.

I onsdags förra veckan hade jag min andra föreläsning.

Min första avlönade! :)

 

Jag har vetat länge att jag skulle ha den men hela tiden trott att det är långt kvar, gott om tid att förbereda mig.

Vips så var vi tillbaka på Väddö med mycket annat som skulle slutföras inför examen och sedan min föreläsning på det.

Kvällen innan skrollade jag igenom mina anteckningar på datorn och lät det sedan vara.

 

Det var en spreciell känsla att gå in i salen och möta deras blickar. Jag var inte nervös men det är viktigt för mig att syftet med föreläsningen kommer fram.

Varför jag tror att de som kostrådgivare och medmänniskor kan ha nytta av det jag har att säga.

 

Under föreläsningen såg jag på dem och deras allvarliga miner.

Fick lite panik.

"De har ju skittråkigt!"

"De tycker jag är kass!"

 

Jag förstår ju egentligen att det skulle se ännu konstigare ut om de skrattade när jag berättade om hur jag kastade mat och porslin i köket, var vaken flera dygn i sträck och gav dem skräckhistorier från sjukhuset, men ändå..

Mitt bästa skydd har alltid varit min humor.

 

Jag har alltid kunnat skydda mig från smärta, obehag och jobbiga frågor genom att vara rolig.

Det är lätt att dra ett skämt, lätt att få folk att skratta så slipper jag bli personlig.

Blir jag inte personlig blir jag inte sårad, blir jag inte sårad så vinner jag.

 

Nu står jag där och pratar om det mest personliga i mitt liv.

Jag öppnar dörren helt till det livet vi levde de där åren som alla säger ska vara de bästa i livet.

 

När man ska leva livet som allra mest.

För min familj handlade den tiden om att få mig att överleva och för mig handlade den om att bli ännu smalare och hålla en distans till alla i min närhet.

 

Jag var nöjd efter min föreläsning.

Igår fick jag läsa utvärderingarna deltagarna skrivit efter föreläsningen.

 

Jag blev helt till mig. Inombords.

"Bra för oss att veta, Jättebra, mer sånt, berörande, gripande och fantastiskt"

var några av orden jag mötte och ett lugn landade i mig.

Jag fick på något vis ett bevis på att jag inte är galen.

Att min idé om att min föreläsning kan göra nytta faktiskt stämmer.

 

Det kändes skönt. 

Gick ut till bussen och satte på PInks underbara "The great escape"

 

Lyssna på den om du inte hört den innan.

 

"I can understand how when the edges are rough

and they cut you like the tiniest slithers of glass

and you feel to much

and you don´t know how long you´re gonna last

 

But everyone you know is tryin to smooth it over

find a way to make the hurt go away

everyone you know is tryin tho smooth it over

like you´re trying to scream underwater

 

But, I won´t let you makse the great escape

I´m never gonna watch you checkin out of this place

I´m not gonna lose you 

cause the passion and the pain

are gonna keep you alive someday

gonna keep you alive someday..."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pink i söndags.

Fantastiskt, obeskrivligt och helt underbart!

 

Tänkt mycket på Pink och hennes begåvning sedan dess.

Hon har full kontroll på kroppen, sången och allt som händer när hon står på scen eller flyger runt hela Globen. Alla bitar ligger på plats trots att det är full action och det känns som att hon kör mycket på känsla.

 

Något av det viktigaste jag lärt mig under de här två åren är att det inte spelar någon roll hur bra jag äter och tränar om inte huvudet är med. Den mentala biten är lika viktig som de andra två.

 

Jag vet att det är så men jag glömmer ändå bort mig ibland.

När jag bestämde mig för att strunta i Gbg varvet var det pga av foten intalade jag mig.

Det var en stor anledning men inte den enda. Jag kände mig inte alls motiverad om sanningen ska fram, jag kände mig inte i form, kände mig inte säker på att jag skulle kunna prestera så bra jag ville så jag hoppade av.

