.

Idag vill jag ge dig en knuff ut i det okända och lite läskiga med dig själv som grymma vapendragare!

 

Om jag har en riktigt bra dag, kanske är på gymmet och lyckas fokusera bra och 

få till passet precis som jag önskat, är på jobbet och masserar eller ger triggerpunktsbehandling som jag göra i sömnen eller om jag är på en fest och känner

mig på topp. Fäller den grymma kommentaren efter den andra och känner 

att inget kan påverka mig.

 

Då skulle jag kunna påstå att jag är självsäker o ganska modig.

 

Sen hamnar jag i en situation som är ny eller där jag inte känner mig bekväm

och BAM!

Där rök den där så kallade självsäkerheten som nyss kändes så stark.

Rädslan att vara dålig eller göra fel tystar ner mig och håller mig tillbaka.

 

Jag gillar nya utmaningar men inte att känna mig osäker.

Det klär mig inte att vara blyg eller rädd att göra fel.

 

Om den rädslan får ta övertaget kommer jag sluta utvecklas, inte lära mig nya saker och gå miste om nya härliga stunder i livet. 

Det vore ju FRUKTANSVÄRT tråkigt!

 

Det var ju inte så att jag tyckte det var bekvämt första gången jag klev in i gymmet och kände mig mest missplacerad av alla. Att jag inte hade rätt att vara där eftersom jag kunde minst och inte hade några muskler att flexa framför spegeln. För det var nämligen min åsikt om gym.

 

Att det var en plats för att hävda sig själv, inte för att bli en stark och hälsosam människa.

 

Min kollega på jobbet är simmare, en duktig sådan och hon ger mig crawllektioner.

Det är verkligen jätteroligt och svårt.

Jag fick i "läxa" att simma lite crawl i mina bröstsimpass bara för att träna teknik och andning.

Första gången tittade jag mig omkring. Konstaterade att ingen från någon förening tittade och så körde jag 25 m crawl. Såfort någon tittade slutade jag.

För att jag var osäker, för det är läskigt att vara nybörjare.

 

Det är ganska läskigt att jobba som personlig tränare på ett gym där det kryllar av grymma tränare och 

riktigt vältränade människor.

 

Jag blir bättre och det känns lättare och lättare att inte bry mig om alla andra.

 

Jag tror att man växer som människa när man då och då vågar lämna sin comfortzone.

Kasta sig in i något nytt som både lockar och skrämmer.

 

Just nu sitter jag och letar musik till ett spinningpass och ett vattengympapass jag kommer ha på Eriksdal i höst. 

 

Det känns jättekul och lite läskigt.

 

Försöker att tänka mindre och köra mer.

Med Frankly runt halsen känns allt lättare.

 

 

 

 

 

 

 

Igår när Linnéa och jag kom till Norrtälje köpte vi kaffe o satte oss på bussen hemåt

efter en riktigt lyckad midsommar.

 

"Bränn dig inte på kaffet för Mc Donalds kaffe är det varmaste kaffet jag någonsin druckit"

varnade jag Linnéa.

 

Vi satte oss på bussen och skrattade en massa, oseriösa som vanligt.

Jag vet att vissa tror att vi bara har den sidan. Att vi aldrig pratar om något allvarligt eller 

tar något i livet på allvar.

 

Livet är ett skämt o vi är komikerna.

 

Om sanningen ska fram så finns det ingen som vet så mycket allvarliga saker om mig som Linnéa gör.

Det finns inte något som jag inte skulle berätta för henne.

Hon vet allt och tycker ändå om mig lika mycket.

Det är exakt samma sak med Linnéa. 

 

Det finns inte något som hon skulle kunna säga som skulle få mig att ändra mig om henne.

 

Ett par av våra medpassagerare på bussen flinade lite diskret när jag skrattande kom tillbaka till min plats efter ha kollat 

om en kille längre fram var någon jag kände och utbriste "Nä, det var ju helt fel!" precis framför honom

när jag upptäckte att så inte var fallet.

