
Mitt hjärta borde inte utsättas för den typen av belastning.
Väntade ett år.
Bestämde mig för att hoppa ändå.
Rädd? Ja. Som fan.
 
Pappa följde med.
"Varför ska du hoppa för?" frågade han.
 
"För att det är läskigt. Och jag vill känna att jag lever och bestämmer över mitt liv."
 
Hoppa fallskärm var det coolaste jag gjort.
Andra gången i Nya Zeeland var ännu bättre.
 
Däremot finns det rädslor jag låter styra mig.
När jag var tillsammans med Viktor oroade jag mig mycket för hans resa till Afghanistan.
Sa aldrig något.
När vänner frågade oss på middagar skämtade jag bort det.
"Glöm inte att lämna visakortet hemma."
 
Kunde vakna svettig efter en mardröm och gick upp och stack ut och sprang för att inte väcka honom.
Kunde börja gråta om jag satt med Linnéa och hon frågade men jag sa aldrig något till honom.
 
Rädd för att påverka honom.
Rädd för att vara sårbar.
Han åkte i början av november.
 
Lättare nu när vi bara är vänner.
Jag berättade för honom innan han åkte att han aldrig varit ett skämt för mig.
Han visste innan.
Känner mig bättre än jag tror.
Han förstod varför jag gjort som jag gjort men han tyckte det var skönt att höra mig säga det nu.
 
Jag har mina rädslor.
Men jag kan inte tramsa med människors känslor ändå.
Det är ingen ursäkt.
 
Jag tror att alla människor är rädda.
 
Det är inte de orädda som är modiga.
Det är de som gör saker de är rädda för som är modiga.
 
Tycker de som vågar lita på kärlek är de modigaste människorna i världen.
Ni är de riktiga hjältarna om du frågar mig.
 
Kärlek. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Johan Erikson

Tack du fantastiska människa, dina bloggar berör mig djupt och jag börjar tro att det kanske ändock finns en chans för mänskligheten. Fortsätt sprida ditt hjärtas ljus,universum behöver dig och dina tankar!
//Johan/Tempo Resö

2013-12-10 @ 19:48:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0