.

Jag var inte världens mest sociala Annie i början av HP2.

Jag ville bara sitta och äta frukost med Jenniefer (bästa namnet)

oavsett om jag var glad,ledsen, pigg eller trött. 

En morgon i höstas insåg jag att våra frukostar i skolan snart är slut..

 

Vi bestämde oss för att fortsätta äta frukost tillsammans. För att det är nice!

För att vi är ganska lika på många sätt. Våra samtal är brutala och inte så värst tjejiga och I love it!

 

(I den bemärkelsen där tjejigt är dåligt)

Vi ältar lagom, vi analyserar inte våra samtal. Vi driver sönder allt och vi gör det bra :)

 

 

För ett par veckor sedan satt vi här i mitt mysiga lite oldstyle kök o åt yoghurt med valnötter, leverpastej, juice o kaffe.

 

 

Imorse ringde det på dörren och jag blev glad!

 

Glad för att det var Jenniefer som stod där och var frukostsugen.

Jag är glad att jag började på Väddö, av många olika andledningar.

Berikad på kunskap och erfarenheter,

Stolt över den jag blivit där, Tacksam över vännerna jag fått där, Inspirerad av allt vi gjort och övertygad över att inget är omöjligt.

 

 

Henke var hemma under första delen av vår frukost. Han skulle nog aldrig vilja rekomendera någon att träffa varken mig eller Jennifer efter han hört våra konversationer. "Vi är hänsynslösa och suger ut det goda ur människor" sa vi och asgarvade.

 

Efter frukosten pluggade vi, skickade in 3:e uppfiften till Uppsala. 

Fuck aina, den var tråkig.

 

Nu ska jag sticka och klättra!