 

Linnéa har varit hemma i drygt en vecka och vi har pratat om mycket men inte om mina föreläsningar och allt kring det så mitt i allt skratt och konstiga kommentarer blev hon allvarlig och frågade hur jag mår nu.

 

För oss är det helt normalt att bryta ett oseriöst samtal med en seriös fråga och BAM så är tonen förändrad hos båda.

 

"Det är bra, föreläsningarna är bra för mig. Jag blir påmind varje gång jag står där framme om vilket liv jag inte vill leva. När jag berättar om saker som hände då får de som lyssnar en rynka mellan ögonbrynen och 

något sorgset i blicket som speglar tillbaka till mig som en påminnelse om att det jag berättar bara vållade smärta"

 

"Vad skönt ändå.. att du kan se det så"

 

"Ja och även om jag alltid kommer ha mina spöken så tycker jag verkligen om mig själv.

Jag kan se andra ha psykiska eller fysiska egenskaper jag beundrar men jag vill ändå inte vara dem.

Jag vill alltid vara mig oavsett hur min dag är."

 

Då sa Linnéa en smart sak.

"Det som är coolt med dig är att du alltid jämför med dig själv.

Aldrig med någon annan.

Du kan säga, "hon har en snygg kropp".

Inget mer med det.

Istället säger du,

"Jag tittar på bilder o jag var snyggare förra sommaren eller jag sprang på den här tiden förra veckan och idag sprang jag på denna. 

Bara jämfört med dig själv.

 

Då skrattade jag och höll med.

 

För det är sant.

Jag jämför alltid med mig själv. Mina mål och mina begränsningar.

Jag har en bästa och en sämsta version av mig själv och det är det enda som är viktigt att veta.

 

Hur jag mår som bäst och hur jag undviker min sämsta version av mig själv.

 

Jag hoppas att alla försöker tänka så.

Att det viktigaste är att trivas i sin egen kropp.

Efter sina egna förutsättningar och mål.

Inte andras.

 

Andra kommer alltid ha en uppfattning om dig och du kan aldrig tävla mot dem.

Du behöver bara trivas för din egen skull.

För vad spelar det för roll vad andra tycker om du inte ser det fina i dig?

 

Inte ett dugg faktiskt.

Ge dig själv lite kärlek och skinn på näsan för det förtjänar du.

 

Kaffet svalnade nästan vid Gillingebanan.

Jag sa ju att det var världens varmaste kaffe. :)

 

KÄRLEK

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag känner doften av lavendel tänker jag alltid på den underbara killen jag jobbat med sedan 2009

Inte så ofta numera men jag åker dit och gästspelar nu och då för att få känna doften av honom och se in i de vackraste ögonen på jorden.

När det doftar nyslaget gräs får jag upp fina minnen från min barndom och när jag känner doften av häst är jag tillbaka hemma i stallet innan jag ens hinner tänka tanken.

Jag förknippar dofter med minnen, minnen med känslor och känslor med ett visst mående.

Mitt finaste halsband, "Frankly" påminner mig om vem jag är och vill vara.

Jag skrattar mycket och bryr mig lite.

Det är liksom min grej, för mig själv och andra.

Jag har förresten aldrig riktigt förstått det där med att vara morgontrött.. När jag vaknar på morgonen är jag glad.            

Kan absolut vara trött, men alltid glad. 

Fruktansvärt frustrerande för alla morgontrötta. Jag förstår det och jag ber om ursäkt men jag älskar att vakna och  se riktigt ruffsig och allmänt nyvaken ut. Jag skulle inte vilja påstå att jag känner mig som snyggast just då. 

Att vara snygg och rätt är inte riktigt jag heller så jag väljer att strunta i det. Jag älskar att kliva upp för att sömndrucken kliva i mina träningskläder och sätta på musiken och ge mig ut och springa i skogen.

Det är viktigt att samla på härliga dofter, minnen och känslor. Jag är inget mattesnille men med enkel matte räknar jag ut att fler varma minnen ger fler varma känslor i magen och det är välmåendet som räknas.

