.

Pink i söndags.

Fantastiskt, obeskrivligt och helt underbart!

 

Tänkt mycket på Pink och hennes begåvning sedan dess.

Hon har full kontroll på kroppen, sången och allt som händer när hon står på scen eller flyger runt hela Globen. Alla bitar ligger på plats trots att det är full action och det känns som att hon kör mycket på känsla.

 

Något av det viktigaste jag lärt mig under de här två åren är att det inte spelar någon roll hur bra jag äter och tränar om inte huvudet är med. Den mentala biten är lika viktig som de andra två.

 

Jag vet att det är så men jag glömmer ändå bort mig ibland.

När jag bestämde mig för att strunta i Gbg varvet var det pga av foten intalade jag mig.

Det var en stor anledning men inte den enda. Jag kände mig inte alls motiverad om sanningen ska fram, jag kände mig inte i form, kände mig inte säker på att jag skulle kunna prestera så bra jag ville så jag hoppade av.

 

Förra veckan anordnade Julia "Väddöruset", för andra året i rad. Det är en tävling inför Vårruset som gick av stapeln igår. Jag höll i uppvärmningen och det var en galet skön känsla när ca 45 pers strömmade in i gympasalen, taggade för att springa.

Det blev så trångt att jag fick köra från scenen för att alla skulle se och få plats.

 

Känslan som tar tag i mig när jag står där och ser alla göra likadant som mig är grym.

Då känner jag mig säkrast i hela världen, jag skulle gladligen kunna köra mitt pass för ett fullsatt Globen och känna mig bekväm i det.

 

Jag hade inte tänkt springa Väddöruset men jag blev så taggad efter uppvärmningen så i sista sekunden sprang jag ut precis när starten gick. Det gick bra.

Jag kände mig stark och kom in på en bra tid.Kanske min dåliga form inte var så dålig ändå?

 

Igår var det dags för Vårruset och jag var så galet otaggad, igen.

Kände mig sliten efter helgen, opeppad och tung i kroppen.

 

Min kropp fungerar nog lite konstigt för jag gick runt på området och kände bara motstånd.

Frusen och inte alls i rekordtagen.

 

När starten väl skulle gå hände något, som vanligt tände jag till och blev galet fokuserad på det jag skulle göra.

Starten gick och jag kom först ut i min startgrupp. Sprang första kilometern på 3.27 och kände att det tempot var för högt att hålla i 5 km. Lugnade mig något men höll ett bra tempo. Startgruppen före oss hade betalat extra för att få springa 15 minuter innan oss med chip.

Det sjuka är att vilka spån som helst hade anmält sig i den gruppen så redan efter 2 km hade jag hunnit ikapp dem, inte okej!

 

Så jag kände mig som en tävlingsbitter brud som skrek "håll höger" till alla som kom i min väg.

Jag blev omsprungen av en tjej i min grupp så jag hamnade på andra plats i gruppen på tiden

 21.20 minuter

Vinnaren sprang på 17.någonting minuter. GALET!!!

Hon som kom 3:a sprang på 19.30 tror jag så henne låg jag relativt nära ändå.

Just när jag passerade mållinjen hörde jag speakern kommentera att en från 3e startgruppen kommit ifatt och i mål på ca 21 minuter. Det var roligt men just då ville jag bara andas ut.

 

Jag kände mig lättad.

Jag kände att jag fortfarande har "det" och jag kände att jag skulle kunnat springa lite fortare, det var en skön känsla. Visst var jag helt slut när jag kom i mål men jag skulle kunnat pressa mig lite till.

 

Jag tänkte på Pink när jag sprang.

Hennes förmåga att inspirera, hon lär sig ett nytt instrument inför varje turné.

För att hon vill utvecklas och utmana sig själv.

Hur coolt är inte det?!

Nu spelade hon

"The Great Escape" på piano.

 

Ibland behöver man någon eller något som knuffar en över kanten eller framåt på vägen.

Jag vet att jag behöver det. Det kan vara några uppmuntrade ord från en vän, det kan vara något som händer som gör att jag känner mig stark eller bara en låt som talar till mig.

 

 

Vet inte vad som hände igår, min vinnarskalle väckte mig och Pink´s coolhet knuffade mig över kanten och idag känner jag mig starkare än på ett bra tag.

Nice.