.

Häromdagen läste jag min fasters krönika i Kungsbacka tidning.

Jag älskar hennes krönikor och mitt mål är att någon gång skriva lika fängslande som hon gör. Hon kan skriva om en grusväg och få det intressant.

 

Jag tror jag har nämnt det innan men jag är mycket som hon. Ju äldre jag blir desto mer lika inser jag att vi är.

När jag var liten och farmor passade mig brukade hon ibland säga fel och kalla mig Ann-Marie, som min faster heter.

 

Jag kunde inte för allt i världen förstå hur hon kunde ta fel på oss...

Jag var ju ett barn och min faster var vuxen, jag hade långt rött hår och såg ut som ett lockigt eldhav i huvudet

medan min faster hade kort ljust hår.

 

Jag förstod ingenting då.

Nu förstår jag vad hon såg.

Farmor såg hur lika vi var på insidan, våra tankar går ofta åt samma håll och att vi har många egenskaper som påminner om varandras.

 

Hursomhelst så skrev min faster i sin senaste krönika om hur vi kör mycket på autopilot och att vi 

borde göra lite förändringar, små som stora i tillvaron ibland för att känna att vi lever och att vi inte kör fast.

 

Hon har rätt, som alltid.

Den krönikan tillsammans med att jag verkligen lyssnade på mig själv plus sj´s SJUKA tågpriser

fick mig att bestämma mig för att inte springa Gbg varvet imorgon.

 

Att skriva det nu blir att verkligen se mitt beslut på riktigt och jag vet att jag är fånig men det gör mig gråtfärdig.

Jag har sprungit det där loppet flera år nu och alltid bättrat min tid med några minuter varje år.

Framför allt så bangar jag aldrig.

 

Min fot är långt ifrån bra.

Den läker långsamt eftersom att jag inte kan vila tillräckligt.

Jag dansar, springer och belastar den för mycket och jag vet det.

 

Men att belasta den 2.1 mil imorgon kan aldrig sluta bra.

Dessutom...

Jag skäms lite för att erkänna det men jag är för mycket tävlingsmänniska för att bara "ta mig runt".

 

Jag beundrar de som börjar träna och anmäler sig till lopp för att "ta sig runt" och är lugna i det.

Jag är inte lugn i det.

Jag vill se resultat, få lön för mödan och bli bättre hela tiden.

Julia är helt fantastisk på det viset.

Hon älskar att tävla i orientering oavsett hur det går. Hon är precis lika glad o nöjd om hon kommer sist som om hon kommer 2:a.

 

Jag är rädd för att misslyckas om jag springer imorgon. 

Rädd att misslyckas och rädd att förstöra foten ännu mer.

Jag vet att det är rätt beslut men det är ovant för mig att "vara så klen" och inte springa bara för att jag har ont.

Åkte ju Vasaloppet när jag hade haft magsjuka precis innan och spytt upp middagen kvällen före loppet.

 

Jag har inte ens lust att gå på festen jag var bjuden på imorgon nu när jag ändå är hemma.

Känner inte för att fira.

Så jävla bitter va?

Konstigt va?

Att jag vet att jag tar rätt beslut och att jag inte kommer ångra mig men ändå så är jag sjukt besviken på mig själv för det. 

 

Jag ska faktiskt åka till en kompis och hennes stall i helgen för att rida och pyssla i stallet.

Det kommer göra att allt känns bättre tror jag.

Bryta vanor var det va?

 

Kärlek