.

I onsdags förra veckan hade jag min andra föreläsning.

Min första avlönade! :)

 

Jag har vetat länge att jag skulle ha den men hela tiden trott att det är långt kvar, gott om tid att förbereda mig.

Vips så var vi tillbaka på Väddö med mycket annat som skulle slutföras inför examen och sedan min föreläsning på det.

Kvällen innan skrollade jag igenom mina anteckningar på datorn och lät det sedan vara.

 

Det var en spreciell känsla att gå in i salen och möta deras blickar. Jag var inte nervös men det är viktigt för mig att syftet med föreläsningen kommer fram.

Varför jag tror att de som kostrådgivare och medmänniskor kan ha nytta av det jag har att säga.

 

Under föreläsningen såg jag på dem och deras allvarliga miner.

Fick lite panik.

"De har ju skittråkigt!"

"De tycker jag är kass!"

 

Jag förstår ju egentligen att det skulle se ännu konstigare ut om de skrattade när jag berättade om hur jag kastade mat och porslin i köket, var vaken flera dygn i sträck och gav dem skräckhistorier från sjukhuset, men ändå..

Mitt bästa skydd har alltid varit min humor.

 

Jag har alltid kunnat skydda mig från smärta, obehag och jobbiga frågor genom att vara rolig.

Det är lätt att dra ett skämt, lätt att få folk att skratta så slipper jag bli personlig.

Blir jag inte personlig blir jag inte sårad, blir jag inte sårad så vinner jag.

 

Nu står jag där och pratar om det mest personliga i mitt liv.

Jag öppnar dörren helt till det livet vi levde de där åren som alla säger ska vara de bästa i livet.

 

När man ska leva livet som allra mest.

För min familj handlade den tiden om att få mig att överleva och för mig handlade den om att bli ännu smalare och hålla en distans till alla i min närhet.

 

Jag var nöjd efter min föreläsning.

Igår fick jag läsa utvärderingarna deltagarna skrivit efter föreläsningen.

 

Jag blev helt till mig. Inombords.

"Bra för oss att veta, Jättebra, mer sånt, berörande, gripande och fantastiskt"

var några av orden jag mötte och ett lugn landade i mig.

Jag fick på något vis ett bevis på att jag inte är galen.

Att min idé om att min föreläsning kan göra nytta faktiskt stämmer.

 

Det kändes skönt. 

Gick ut till bussen och satte på PInks underbara "The great escape"

 

Lyssna på den om du inte hört den innan.

 

"I can understand how when the edges are rough

and they cut you like the tiniest slithers of glass

and you feel to much

and you don´t know how long you´re gonna last

 

But everyone you know is tryin to smooth it over

find a way to make the hurt go away

everyone you know is tryin tho smooth it over

like you´re trying to scream underwater

 

But, I won´t let you makse the great escape

I´m never gonna watch you checkin out of this place

I´m not gonna lose you 

cause the passion and the pain

are gonna keep you alive someday

gonna keep you alive someday..."