 

Förra veckan anordnade Julia "Väddöruset", för andra året i rad. Det är en tävling inför Vårruset som gick av stapeln igår. Jag höll i uppvärmningen och det var en galet skön känsla när ca 45 pers strömmade in i gympasalen, taggade för att springa.

Det blev så trångt att jag fick köra från scenen för att alla skulle se och få plats.

 

Känslan som tar tag i mig när jag står där och ser alla göra likadant som mig är grym.

Då känner jag mig säkrast i hela världen, jag skulle gladligen kunna köra mitt pass för ett fullsatt Globen och känna mig bekväm i det.

 

Jag hade inte tänkt springa Väddöruset men jag blev så taggad efter uppvärmningen så i sista sekunden sprang jag ut precis när starten gick. Det gick bra.

Jag kände mig stark och kom in på en bra tid.Kanske min dåliga form inte var så dålig ändå?

 

Igår var det dags för Vårruset och jag var så galet otaggad, igen.

Kände mig sliten efter helgen, opeppad och tung i kroppen.

 

Min kropp fungerar nog lite konstigt för jag gick runt på området och kände bara motstånd.

Frusen och inte alls i rekordtagen.

 

När starten väl skulle gå hände något, som vanligt tände jag till och blev galet fokuserad på det jag skulle göra.

Starten gick och jag kom först ut i min startgrupp. Sprang första kilometern på 3.27 och kände att det tempot var för högt att hålla i 5 km. Lugnade mig något men höll ett bra tempo. Startgruppen före oss hade betalat extra för att få springa 15 minuter innan oss med chip.

Det sjuka är att vilka spån som helst hade anmält sig i den gruppen så redan efter 2 km hade jag hunnit ikapp dem, inte okej!

 

Så jag kände mig som en tävlingsbitter brud som skrek "håll höger" till alla som kom i min väg.

Jag blev omsprungen av en tjej i min grupp så jag hamnade på andra plats i gruppen på tiden

 21.20 minuter

Vinnaren sprang på 17.någonting minuter. GALET!!!

Hon som kom 3:a sprang på 19.30 tror jag så henne låg jag relativt nära ändå.

Just när jag passerade mållinjen hörde jag speakern kommentera att en från 3e startgruppen kommit ifatt och i mål på ca 21 minuter. Det var roligt men just då ville jag bara andas ut.

 

Jag kände mig lättad.

Jag kände att jag fortfarande har "det" och jag kände att jag skulle kunnat springa lite fortare, det var en skön känsla. Visst var jag helt slut när jag kom i mål men jag skulle kunnat pressa mig lite till.

 

Jag tänkte på Pink när jag sprang.

Hennes förmåga att inspirera, hon lär sig ett nytt instrument inför varje turné.

För att hon vill utvecklas och utmana sig själv.

Hur coolt är inte det?!

Nu spelade hon

"The Great Escape" på piano.

 

Ibland behöver man någon eller något som knuffar en över kanten eller framåt på vägen.

Jag vet att jag behöver det. Det kan vara några uppmuntrade ord från en vän, det kan vara något som händer som gör att jag känner mig stark eller bara en låt som talar till mig.

 

 

Vet inte vad som hände igår, min vinnarskalle väckte mig och Pink´s coolhet knuffade mig över kanten och idag känner jag mig starkare än på ett bra tag.

Nice.

 

 

 

 

 

Häromdagen läste jag min fasters krönika i Kungsbacka tidning.

Jag älskar hennes krönikor och mitt mål är att någon gång skriva lika fängslande som hon gör. Hon kan skriva om en grusväg och få det intressant.

 

Jag tror jag har nämnt det innan men jag är mycket som hon. Ju äldre jag blir desto mer lika inser jag att vi är.

När jag var liten och farmor passade mig brukade hon ibland säga fel och kalla mig Ann-Marie, som min faster heter.

 

Jag kunde inte för allt i världen förstå hur hon kunde ta fel på oss...