Jag hade en av mina underbaraste vänner här på besök nyligen.                                                                Ögonen och hennes kroppsspråk sa mer än tusen ord.

Vi satte oss ute och pratade. Det handlade om kärlek. Det handlade om känslor.

Det mest komplicerande och aktuella man någonsin kan prata om. Kände hur jag blev kall inuti när hon berättade. För det var som doften av lavendel.

Hennes ord väckte ett minne i mig som skapade en känsla som gjorde ont. Minnet av hur ont det gjorde då kylde hela min insida och jag tänkte sedan att det är helt rimligt att höja garden och stålsätta sig mot att bli sårad. 

Vissa skulle nog påstå att det är samma sak att gömma sig som att höja garden.                                         Att det är fegt att stänga ute.

Det spelar ingen roll vad andra tycker. För i slutändan handlar det om att sätta sig själv i första rummet.      Om det betyder att jag vill höja garden så gör jag det. 

Min lycka är mitt ansvar, jag är inte någons att rädda.

Jag tycker att alla ska ha lika mycket tålamod med att lära sig älska sig själv trots fel och brister.             Precis som vi har tålamod med alla andra.

Jag är viktigast i mitt liv och ingen kan såra mig utan min tillåtelse                                                               

 "Frankly my dear, I don´t give a damn"

 

Åtta månaders saknad.

Skulle ljuga om jag sa att det gick snabbt.

Eller, tiden går alltid snabbt, veckorna flyger iväg. Måndag och fredag varje dag.

 

Hösten blev vinter och innan jag fattade att våren kommit så var sommaren här. Så uppenbarligen går tiden fort.

Men det betyder inte att det varit mindre jobbigt att vänta på Linnéa.

 

Vissa dagar har varit värre än andra.

Ibland har jag varit nära att boka en biljett o bara dra.

 

Vi borde vara nära de som betyder mest.

Det är inte så lätt som det borde.

 

I onsdags vaknade jag med ett leende på läpparna. Hoppade upp ur sängen och med bara ett linne, sovshorts och håret åt alla håll var jag påväg till Arlanda. Såg att Henke fortfarande låg och sov..

Stannade till och undrade varför han inte gått till jobbet.

Gick tillbaka in i sovrummet, tittade på mobilen. 04.24 aha...

Ska inte gå upp riktigt än.. 

 

När det väl var dags att hämta henne och jag satt utanför hennes gate blev jag rädd.

Hatar flygplan och tror jämnt att de ska störta. 

Väldigt ologiskt men ändå jobbigt.

 

Så jag satt och skakade tills jag såg att deras plan landat.

 

Då stod jag där och väntade.

Det stod limosinföretag där och väntade på viktiga människor med fina skyltar.

Jag väntade på världens viktigaste person men utan skylt. Hittade en stor bild på Zlatan i SVD så den höll jag upp.

 

Tänkte att om vi började med att skratta skulle jag inte börja gråta. Jag gråter inte när jag träffar personer jag saknat. Varför ska jag gråta när vi ses? Då behöver jag ju inte vara ledsen längre så då finns det ingen orsak att vara ledsen.

 

Så kom hon.

Med alt sitt hår och fina leende och jag tittade på Zlatan och på henne och uttryckte min besvikelse för deras olikheter. Vi garvade och sen kramades vi.

Efter ett par sekunder börjar båda gråta, nåt så in i..

 

Jag insåg hur mycket jag längtat. Hur mycket jag behövt den där kramen jag längtat efter i 8 månader.

 

När vi torkat tårarna blev allt som vanligt.

Piff och Puff. 

Galna, underbara och farliga för allmänheten.

 

Jag lever i en Piff och Puff bubbla nu.

Jag vet att den är tillfällig.

31 aug åker hon igen och jag låg sömnlös första natten pga av det.

 

För jag vet inte hur jag rent fysiskt ska klara att åka med till Arlanda och lämna henne där. 

