Som en oslipad diamant

Nar jag var liten hade vi en bordercollie som hette Ronja.
En och en, periodvis hade vi aven en dros valpar eftersom vi avlade pa Ronja och salde valpar. Idag kan jag nastan sla mig for pannan. 
"Hade vi verkligen massa bordercollies hemma hos mig?!!!" 
 
Det finns en film fran den tiden som jag gillar skarpt. Jag sitter pa golvet i koket, omgiven av dessa sma lurviga galningar. De anvander mig som hoppborg/leksak och klattrar pa mig for gladaste livet, jag ser lite upptagen ut, inte arg, inte radd men kanske en aning besvarad sa jag forsoker systematiskt ta bort dem en efter en istallet for att krypa darifran. Nar jag fatt bort en valp har saklart tva nya hittat dit och ni forstar cirkeln...
Jag blev aldrig av med dem!
 
Idag vill jag inget hellre an att ha tid for en liten valp men vet inte hur val jag uppskattade det da.
Jag minns att jag alskade hundarna men som med allt man har ar det svart att vara tacksam for det.
 
Lite som Anna sager i solsidan "Man saknar inte kossan forens baset ar tomt"
True that.
 
Lite som foraldrar som ger sina ungar iphones,surfplattor och annat dyrt.Meningslost!
"Men de behover en iphone sa vi kan na dem eller de oss"
Skitsnack.
De vill spela spel o vara som alla andra bortskamda barn, sag vad fan du vill men ingen kan overtyga mig om att ett barn BEHOVER en iphone. Sen vad varje foralder ger sitt barn ska jag inte bry mig om egentligen, det ar deras ensak men jag kan inte lata bli att bli lite irriterad.
 
Jag skulle inte skriva om iphones nu egentligen utan om nagot annat.
Ett ar hade vi en valp som skilde sig lite fran de andra. Han var tjockare och lite klumpigare an de andra. Jag visste att han skulle bli precis lika bra som de andra om inte battre, det ar sakert som med manniskor. De som var tjocka eller lite utstotta som sma blir ofta de finaste vuxna. De knacker koden om hur man ska behandla andra lite snabbare an de som bara fatt allt serverat pa silverfat.
Jag sager inte att det alltid ar sa men ofta.
 
Hursomhelst ville jag inte att "tjockisen" skulle saljas sa nar det kom kopare visade jag stolt upp alla valpar utom tjockisen. Ett par fragade om "tjockisen" och jag svarade lite tyst
"Han ar inte lika snall och bra som de andra"
"Jaha, men varfor kramar du honom sa mycket da? fragade dem"
"Jamen, det ar ju synd om honom..."
De fattade piken och valde en annan valp, an idag skojar de om det har nar vi ses.
 
Idag ar det molningt har pa on.
Tog min mp3 o gick langs stranden i vattenbrynet. Det finns inte sa mycket fina stenar har, det finns men de flesta ser ut som alla andra och har inget speciellt.
 
Forr letade jag alltid upp de finaste stenarna, de slataste och mest symetriska av alla.
Nu tycker jag de ar trista. Jag ser att de ar fina, jag ser att de ar "perfekta" men jag lockas inte av det.
 
Livet ar inte perfekt, jag vet att jag absolut inte ar det.
Inte med de matten ialla fall. Inte om jag ska vara felfri, 10 poang pa en skala eller alltid gora allt ratt.
 
Men jag gor sa gatt jag kan.
Jag samlar pa alla konstiga snackor o trubbiga stenar.
Vissa kommer kanske skratta och saga "va detta det finaste du kunde hitta?"
Jaaa.. beroende pa med vilka ogon man valjer att titta med.
Jag kanner mig lite som de dar stenarna och snackorna just nu.
 
Lite trasig, trubbig och radd att falla isar.
Samtidigt glad att jag inte ar den dar "perfekta stenen". Da vore det ju inte jag och ar det nagot jag vet idag sa ar det just det.
 
Jag ar precis den som jag vill vara och jag ar mitt basta sallskap.
Tittar ner pa min hogra vrist nar vagorna drar sig tillbaka.
"aa juste dee"
Linnea saknas. Jag saknar henne satans mycket nu.
Hela tiden.
 
Raknar ner tills hon kommer hem.
 
//Annie
 
 
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0