Jag var ju ett barn och min faster var vuxen, jag hade långt rött hår och såg ut som ett lockigt eldhav i huvudet

medan min faster hade kort ljust hår.

 

Jag förstod ingenting då.

Nu förstår jag vad hon såg.

Farmor såg hur lika vi var på insidan, våra tankar går ofta åt samma håll och att vi har många egenskaper som påminner om varandras.

 

Hursomhelst så skrev min faster i sin senaste krönika om hur vi kör mycket på autopilot och att vi 

borde göra lite förändringar, små som stora i tillvaron ibland för att känna att vi lever och att vi inte kör fast.

 

Hon har rätt, som alltid.

Den krönikan tillsammans med att jag verkligen lyssnade på mig själv plus sj´s SJUKA tågpriser

fick mig att bestämma mig för att inte springa Gbg varvet imorgon.

 

Att skriva det nu blir att verkligen se mitt beslut på riktigt och jag vet att jag är fånig men det gör mig gråtfärdig.

Jag har sprungit det där loppet flera år nu och alltid bättrat min tid med några minuter varje år.

Framför allt så bangar jag aldrig.

 

Min fot är långt ifrån bra.

Den läker långsamt eftersom att jag inte kan vila tillräckligt.

Jag dansar, springer och belastar den för mycket och jag vet det.

 

Men att belasta den 2.1 mil imorgon kan aldrig sluta bra.

Dessutom...

Jag skäms lite för att erkänna det men jag är för mycket tävlingsmänniska för att bara "ta mig runt".

 

Jag beundrar de som börjar träna och anmäler sig till lopp för att "ta sig runt" och är lugna i det.

Jag är inte lugn i det.

Jag vill se resultat, få lön för mödan och bli bättre hela tiden.

Julia är helt fantastisk på det viset.

Hon älskar att tävla i orientering oavsett hur det går. Hon är precis lika glad o nöjd om hon kommer sist som om hon kommer 2:a.

 

Jag är rädd för att misslyckas om jag springer imorgon. 

Rädd att misslyckas och rädd att förstöra foten ännu mer.

Jag vet att det är rätt beslut men det är ovant för mig att "vara så klen" och inte springa bara för att jag har ont.

Åkte ju Vasaloppet när jag hade haft magsjuka precis innan och spytt upp middagen kvällen före loppet.

 

Jag har inte ens lust att gå på festen jag var bjuden på imorgon nu när jag ändå är hemma.

Känner inte för att fira.

Så jävla bitter va?

Konstigt va?

Att jag vet att jag tar rätt beslut och att jag inte kommer ångra mig men ändå så är jag sjukt besviken på mig själv för det. 

 

Jag ska faktiskt åka till en kompis och hennes stall i helgen för att rida och pyssla i stallet.

Det kommer göra att allt känns bättre tror jag.

Bryta vanor var det va?

 

Kärlek

 

 

Idag när jag joggade ner till friskis för att gymma kom "uptown girl" med Billy Joel

Väckte lite minnen från när jag var 15 och lyssnade lite på Westlife (givetvis i smyg)

Jag tyckte alla galna Westlife fans var galna och ganska pinsamma

 

Själv var jag riktigt cool som 15 åring...

Ville jag tro ialla fall. :)

 

Hursomhelst skulle jag söka på den låten med Billy Joel på Spotify nu när jag sitter här och pluggar

(eller borde plugga)

men det fanns bara kassa liveversioner av den. Då såg jag att ett album med Westlife kom upp i fönstret och jag klickade på det.

Upp kom några av de låtar jag brukade lyssna på när jag skulle sova ibland när det kändes som att hela världen var ond och oförstående.

 

Såg en titel, 

"Why do I love you"

och det högg till i magen av minnen från hur jag kände när jag lyssnade på den här låten då.

 

Klickade på låten och med en blandad känsla av obehag och välbehag smög sig ett leende på..

 

Tänk att jag trodde då att det aldrig skulle kännas annorlunda.

Att jag trodde att den här personen som betydde allt då alltid skulle göra det.

