.

För ett par månader kom Linnea hem och berättade att hon träffat världens 

härligaste man på tåget. 

Kort, äldre man med igelkottfrisyr på sidorna. 

Han hade hälsat på Linnea och ville hålla handen på tåget.

 

"Åh då vet jag vem du träffat! Haha..."

 

Det fanns inte en chans att hon träffat någon annan än vad jag gjort på tåget.

 

Christer...

Han smyger fram med armarna korsade bakom ryggen och ser lite lurig ut i blicken.

Smyger fram till någon han blir nyfiken på medan alla väntar på tåget på perrongen.

Han hälsar i hand, pesenterar sig och frågar ofta om man ska ta sällskap på tåget.

 

 

Första gången jag träffade Christer satt jag på tåget hem.

Flera år sedan.

Satt på ett fyra säte, fullt tåg.

Alla platser tagna och folk stod i gången.

Tror det var på helgen.

Jag hade stått hela resan men när alla gick av i Jakobsberg fick jag sitta.

Jag var trött. Hade musik i lurarna.

 

Då såg jag en liten filur komma gående i gången.

Han kikade sig runt som att han letade efter någon.

Vid ett kort ögonblick fick vi ögonkontakt och han sken upp.

 

Neeeej... Jag orkar inte.

Kände på mig att han skulle komma fram till mig.

Vem han än var kände jag att jag inte hade energi till att prata med någon.

 

Stannade vid mig och sträckte fram handen.

"Hej! Christer, Du lyssnar på musik." sa han

"Hej... Annie, ja det gör jag. Tycker om musik vet du.."

"Jaha.. ska vi hålla i handen när vi åker tåg?"

 

Det var ju redan försent för sedan vi hälsade hade han inte släppt taget om min hand.

 

"Ja det kan vi göra men jag ska snart gå av"

"Det går bra det ska jag också"

Så satt vi där och höll i handen och han frågade massa saker.

Som en liten pojke i en äldre mans kropp.

 

"Kallhäll nästa"

 

"Nu ska jag gå av så vi får nog släppa händerna nu" (försöka duger ju)

"Nej det behövs inte, då gör vi såhär."

 

Han möblerade runt med våra händer så jag fick på mig ryggsäcken samtidigt som han höll mig i handen.

Märktes att han övat mycket.

Säkert gjort misstaget att släppa någons hand och då har denne sett chansen till flykt så han har omstrukturerat i sitt handhållande så han aldrig behöver släppa taget.

 

Rutinerat.

 

Vi klev av tåget i Kallhäll och gick tillsammans till spärrarna.

"Nu Christer, nu får vi nog släppa så vi kommer igenom spärrarna."

 

"Nejnej, det går ändå" 

Mycket riktigt så lyckades han ta sig igenom spärren tillsammans med mig i sin hand.

 

Vi gick uppför trappan tillsammans och pratade på. När vi kom upp på bron såg jag Viktor borta vid Coop.

 

"NU måste vi faktiskt säga hej då. Jag ska träffa min vän därborta och handla mat."

"Är det din pojkvän?"

"Ja det är det"

"Ni kanske vill dricka kaffe hos mig?"

"Kaske en annan dag. Tack för inbjudan."

 

"Ny kompis?" frågade Viktor med ett leende när jag kom fram till honom.

"Ja men typ.. Alltså det slår ju aldrig fel. Av alla människor är det mig de hittar"

Alla dessa galningar ska alltid prata med mig.

 

Efteråt har jag tänkt mycket på honom. Ser honom ibland. Har ofta sett honom på håll.

Ibland blir jag ledsen för jag ser hur vissa rusar iväg för att inte behöva prata eller hålla handen.

Ibland blir jag varm i hjärtat när någon tar sig tid. Håller handen och lyssnar på honom.

 

Igår berättade Linnea att hon hamnat på samma ersättningsbuss som Christer flera gånger i veckan.

Vi tror att han glömmer fort.

För han presenterar sig alltid och frågar vad man heter som att han aldrig sett en tidigare.

Häromdagen satte han sig mittimot Linnea.

Stäckte fram handen och hälsade.

"Christer"

"Linnea"

"Ska vi hålla handen till tåget?"

"Nej Christer det blir jättejobbigt att sitta med armen utsräckt hela vägen till Spånga." 

"Men då gör vi såhär" Säger Christer och lutar sig fram och håller andra handen mot fönstersidan som stöd

 

Vi började skratta massor när Linnea berättade detta.

För vi ser hur han kvickt löser problemet och håller kvar Linnea så länge som möjligt.

 

"Ska vi åka tåg tillsammans också?" frågar han

"Jo men det ska vi Christer." svarar Linnea

Efter en stund kikar han på klockan och utbrister "Nu är bussen sen"

 

Linnea vet att hon har bråttom så hon förstår att hon måste springa till tåget.

"Christer vi får skiljas här för jag måste springa för jag ska sitta längst bak i tåget."

 

"Jag kan också skynda mig" försöker han

"Jo men jag måste springa."

"Ja men då får vi se om jag hinner ikapp" 

 

"Bra, men vi ses på tisdag Christer" säger Linnea. Vinkar och springer.

Kvar står en Christer och vinkar glatt.

Ingen skada skedd.

Han kommer vara exakt likadan på tisdag.

Blir inte förolämpad av att bli lämnad.

 

Han verkar inte ta något personligt den mannen.

 

Vi skrattade så igår när Linnea berättade.

Underbara människa.

 

Jag kan tänka på den där dagen ibland.

Varför gick vi inte bara med honom och drack kaffe?

Eller bjöd honom på fika på caféet i Kallhäll?

Ska det vara så jävla svårt att vara spontan och göra saker som strider mot samhällets normer?

 

Verkligen?

Blir så irriterad på mig själv.

Känner mig som en död fisk som bara flyter med.

 

Gillar att Christer bara kör!

Ihärdig och utan att låta sig slås ner fortsätter han kampen för att få hålla handen så länge som möjligt.

 

Själv vågar jag knappt försöka.

Livrädd för att få ett nej.

Livrädd för att känna mig bortgjord.

Då är det fan bättre att inte försöka alls.

Eller?

Önskar ibland att jag vore lite mer som Christer.

 

 Hoppas att Linnea och jag träffar honom en dag så vi kan ta med honom till fiket och dricka kaffe 

med honom. Tror vi skulle ha svinkul vi tre.