Jag kan inte se hur jag ska klara att ta mig därifrån utan henne.

 

Jag måste fokusera på annat nu. Den dagen kommer och då får jag hantera det.

Nu vill jag bara njuta av att vara i vår bubbla.

 

Det är det enda som spelar någon roll idag.

 

 

 

 

 

 

 

Jag är som mest produktiv när jag blir berörd över något.

Positivt eller negativt.

Helst ska jag vara arg över något. 

 

Ledsen är mindre bra.

Då skriver jag hellre i min bok. Jag är ofta impulsiv när jag skriver.

För det är sådan jag är. 

 

Då blir det lättare att skriva saker jag senare ångrar.

Det är skönt att bara skriva och skriva utan att tänka på vad som hamnar på pappret, men då är det för att ge mig själv lite andrum eller en chans att kartlägga mina tankar.

Igår skrev jag sida efter sida.

Har inte ens läst vad jag skrev.

 

Sitter på min fina balkong.

Klockan har passerat 23 och det är fortfarande ljust.

Skymtar sjön mellan trädens grenar och jag är omgiven av lyktor med värmeljus och

fina blommor.

 

Att vara florist känns som ett drömjobb.

Skulle däremot JAG  försöka att försörja mig på det skulle jag troligtvis få gå både hemlös och hungrig för gröna fingrar är något jag verkligen saknar.

Det är mest tanken på att vara florist som tilltalar mig.

 

Precis som att med ett par penseldrag på en vit duk kunna skapa något som har en mening. 

Jag kan knappt rita streckgubbar. 

Det gör ingenting. 

Men jag kan bli faccinerad av konsten.

 

Gjorde kaffe alldeles för sent för att det ska vara hälsosamt men jag kände för det ikväll.

Jag är skrivsugen.

Mina fingrar vill skriva något som får det som snurrar i huvudet att förvandlas till något logiskt.

 

Det går inte.

Fick sätta ord på alla tankar till Pearli idag när vi klättrade.

Att göra det samtidigt som jag var frustrerad över att jag fortfarande bara kan klättra med en sko 

gjorde att ilskna tårar kom.

 

Fick en stor kram av Pearli och då kändes allt faktiskt bättre. Skrattade lite åt mig själv och suckade.

 

Ibland önskar jag att jag kunde känna mindre för att skydda mig bättre.

Jag är inte arg. Inte heller ledsen.

 

Jag tänker bara lite för mycket mellan varven. 

 

 

 

 

 

 

Igår åkte jag till Ulriksdal för att träna med en av mina kunder.

 

Vi skulle köra i en park nära där hon bodde och hon frågade mig innan om jag ville veta hur det såg ut och 

vad som fanns så jag skulle veta vad vi skulle göra.

 

"Nej det är lungt. Jag gillar att vara kreativ så det löser sig!"

 

Det blev faktiskt jättebra och roligt!

 

Efter uppvärmningen använde vi bänkar för dips och hopp för att öka hennes spänst.

Ett vanligt staket blev en balansgång, en liten sluttning passade att köra skottkärran med armhävningar upp och ner.

 

Så det bästa av allt.

Med hjälp av repen till en gunga kunde hon köra rodd med egen vikt och genom att dra sig diagonalt uppåt med hjälp av repen blev det en grym övning för armar o coremuskelaturen. :)

 

Det är det här jag älskar med utomhusträning!

 

Vet man bara vad man vill få ut av passet, vilka muskler vi ska jobba med och hur man bäst använder sin kropp så kan man få ett hårt pass både styrkemässigt och konditionsmässigt.

 

När vi nästan var klara kom min kunds tvååriga dotter ner till oss och satte sig i sandlådan. 

 

Hon tittade väldigt frågande på oss.

Jag tror hon tyckte vi var knasiga som tydligen inte alls förstod hur

man använder en gunga egentligen! :)

 

Se inte bara saker för vad de är utan även vad de kan bli.

 

Det blir roligare då! :)