.

Varje år kring den här tiden så brukar jag skriva om året som gått.

Skriver ner händelser i alfabetisk ordning och minns.

 

När jag nästan var klar med årets lista kom jag av mig.

I år känns det som att människorna i mitt liv varit viktigare än händelserna i det.

 

Kommer du ihåg vad jag önskade mig till jul?

Just det, Dig.

Alla ni som jag tycker om önskade jag mig och nu när jag sitter här på tåget mellan Skövde och Stockholm känns det som alltid lite delat.

Skönt att komma hem igen. Hem till livet jag älskar i Stockholm.

Det gör lite ont samtidigt.

Varje gång jag kommer hem till familj och vänner så inser jag hur viktiga de är och hur bra jag mår när vi spenderar tid tillsammans.

 

Önskar jag kunde få allt på samma plats.

Då skulle jag väl önska mig något helt annat.

Svårt när jag aldrig kan vara nöjd till hundra procent.

 

Fick i alla fall min julklappsönskan uppfylld.

Jag fick er allihop mer eller mindre.

Massa kärlek och viktiga möten.

 

Jag försöker välja mina relationer med omsorg.

Försöker välja bort de som bara tar energi eller kostar för mycket.

Det är svårt ibland.

 

Hur mycket får en vänskapsrelation kosta?

Hur mycket får en kärleksrelation kosta?

Den du har till din familj?

Hur mycket ska du behöva stå ut med och hur mycket får du bete dig som en idiot innan du borde bli bortvald själv?

 

Alla har sina gränser och sina villkor.

Mina värderingar spelar stor roll när jag känner att en relation kostat för mycket.

Min värsta är nonchalansen.

 När jag är ensam att bry mig och anstränga mig för att hålla kontakt eller ses.

Om en person vet vad som sårar mig och gång på gång utsätter mig för den sorten av smärta blir jag kall.

Det är som att något dör i mig.

Den personen dör inte för mig. 

Så stark är jag inte men lusten och orken att försöka försvinner.

 

Det är som att slå av en strömbrytare.

Det bara släcks.

Kvar finns en besvikelse och en dumkänsla.

Försöker jobba bort dumkänslan.

För det är inte dumt att försöka.

Det är inte dumt att förlåta eller önska sig förändring eller bättring av människor som betyder eller betytt något.

 

Det kan vara lätt som utomstående att se när en väns förälder fått tusen chanser för mycket.

Lätt att säga till en kompis att lämna sin partner. När hen uppenbart bara mår dåligt.

Det är heller inga konstigheter att be en kompis skita i att engagera sig i en kompis som uppenbarligen inte gör samma uppoffring tillbaka.

 

Vem är du eller jag att ta de besluten?

Vi kan inte ta de besluten åt någon annan men jag tycker det är viktigt att påvisa vad jag ser och sedan bolla över.

Ibland behöver jag hjälp med samma sak.

Kan stånga mig blodig för något som bara är meningslöst.

 

En vän sa en klok sak för något år sedan.

"Det du måste förstå är att ibland när en person man bryr sig om gjort tusen dåliga saker och man vet att det är dags att släppa taget så gör den här personen EN

bra sak. EN enda sak som gör att du känner igen personen du älskar igen.

 Då blir det den enda saken eller stunden man hakar fast i. För det är den personen man känner och älskar."

 

Det är så jäkla sant och i den stunden är i alla fall jag tillbaka på ruta ett igen.

Så då ska man ta att bli sårad 9 av 10 gånger eller vad?

 

Jag önskar jag hade svaret på frågan men det har jag inte.

Alla får nog hitta sin egen väg och känna sin egen gräns.

 

Jag kan låta mig bli rätt ordentligt sårad och ledsen innan jag får nog på riktigt.

Att förlåta handlar om att ge en andra chans för mig. 

Det betyder inte att jag glömmer det som sårade mig, det betyder inte att jag tycker att handlingen var okej.

För mig betyder det att jag ändå litar så pass på dig att jag tror dig när du säger att du ändrat dig och att du är ledsen.

 

Om det inte går då? Om enda utvägen är att sluta?

