.

Jobbade och hade en simskolegrupp där flertalet ungar hade tatuerat sig med gnuggisar som de stolt visade upp för mig och Carsten när vi satt i ringen för upprop.

 

"Oj, gjorde det inte ont att tatuera sig? Jag skulle aldrig våga tatuera mig, har hört att det gör jätteont!"

 

"Nej men det är ju bara en gnuggis!!! Robin har ju tatueringar!"

 

"Ja, Robin har massa tatueringar och jag tror att Annie har en med..."

 

Så fick jag visa min och total tystnad uppstår.

 

"Men. Men vad står det!?"

 

"Ja det står faktiskt "aa just dee...", det är lite konstigt.."

 

Föräldrarna som satt nära började skratta. De tänkte väl "ung och dum, sånt som händer."

 

Det hade jag tänkt tror jag.

 

Om jag inte visste bättre, att den där lilla meningen för 500 kr på min högra vrist inte bara påminner mig om en av  de allra viktigaste personerna i mitt liv.

Den påminner mig även om att vissa människor är här för att stanna.

Såg en sorlig teckning med texten "People always leave" och den känns sorglig men ibland även ganska sann.

Det är bara frågan om när.

 

När jag har en dålig dag och saknar Linnéa så det gör ont kan det kännas orättvist att hon är i Tanzania när jag behöver henne här även fast jag vet att barnen i Tanzania behöver henne mer.

 

Egot i mig tar över.

 

Hon kan kännas så galet långt borta. Ibland måste jag ringa henne och då tar det inte många sekunder innan jag både har hunnit gråta och skratta. Hon säger något klockrent och med ens så känns hon nära igen.

 

Ibland kan jag inte ringa. Mitt bankkonto tillåter inte att jag ringer henne såfort jag längtar.

Satt nere vid sjön en dag medan isen ännu bar. Jag ville bara ta upp telefonen men visste att jag bara skulle gråta om jag ringde då. Jag längtade för mycket just då.

 

Satt i solen och kände hur tårarna bara rann utan att jag grät nedför kinden. 

Att vara Kaxig med fräknar hjälper inte då. Inte ens lite.

Däremot så började jag vika upp mina byxor. 

 

"aa just dee..."

 

Började le för mig själv och tänkte på dagen vi skulle föreviga meningen på våra vrister. 

Jag var så sjukt nervös och Linnéa var nog rädd att jag skulle banga.

Hade det inte varit för Linnéa hade jag garanterat vänt i dörren och gått hem.

 

Det är väl det som är grejen.

Jag är inte rädd för något när jag är med Linnéa.

Med henne räcker det alltid med att vara Annie.

Hon plockar alltid fram det bästa i mig, säger alltid rätt saker och får mig alltid att må bäst i hela världen.

 

"People always leave."

 

True that.

 

But sometimes they come back.

 

12 juni kommer jag stå och hoppa på Arlanda och vara gladast i världen.

 

Har ni en vän ni känner likadant för så släpp aldrig taget, ta aldrig för givet och sluta aldrig med att vara ni.