.

Åtta månaders saknad.

Skulle ljuga om jag sa att det gick snabbt.

Eller, tiden går alltid snabbt, veckorna flyger iväg. Måndag och fredag varje dag.

 

Hösten blev vinter och innan jag fattade att våren kommit så var sommaren här. Så uppenbarligen går tiden fort.

Men det betyder inte att det varit mindre jobbigt att vänta på Linnéa.

 

Vissa dagar har varit värre än andra.

Ibland har jag varit nära att boka en biljett o bara dra.

 

Vi borde vara nära de som betyder mest.

Det är inte så lätt som det borde.

 

I onsdags vaknade jag med ett leende på läpparna. Hoppade upp ur sängen och med bara ett linne, sovshorts och håret åt alla håll var jag påväg till Arlanda. Såg att Henke fortfarande låg och sov..

Stannade till och undrade varför han inte gått till jobbet.

Gick tillbaka in i sovrummet, tittade på mobilen. 04.24 aha...

Ska inte gå upp riktigt än.. 

 

När det väl var dags att hämta henne och jag satt utanför hennes gate blev jag rädd.

Hatar flygplan och tror jämnt att de ska störta. 

Väldigt ologiskt men ändå jobbigt.

 

Så jag satt och skakade tills jag såg att deras plan landat.

 

Då stod jag där och väntade.

Det stod limosinföretag där och väntade på viktiga människor med fina skyltar.

Jag väntade på världens viktigaste person men utan skylt. Hittade en stor bild på Zlatan i SVD så den höll jag upp.

 

Tänkte att om vi började med att skratta skulle jag inte börja gråta. Jag gråter inte när jag träffar personer jag saknat. Varför ska jag gråta när vi ses? Då behöver jag ju inte vara ledsen längre så då finns det ingen orsak att vara ledsen.

 

Så kom hon.

Med alt sitt hår och fina leende och jag tittade på Zlatan och på henne och uttryckte min besvikelse för deras olikheter. Vi garvade och sen kramades vi.

Efter ett par sekunder börjar båda gråta, nåt så in i..

 

Jag insåg hur mycket jag längtat. Hur mycket jag behövt den där kramen jag längtat efter i 8 månader.

 

När vi torkat tårarna blev allt som vanligt.

Piff och Puff. 

Galna, underbara och farliga för allmänheten.

 

Jag lever i en Piff och Puff bubbla nu.

Jag vet att den är tillfällig.

31 aug åker hon igen och jag låg sömnlös första natten pga av det.

 

För jag vet inte hur jag rent fysiskt ska klara att åka med till Arlanda och lämna henne där. 

Jag kan inte se hur jag ska klara att ta mig därifrån utan henne.

 

Jag måste fokusera på annat nu. Den dagen kommer och då får jag hantera det.

Nu vill jag bara njuta av att vara i vår bubbla.

 

Det är det enda som spelar någon roll idag.