Känslan av att bli kvitt ett hjärnspöke

Just nu har jag mer ont i kroppen än jag haft på länge.
Samtidigt mår jag bättre än på länge.
Ni vet sådär glad, mosig och trasig man bara kan bli när man utmanar sig själv, gör något man inte gjort innan eller kört skiten ur sig själv på ett sätt man inte gjort på länge.
 
Vänsterfoten och vristen gör satans ont, hela magen är som ett blåmärke, fick ont i armen när
jag hyvlade ost för en stund sedan.
Mina axlar och min rygg är ömma som efter en lång vandring med tung packning.
Det får gärna göra ont nu. Som att bli överkörd av en truck två gånger.
Helt okej för mig!
 
Igår mötte jag upp Cissi på centralen. 
Världens bästa Cissi.
Fick förmånen att följa med henne till Berga och deras träningsläger i Marin 5-kamp och Livräddning.
 
Om ni bara visste hur grymma de är!
Imponerad!
 
Igår fick jag tekniktips och träna på alla hinder på deras hinderbana och på kvällen
var jag med på deras simpass.
Sjukt jobbigt för den ovana simmaren jag är.
Fick bra tekniktips och jag pressar mig lite extra när jag känner mig osäker och vet att jag är sämst. 
 
Jag tycker det är jättejobbigt att vara med duktiga människor och testa saker jag inte kan.
Vill inte vara obekväm, vill inte känna mig dum och osäker.
Vill bara vara skön och obrydd men jag har svårt att vara obrydd i en otrygg miljö.
Vill bara tycka att det är kul att lära sig nya saker utan att känna mig kass men det är svårt.
 
Det är däremot helt rätt miljö att vara nybörjare i för alla är ödmjuka i sina landslagströjor och 
med sina VM medaljer.
Jag känner mig som en glad säl som bara vill applådera när jag ser dem smidigt simma, dyka och springa hinderbanan. 
 
När någon får något svårt att se så svindlande enkelt ut, ja då blir ialla fall jag imponerad.
Hatten av.
 
I mitt jobb som PT vill jag peppa människor att utmana sig själva, våga testa och våga misslyckas för att 
sedan lyckas. 
Det betyder inte att jag alltid måste tycka allt är enkelt för det.
Jag är mänsklig jag med.
Händer att jag fuskar på mina löppass, tough viking pass och ibland på gymmet om jag inte är tydlig och sträng mot mig själv.
När jag skriver här blir jag väldigt självcentrerad. 
För det är mina åsikter eller mitt liv.
 
Med kunder pratar jag aldrig om mig. Förutom när de verkar tro att jag är en perfekt människa som
alltid tränar, äter och sover som skalman.
Exakt efter schemat.
Då känner jag ett behov av att vara Annie. 
Annie som blir arg när Pearli säger
"Håll i! Snart uppe, Du orkar och fall nu bara in i nästa grepp, det är enkelt!"
Ja ni förstår..
 
Hursomhelst..
Imorse när jag vaknade kändes det lite som att någon hade gått på mig fram och tillbaka med klackskor.
Öm lite varstans men vid gott mod.
Åt en god lätt frukost och sedan sprang jag hinderbanan med Cissi som stabil instruktör och peppande kompis längs hela banan.
 
Trött och mörbultad efteråt.
Väldigt glad!
 
Kom till jobbet och konditionsutbildning med Johan Flodin, tränare för Norska landslaget i rodd.
Bra dag. Verkligen.
Gillar honom skarpt.
Fångade mitt intresse och jag gillar sättet han tänker på.
Vi körde ett kort löppass där vi testade vår maxpuls. Två gånger!
 
Idag sprang jag exakt som han ville och pressade mig själv och mitt hjärta till maxpuls 
utan att känna oro eller rädsla för att hjärtat skulle stanna.
Det var tungt. Riktigt jobbigt men jag kände mig ändå lättare än någonsin.
 
Rädsla och oro är tungt att bära.
Jag maxade hela sista backen och när jag kom upp hade jag en puls på 208 slag/minuten
Andra gången var tung den med men jag kände mig stark uppför. 
Stark och helt slut på samma gång.
Pulsen hamnade på 206.
Gjorde ett bra maxtest.
Snabb återhämtning.
Skönt att springa utan oro.
Verkligen.
 
Rakt in i kaklet.
Idag fanns det inte där. 
Hjärnspöket.
Idag var det jag, mina ben och mitt hjärta.
Öka, tryck, andas, snabb och fortsätt.
Fanns inte plats för rädsla idag.
Vill inte göra plats för rädslan igen.
Kan aldrig lova något.
Den kommer tränga sig på när jag ger den chansen.
Jag kan välja att släppa in den eller säga nej.
 
Idag knackade den inte ens på dörren.
För första gången sedan jag blev frisk var det som att den inte fanns.
 
Det var bara jag. 
Mitt hjärta och jag.
Team awesome.
 
Tack Stockholm heart center.
 
 
 
Glad tjej! 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0