Visste inte att han ens skulle kunna få en helt annan plats i mitt liv. 

Fortfarande en stor del i mitt hjärta men på ett helt annat sätt.

 

När Emelie och jag fyllde 25 höll jag ett tal till henne där jag förklarade min kärlek till henne som min vän.

 

För allt vi gått igenom tillsammans.

Bra och dåligt.

En lång vänskap med kriser och lycka blir nästan som ett äkenskap kan jag tänka mig.

 

Vi hyste till och med känslor för samma kille och jag tog upp det som ett bevis för vad vår vänskap tog sig igenom.

Den lyckligt lottade killen satt i havet av vänner och senare samma kväll när jag satt i hans knä och skrattade åt goda minnen sa han att han hade vänt sig om till sin bordsgranne under talet och sagt

"Hon pratar om mig"

 

Känslor förändras och det behöver inte vara dåligt.

Jag är fruktansvärt glad över att han har den platsen hos mig som han har idag.

 

I somras satt vi och åt glass på en brygga i solen.

Han kramade mig och sa att allt skulle bli bra.

 

Det kunde jag aldrig tro när jag var 15.

Att den där struliga killen skulle sitta intill mig på en brygga och övertyga mig om att allt skulle bli bra.

Kom att tänka på det när jag lyssnade på den där låten.

 

Jag hade fel.

Människor lämnar inte alltid.

Vissa bestämmer sig och stannar för alltid.

 

 

 

 

 

Vaknade imorse och kände något jag inte gillar att känna.

Ont i halsen.

 

Jag tränar på att vila när min kropp inte är helt hundra, vet att det är det enda rätta.

Det är det jag lär mina kunder.

Aldrig träna med ont i halsen. Aldrig träna dagen efter de har druckit alkohol.

ALDRIG!

För att bespara sina kroppar och skydda sitt hjärta.

De har ju trots allt bara ett.

 

Jag kommer på mig själv med att säga exakt samma ord som min mamma säger till mig varje gång jag blir sjuk.

 

Komiskt va?

Jag är utbildad Hälsopedagog, jobbar och brinner för det men min mamma måste ringa och tjata på mig och likförbannat så har jag gett mig ut i spåret med både det ena och det andra i kroppen.

 

För att jag är odödlig. 

Till skillnad från alla andra tror jag att jag fixar allt och att mitt hjärta bara ska fortsätta slå i all oändlighet.

 

Jag vet att det inte är sant.

 

Tro mig när jag säger att jag har utsatt min kropp för påfrestningar en kropp inte ska klara av. Under min sämsta period när jag var sjuk och låg på hjärtintensiven slog mitt hjärta var tredje slag och gjorde uppehåll. Mina organ var som russin och varenda led i mig knakade.

 

Hjärnangick på sparlåga och minnesluckorna är många.

Jag repade mig.

Kroppen är en fantastisk maskin och jag fick en andra chans. 

 

En andra chans som jag spottar på när jag springer med ont i halsen eller hostar som en galning.

 

Höll mig från löpningen imorse.

Jag vill verkligen leva som jag lär.

 

Halsen slutade göra ont nästan direkt efter jag bestämt att jag inte skulle springa men jag höll fast vid att inte springa och åkte lite tidigare till jobbet istället och simmade en halvtimme före simskolan.

 

När jag hoppade upp ur bassängen stod jag och pratade en stund med Robin och han frågade om jag ville gå på hans spinning efter simskolan.

 

Det ville jag ju såklart...

Men nej.

Hade det bara handlat om mig hade jag gått. Jag får ta konsekvenserna av mitt handlande men det är inte rättvist att min mamma och pappa ska få ett samtal att deras dotters hjärta inte orkade mer.

 

Jag har tjatat på min pappa att han ska jobba mindre och träna mer. Ta hand om sig för att jag inte vill bli faderlös före 30 års ålder.

 

Jag tänker inte på att mina föräldrar kanske oroar sig för att förlora mig igen.

