.

En gång är ingen gång, två gånger är en tradition.

 

I söndags morse åkte Julia, hennes föräldrar och jag till Mora för andra året i rad. Vi hämtade upp våra nummerlappar, jag och Coach för öppet spår och

Jullan och hennes mamma och syster skulle åka halv vasan.

Det var massa olika stånd inne i Vasaloppstältet och vi fick en god latte av en trevlig prick från Preem i Lysekil, jag skrev en lapp till honom med texten "tack för gott kaffe", tanken var ju inte att han skulle se att det var jag som skrev utan bara någon random, han tyckte jag skulle skriva namn och adress på samma lapp men det var inte riktigt min plan så jag och Jullan skrattade gott och tog oss helskinnade ur den lite trassliga situationen.

 

Åkte till Evertsberg och hyrde in oss i en mysig campingstuga på 15 kvadratmeter.

 

På måndag morgon gick starten och vi startade i ett kyligt Sälen, tog oss upp på myrarna och där låg snön orörd längs med skidspåren och glittrade fint i solens morgonstrålar "Kolla vad fint det är!" tjoade jag, pigg, glad och taggad för att slå förra årets tid.

"Bara 86 km kvar coach!"

"ja, det är ingenting, men spar på krafterna nu"

"Ja, det är det som är det svåra..."

 

Men det gick bra, det var tungt, sista två milen är inte nice på något sätt alls. 

De sista 19 km gör bara ont.

Då undrade jag varför jag ens utsatte mig för samma smärta som ifjol.

 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på min egen fråga heller. Varför?

För det är inte så roligt.

Jag vet inte, det kanske är själva grejen att det är precis sådär jobbigt.

Att det gör sådär satans ont på slutet som det aldrig gör när jag tränar annars.

 

Något driver mig att vilja göra om det men jag vet i ärlighetens namn inte vad. Kanske hela grejen.

Att se fram emot det hela skidsäsongen, att traggla mil efter mil på skidor, att få vara riktigt nördig och ha ett mål.

Kom i mål efter 7.12 timmar. :)

 

På lördag kväll i Gnesta (kvällen innan vi åkte till Mora) såg jag och Julia på en dokumentär med Anja Pärson. Jag älskar ju henne som jag sagt så många gånger tidigare.

Vet att hon är "dryg" i somligas ögon men inte i mina.

I mina ögon är hon en stark och begåvad tjej som bara ville åka skidor, hon ville inte bli en skvallerkändis eller skandallöpsedel. 

 

Jag vet att det ingår i att vara idrottare på elitnivå men inte bara. Hon var en bra förebild, det räcker så. Varför skulle hon älska att bli interjuvad eller ifrågasatt av oss?

Det var inte det som fick henne att älska slalom.

 

Jag har alltid trott att hon älskat sin kropp.

Vet att jag alltid kollat in hennes ben, muskulösa som inga andra men just därför större än de flesta andras.

 

Jag har inte alltid älskat min kropp, jag gör det inte alltid nu heller men jag jobbar på det. Både genom fysisk träning som mental träning.

 

Jag har alltid tänkt att om jag skulle vara bäst i världen på något så skulle jag vara nöjd med mig själv automatiskt.

Knasigt kanske men jag tänkte typ,

"Hon är bäst på skidor, hon måste vara sjukt nöjd med sig själv och sin kropp"

 

I dokumentären om henne kom det fram att hon visst fått kämpa med att acceptera sin

"slalomrumpa och ben"

 

Det kändes både ock att höra det, ledsamt att hopn inte trivdes med sin elitkropp då, skönt för det gav mig en känsla av att det är okej att tycka att musklerna tar plats och ger min figur ett oattraktivt yttre. 

 

Jag är övertygad om att människor menar väl när de säger till mig att jag är "en enda stor muskel", "kompakt",  "fit" eller har muskulösa ben. jag blir oftast glad. Har jag en dålig period som jag har ibland blir jag ledsen. Då blir jag rädd att sjukdomen fortfarande bestämmer över mig. Då är det skönt att höra Anja säga samma sak. Jag vill vara stark, vältränad och snabb.

 

Fast det ska inte synas så mycket men ändå så mycket att det syns.

Ni hör va?

Jag vill ha kakan och äta den samtidigt.

 

Det går inte. Jag måste acceptera och tycka om det som finns.

Nej, jag måste ingenting men jag VILL.

Som Ingrinds man Kaj säger "Det är väl ingen som tittar på dig ändå? Alla har fullt upp med att oroa sig för hur de själva ser ut i andras ögon"

 

Hahaha... sant... Min kropp i mina ögon är det som faktiskt betyder något.

Resten spelar ingen roll.

 

Starka och färgglada