När jag väl fått nog och lämnat så betyder inte det att jag glömmer sedan.

Tror det är viktigt att komma ihåg att personen kanske alltid kommer dyka upp i huvudet då och då.

Det gäller bara att komma ihåg att det är bättre så än hur det var innan.

Det blir kanske inte perfekt men det blir mindre dåligt. 

 

Igår lyssnade jag på radiosporten.

Om Anja Pärson när hon tävlade för fem år sedan.

Minns du?

Hon trillade något så in i bänken i störtloppet och världen höll andan.

Började andas i takt med att Anja rörde sig och andades ut först när informationen om att hon var mörbultad men okej kom ut.

Dagen därpå reste hon sig och fyra minuter före start bestämde hon sig för att ta exakt samma backe igen.

Behövde bevisa för sig själv att hon skulle klara det.

Hon tog backen med stil och efter sista loppet som var slalom var bronsmedaljen hennes

 

Hon gjorde sälen trots att det inte var guld. :)

 Att resa sig sådär är en seger kan jag tycka.

.

"Hur är det ens möjligt att göra det där?" Frågade en reporter

"Det handlar om att inte vika sig."

Det var Anjas svar och lösning på det mesta. Hårt arbete och att inte vika sig.

 

Jag tycker att Anja är helt fantastisk.

Vet att många tyckte hon var dryg och osocial under sin karriär.

Att vara bäst är inte samma sak som att vara dryg.

Självförtroende är inte drygt om man hanterar det rätt. Det gjorde hon.

Hon älskade skidsporten, inte skvallersporten. 

Viktigt att skilja på det. 

 

När jag misslyckas med något vill jag alltid känna att jag i alla fall har försökt.

Jag vill vinna, vill lyckas, jag vill alltid lite till och när det ändå inte räcker så vill jag kunna trösta mig med att jag 

i alla fall har gett allt.

 I stunden är jag bara besviken på mig själv men i efterhand känns allt lättare när jag vet att jag försökt.

 

Vad tror du om 2015?

Försöka lite mer och våga släppa det som sårar?

 

Lyssnade på en låt en kille skrev till sin mamma.

Klicka på länken. 

När vi ändå jobbar på att försöka.

Sam Woolf - I tried

 

 

 

 För er som är intresserade,

Här kommer den. Året i form av namn i alfabetisk ordning. Älskar er alla och ser fram emot vad som kommer näst.

 

A- Anna. För att du är min bästa. Har en film på oss när du knappt kunde stå upp. Så länge har vi varit vänner. Jag skrattar ALLTID med dig. Ditt hjärta är större och varmare än de flestas och jag känner mig verkligen lycklig som fick dig till min första vän. Älskar dig för allt du är och gör.

 

B- Brorsan. Vet ingen som bryr sig och hjälper mer kravlöst än du. Önskar jag fått lite av din godhet :)

Oroar mig för dig såfort du låter bekymrad och blir varm i hjärtat varje gång du skrattar. Ditt skratt gör mig glad till livet.

 

C-

 

D-

 

E- Erkki. Fina kollega och vän. Du har gett mig ett självförtroende i vattnet jag aldrig trott jag skulle få. Både som simlärare o i livräddningssyfte. Du ser rakt igenom mig och det är underbart att ha vänner som dig.

 

F- "Falafel" Jennifer. <3 Herregud alltså.. Alla våra frukostdejter. :) Det finns inget, absolut inget jag inte kan säga till dig. Du skulle aldrig döma. Du lyssnar, funderar och sedan pratar vi. Vi skämtar om allt och jag skrattar massor när jag är med dig. Gillar vår sjuka humor som andra aldrig skulle uppskatta. Tack. 

 

G- Gabbe. Glad att du finns, du får mig alltid att skratta. 

 

H- Halvåtta gänget. Henrik, Hedda, Hanna, Ello och Viktor. Ni har funnits där hela året. Oavsett hur jag mått när jag gått till dessa middagar har jag alltid, ALLTID mått bra när jag gått hem. Skrattat så magen krampat varje gång. Gråtit några gånger men då har ni alltid kramat och tårarna har övergått till skratt. Vill alltid ha halv åtta med er.

