Jobba undan kön så kanske någon du känner får handla

"Om någon du känner behöver en ny lever står det 54 st före i kön"
 
Stod i Svd imorse.
Jag har ofta tänkt att jag ska fylla i ett donationskort men jag är för lat. Orkar inte ta reda på hur man gör så jag har skjutit det framför mig. Tills idag.
 
Fick en klump i magen. Jag säger alltid till alla att jag inte är rädd för att dö och att jag 
bara lever i nuet.
 
Det är inte sant.
Varför får jag då panik inombords varje gång jag flyger?
Jag känner likadant varje gång vi ska till att lyfta.
"Det är nu det händer..Fan"
 
Jag vill inte tänka på döden och inte heller ta ställning till vad som ska hända med mig när jag är borta.
 
Jag vet att jag är fånig nu men jag stod flera flera år i bostadskön i Stockholm. Trots att jag hade bostad betalade jag för att behålla min plats i kön.
 
När allt kändes bra, när jag trodde jag hade en trygg punkt fick jag ett inbetalningskort från Sthlm´s bostadskö.
 
"Det är onödigt att betala för en köplats jag inte ens vill ha eller behöver..." tänkte jag och kastade räkningen
 
Några månader senare satt jag på tuben med min stora ryggsäck.
Kände mig som en idiot.
Trötta tårar som envisades med att rinna när jag åkte över Skanstullsbron.
Ilska över min dumhet blev tårar.
 
Trött i ryggen efter allt konkade, rotlöst flackande IGEN, trött i själen efter att fortsätta vara sårbar och arg för att jag lät det hända.
 
Det känns samma sak med att fylla i donationskortet.
Som att döden kommer på posten såfort jag trycker på skicka. 
 
Fånigt jag vet.
Jag tänker för mycket på saker jag inte kan påverka.
Det tror man inte när man träffar mig en lördag natt ute på äventyr.
 
Då är jag den skönaste och mest obrydda personen som finns, tillsammans med min bästa vän. 
Vi utmanar 4 dörrvakter och det slutar med att vi är de enda på klubben som får gå ut o ta luft på framsidan med dem, för att vi säger precis vad vi tänker.
 
Vi trycker våra ansikten mot glasrutan på tåget till två killar som bönat efter vårt nummer och vi fattar inte varför de vill ha något med oss att göra när vi bara gör sjuka och konstiga saker.
 
Men vi har roligt.
Sen kommer en sådan artikel och jag blir kall.
Inser att allt vi har är lånad tid.
 
Vill göra det bästa av den.
Vill fortsätta göra bra saker även när jag inte finns kvar.
 
Kan jag förlänga livet för en person eller rädda någons mamma, pappa eller bror vill jag göra det.
Bara att bita ihop och bestämma sig utan att tänka på att jag i samma stund som jag godkänner en donation ger efter för döden.
 
Indirekt.
 
Försöker tänka att jag ger en person ett längre liv.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0