.

Under veckan som gått har jag läst tre olika artiklar i tre olika tidningar som alla 

landade på samma ställe hos eller i mig.

 

De handlade inte ens om samma sak egentligen men hade ändå ett starkt och tydligt samband.

Först läste jag om olika skönhetsingrepp i DN.

Jag är allergisk mot det, precis som jag är en stark motståndare till proteinshakes och annat tjafs.

 

Ät ägg efter träning.

Ät varierat och medvetet så är det inga problem. 

Värst är de som knappt vet vad deras proteinpulver innehåller. Då blir jag trött på riktigt, speciellt då forskningen inte stöder dessa dyra tillskott.

Det är INTE coolt att svassa runt med en shake i handen före, på eller efter träningen.

 

Nu eldade jag upp mig över helt fel sak igen..

 

Skönhetsingrepp var det ja.

Jag har alltid tyckt att "natural is beauty"

Att större läppar, mindre näsa eller större bröst inte gör livet till ett nöjesfält.

 

Jag blir ledsen när tjejer sminkar sig i simhallen, INNAN de går in och badar.

Får lite ont i magen när de inte tror att de duger som de är.

 

Så läste jag artikeln i DN och jag ändrade mig inte, jag är fortfarande emot alla dessa ingrepp för att göra fin finare och bra bättre.

 

Det stod: "Är det inte sorgligare att någon går runt hela livet och mår dåligt istället för att göra ett ingrepp och må bättre?"

 

Kanske. 

Min stolthet skulle aldrig tillåta mig att operera mig men sen har jag aldrig mått dåligt över min näsa eller mina läppar heller.

Jag tränar sex dagar i veckan, oftast två pass om dagen eller fler.

 

Är det samma sak?

Jag kämpar med min kropp och min hälsa, för att må bättre och se bättre ut. 

Jag älskar min träning. den får mig att må bra på många sätt men jag skulle ljuga om jag sa att det yttre resultatet av min träning inte var så noga.

 

Idag var jag och Pearli själva i gymmet på KC. Tittade i speglarna, spände våra ryggmuskler och blev nöjda över vad vi såg. 

Är det bättre än att beundra sina nya läppar bara för att våra ryggmuskler är "äkta vara"?

 

Felet är inte operationen i sig.

Felet är att samhället har lagt ribban så högt att det inte räcker att vara sig själv längre. 

Samhället skapar ideal och föraktar sedan de som vill vara till lags.

 

Jag tycker att jag är mer "naturlig" med mina fräknar, utan smink och botox.

Att de som aldrig tränar men sminkar sig och fixar håret varje dag är mindre naturliga och faller mer för idealet.

 

Det är kanske inte så svart eller vitt. Vi faller alla för idealet.

Att se bra ut.

Att duga och må bra.

Vi har bara olika sätt att göra det på.

Till mitt eget försvar kan jag alltid säga att fysisk aktivitet har goda effekter på hälsan och våra inre organ men när det kommer till skönhet har jag inget klockrent försvar.

 

Inser att jag inte kan förändra världen genom att bli arg på alla skönhetssalonger och liknande utan att jag måste gräva djupare. 

Träning ska vara för att må bra. Inte för att vara snygg och passa in.

Blossom sa i en annan artikeli veckan att alla chefer hon har tränat blir väldigt små när de får på sig shorts o t-shirt.

Allt som är "dåligt" kommer fram när vi tränar. Alla känslor får ta mer plats för de frisätts när vi tar ut oss.

 

Jag har vaknat på mornarna och inte mått alls.

Varken bra eller dåligt.

Sprungit och känt mig gladare och starkare.

Kommit hem och fallit ihop på backen. Tårarna trillandes nedför kinderna utan att jag vet varför.

"Jag mår ju för tusan bra!"

Det finns ingen mur när det kommer till träning.

 

Vi kämpar ta mig tusan varenda dag för att känna oss lite bättre och lite snyggare.

 

Min filosofi som Hälsopedagog är att "huvudet" måste vara med. 

Det spelar ingen roll hur bra jag tränar och äter om jag inte behandlar mitt inre på samma sätt. 

 

Jag tror inte att en dammsugen rumpa eller ett sexpack på magen är lösningen på alla våra problem och nyckeln till lyckan. 

 

Jag tror på mental träning och rörelseglädje.

Lite mer eftertanke och mindre skavallerblaskor kanske.