Det var nära för några år sedan och det är fruktansvärt av mig att utsätta deras hjärtan för den oron igen.

 

Så jag tackade Robin men sa att spinning var en dålig idé men att jag skulle gå på Afrikansk dans istället.

 

Bästa beslutet idag.

Det var svettigt, underbart och galet roligt att få dansa!

 

Jag älskar att dansa men Afrikansk dans är något speciellt.

Koregrafin är enkel. Stora rörelser, mycket kropp och energi.

 

Jag ger järnet på de här passen, lär mig koregrafin snabbt och sen bara kör jag. Med mina färgglada byxor från Indien och med håret utsläppt är det kick ass som gäller!

 

Jag släpper alla tankar, alla måsten. ALLT.

 

Det är jag, min kropp och den härliga musiken som är viktigt.

Resten kvittar då.

 

Med de orden tackar jag för en underbar dag!

 

 

 

 

 

 

"Driven, positiv och jag älskar nya utmaningar!"

 

Känner du igen meningen från ditt cv kanske?

Förmodligen..

Ialla fall det där med "nya utmaningar".

 

Jag menar, varför skulle du inte skriva det? 

Det känns som något alla arbetsgivare söker. Modiga medarbetare som inte är rädda för att varken ta i eller ta för sig.

Det är ialla fall något jag skriver när jag söker jobb. 

För att det är sant och för att det är något jag tror att min arbetsgivare vill ha.

 

Skulle jag inte utsättas för utmaningar skulle min utveckling stanna av, sättas på pause. 

Ju längre tid det tar mellan mina nya utmaningar desto läskigare blir det.

 

Jag tror inte att en instängd fågel glömmer hur man flyger men jag slår vad om att den kommer vara livrädd den dagen när den väl släpps fri och ska testa sina vingar för första gången igen.

 

Barn utsätts ständigt för nya utmaningar, de lär sig hela tiden och kastas in i nya sammanhang vilket oftast gör dem både nyfikna och orädda. 

 

Väddö var bra på sånt. Där utsattes vi för nya utmaningar med jämna mellanrum. Såpass ofta att jag aldrig hann bli rädd men ändå såpass sällan att jag fick känna mig säker emellan.

 

Just nu är det mycket utmaningar. 

Nya jobbet på pt-konsulterna sätter krav på mig. Jag vill hjälpa mina kunder att nå sina mål. Det är läskigt att tänka på att de betalar massa pengar för min hjälp.

 

Simskolan är ny mark. Det är inte så avancerat egentligen. Det är bara det att det är en ny arbetsuppgift på en ny arbetsplats och det handlar om för mig något viktigt. Barn som ska lära sig simma.

 

På tisdag ska jag på ett möte på en ätstörningsklinik.

Jag ska försöka sälja in en ny idé. Ett koncept för anhöriga som inte är beprövat i stor utsträckning.

Det är ett koncept som jag arbetat fram och är nöjd med.

Jag är ändå nervös.

 

Jag vet inte hur man gör sånt här. Jag vill verkligen lyckas och få igenom min idé.

 

Om några veckor ska jag hålla min andra föreläsning om anorexi för en grupp kostcoacher.

Det har jag inte vågat tänka på så mycket ännu.

 

Samtidigt är det mycket annat som rullar på och som ska fixas.

Jag trivs och tycker att det är roligt men det är läskigt på samma gång.

 

Det är på gränsen till för mycket utmaningar just nu.

Ibland är det skönt att få gå till jobbet eller skolan med ett självförtroende och en känsla som säger att

"detta är lugnt, jag fixar det i sömnen och jag gör det bra"

 

Jag pratade med en vän igår som berättade hur gärna han ville finnas för någon som inte mådde bra.

Jag lyssnade och när vi la på satt jag kvar ute på deck på båten jag var på.

Stockholm lyste från olika håll och jag tänkte att det är en lyx.

 

Det är en lyx att ha någon som vill plocka upp en från marken när man mår sådär pissigt.

