.

 I måndags åt Linnea och jag frukost på café Bloom vid Mariatorget.

Hemlagad supergod musli. Lite bränd, precis så som jag vill ha den.

Färska hallon på toppen och en kaffe på det.

Efter en sådan frukost med sin allra bästa vän är det lätt att vara glad resten av dagen.

 

Vi pratar mycket om livet.

Rättvisa, åsikter, regler och ordningar.

Att ta eller få det man vill ha i livet.

Olika ämnen varje dag.

Linnea brukar skoja med mig.

"Du är så jäkla kräsen!"

Hälften skoj, hälften allvar.

 

Jag har aldrig sett mig som en kräsen person.

Äter allt.

Kallt, varmt, stekt, rått, kokt, gott eller näst till intill oätligt.

 

Jag kan lyssna på det mesta i musikväg utan att grimasera eller hålla för öronen.

 

Älskar att träna men är inte så intresserad i sport i övrigt. Skidsport kanske men annars väldigt lik pappa.

Noll koll, don´t care.

Skulle någon ta med mig på en match.

Hockey, fotboll, bandy you name it så skulle jag först fråga vem vi hejar på och sedan skulle jag vara en av alla glada i publiken.

Skulle lätt dras med av känslan och spänningen.

 

Jag roas av det mesta.

Är som sagt inte så kräsen.

 

"Men han då?"

Om Linnea ser en kille, om jag pratar med någon på en fest osv är hon ganska snabb med att enkelt

fråga. "Men han då?"

Jag är lika snabb att svara.

"Fast näää..."

"Nähä! Och vad är det för fel på honom då?!"

"Han är si eller så. Gör det eller det eller gjorde inte så eller så."

"Du är så jäkla kräsen!"

(Tror hon gillar diskussionen efter)

 

Jag hugger direkt.

Hävdar att hon har fel.

Försöker få henne att känna sig dum genom att fråga om jag verkligen måste gilla alla hela tiden?

 

"Nej men du gillar ju inte någon. Det är ju fel på alla killar i hela världen.

Jag kan rabbla upp alla vi någonsin pratat med och oavsett hur mycket du gillar dem eller tycker att de har 

världens bästa personlighet så är det alltid något som inte är bra."

 

Innan jag hinner påbörja mitt försvarstal säger hon med en axelryckning

"Du är ingen dålig människa, bara kräsen."

 

Nu tror ni kanske att jag kan få vem jag vill eller att jag tror att jag kan det.

Att jag alltid tycker att jag förtjänar bättre.

 

Jag tror jag hittar på ursäkter såfort jag inte känner "det där".

Om jag däremot känner "det där" höjer jag garden istället.

Blir min sämsta version av mig själv för att bespara mig risken att känna något.

Anfall är som sagt bästa försvar.

 

Jag vet att vi inte är det vi presterar.

Vet att mina vänner inte tycker om mig för att jag tränar mellan 8-13 pass i veckan.

Vet att mina vänner tycker jag är helt okej att hänga med även om jag inte flippar ur fullständigt när vi är ute.

Vet att jag får vara låg, inte måste vara glad när jag är ledsen.

Vet allt detta.

Ändå har jag satt mitt egenvärde i mina prestationer. 

Det är tryggt att vara mig själv och luta mig mot träningen och skämten.

Oavsett om jag är i bra eller dålig form så är träningen min styrka och mitt försvar.

Tror inte jag räcker till utan.

Om jag bara är jag blir det liksom inget annat kvar.

 

Trist att komma på i efterhand att det fanns en person som var allt "det där" jag ville ha.

Har man bränt sina broar är det liksom kört sedan.

"Kärlek handlar om att ge chanser när det känns som att det inte finns fler att ge"

 

Vill man ha något ska man fråga efter det.

Tycker man om någon ska man berätta det.

Vill man träffa någon får man jobba för det.

 

Gör du allt det där?

 

Inte alltid så lätt.

Livet är inte lätt.

Men någonstans får man fan börja.