När man inte vet vem man är, vart man ska eller varför tårarna rinner.

 

Det är inte smällarna man får som är värst tycker jag.

Det jobbiga är när man hittar sig själv ihopsjunken på golvet och frågan man ställer sig inte är hur man hamnade där utan hur tusan man ska ta sig upp därifrån.

 

Det är som ett blåmärke.

Smärtan och beviset på smällarna kommer först efter att chocken har lagt sig. 

 

Fick en metafor av en annan kompis idag.

Om hur något kan vara medicin mot syndromet men inte bot mot sjukdomen.

 

Som vanligt har han rätt.

 

Tyvärr så är det väl så att smärtlindringen i sig känns bättre än inget när man inte vet vad botet för sjukdomen är.

 

Jag har inte alla svar, knappast några men jag antar att det handlar om att känna tillit till sig själv.

Det är ialla fall en bra start.

 

 

 

 

 

 

 

Jobbade och hade en simskolegrupp där flertalet ungar hade tatuerat sig med gnuggisar som de stolt visade upp för mig och Carsten när vi satt i ringen för upprop.

 

"Oj, gjorde det inte ont att tatuera sig? Jag skulle aldrig våga tatuera mig, har hört att det gör jätteont!"

 

"Nej men det är ju bara en gnuggis!!! Robin har ju tatueringar!"

 

"Ja, Robin har massa tatueringar och jag tror att Annie har en med..."

 

Så fick jag visa min och total tystnad uppstår.

 

"Men. Men vad står det!?"

 

"Ja det står faktiskt "aa just dee...", det är lite konstigt.."

 

Föräldrarna som satt nära började skratta. De tänkte väl "ung och dum, sånt som händer."

 

Det hade jag tänkt tror jag.

 

Om jag inte visste bättre, att den där lilla meningen för 500 kr på min högra vrist inte bara påminner mig om en av  de allra viktigaste personerna i mitt liv.

Den påminner mig även om att vissa människor är här för att stanna.

Såg en sorlig teckning med texten "People always leave" och den känns sorglig men ibland även ganska sann.

Det är bara frågan om när.

 

När jag har en dålig dag och saknar Linnéa så det gör ont kan det kännas orättvist att hon är i Tanzania när jag behöver henne här även fast jag vet att barnen i Tanzania behöver henne mer.

 

Egot i mig tar över.

 

Hon kan kännas så galet långt borta. Ibland måste jag ringa henne och då tar det inte många sekunder innan jag både har hunnit gråta och skratta. Hon säger något klockrent och med ens så känns hon nära igen.

 

Ibland kan jag inte ringa. Mitt bankkonto tillåter inte att jag ringer henne såfort jag längtar.

Satt nere vid sjön en dag medan isen ännu bar. Jag ville bara ta upp telefonen men visste att jag bara skulle gråta om jag ringde då. Jag längtade för mycket just då.

 

Satt i solen och kände hur tårarna bara rann utan att jag grät nedför kinden. 

Att vara Kaxig med fräknar hjälper inte då. Inte ens lite.

Däremot så började jag vika upp mina byxor. 

 

"aa just dee..."

 

Började le för mig själv och tänkte på dagen vi skulle föreviga meningen på våra vrister. 

Jag var så sjukt nervös och Linnéa var nog rädd att jag skulle banga.

Hade det inte varit för Linnéa hade jag garanterat vänt i dörren och gått hem.

 

Det är väl det som är grejen.

Jag är inte rädd för något när jag är med Linnéa.

Med henne räcker det alltid med att vara Annie.

Hon plockar alltid fram det bästa i mig, säger alltid rätt saker och får mig alltid att må bäst i hela världen.

 

"People always leave."

 

True that.

 

But sometimes they come back.

 

12 juni kommer jag stå och hoppa på Arlanda och vara gladast i världen.

 

Har ni en vän ni känner likadant för så släpp aldrig taget, ta aldrig för givet och sluta aldrig med att vara ni.