 

I-

 

J- Julia. Du är störtskön. Med ditt sätt att se på saker, ditt sätt att bara fixa allt och ALLTID med ett leende.

Jag känner av när vi inte ses så ofta. Jag kan få Julia-abstinens och jag känner mig alltid påfylld när vi har träffats. Du bryr dig på riktigt. Love you for that.

 

K-

 

L- Linnea. Det här är den svåraste delen. För du är Allt. Du är min bästa vän, systern jag aldrig fick och rådgivaren jag alltid behöver. Du vet allt om mig. Du känner mig bättre än vad jag gör själv. Det är mitt värsta att inte prata med dig varje dag. Du är mitt bästa och jag kan inte förklara hur mkt jag älskar dig.

 

M- Myran. Hade jag vetat vilken underbar vänskap detta skulle bli första gången vi bastade mellan simskolorna skulle jag tackat min lyckliga stjärna direkt. Du gör det lätt att vara mig. Du låter mig vara mongo. Du skäms aldrig.

Tvärtom så känns det som att du verkligen värdesätter att få vara MIN vän och det är nog en av de finaste komplimangerna man kan få. Du finns alltid och du kommer alltid ihåg. Du vet vad som är viktigt och du värnar om det. Jag har roligt med dig och älskar dig!

Maximums. Jag kunde aldrig tro att jag skulle känna som jag gör för dig redan nu. Saknar dig när jag inte får vara med dig och jag skrattar såfort jag ser dig. Ser nog både min kärlek till dig o din mamma när jag ser på dig och kanske är det därför. Vet inte men du är min favoritunge och jag ska göra mitt bästa för att vara världens bästa fadder. 

 

N-

 

O-

 

P- Pontus. Tror jag skulle kunna berätta allt för dig. Du ser direkt om jag är nere eller om det hänt något roligt. Jag går alltid till dig när jag behöver få kloka råd och höra det ingen annan säger. Du är rak och äkta. Du är världens bästa kille och du känns verkligen som en vän jag alltid vill ha nära i mitt liv.

Paulina. Dina ord har alltid en lugnade effekt på mig. När du säger "allt kommer bli precis som det ska" så tror jag dig varje gång. Du kompletterar mig med ditt lugn, ditt sätt att tänka och du förvånar mig ofta som ingen annan.

Pearli o Peter. Ni är mitt favoritpar och några av de goaste. Ni får mig alltid att känna mig bäst på allt och jag tycker verkligen om att spendera massa tid med er. Fina! 

 

Q- Mamma, Pappa, Pålsson och Milli. Först fick jag världens bästa föräldrar. En pappa och mamma som alltid ställer upp. Alltid älskar villkorslöst och bara är bäst. Sedan träffade de varsin ny kärlek som från dag 1 tagit emot oss med öppna armar. Kände mig riktigt bortskämd på julafton med er alla skrattandes runt samma bord. Tack. 

R-

S- Sanna. Snart. Inte många dagar kvar innan nästa äventyr tar fart. Du har verkligen varit en klippa det här året. Du har lyssnat och du har tröstat. Du har hängt med på roligheter och bangar fan aldrig. Även om jag känner mig nära dig så tror jag bara att det är början av en fantastisk vänskap.

Sandra. Min galna underbara vän. Skrattar bara jag tänker på dig. 

När pappa ska berätta vem du är för någon säger han alltid "Sandra ja, hon är fan inte ledsen den tjejen." Du är alltid glad eller jävligt förbannad och jag älskar dig i alla skepnader. Jag har alltid roligt med dig och det är omöjligt att förutse hur en kväll med dig kommer sluta! Haha fortsätt var exakt den du är.

Stephanie. Choklad o skylten. Behöver inget annat då. Du hittar alltid på roliga saker och jag älskar att semestra med dig. Enkelt. Massa kärlek.

T- Teresa. Alltid mottaglig, alltid omtänksam och alltid massa kärlek. Får mig glad även när allt är skit. Skrattar alltid med dig. Du har en humor som jag älskar och jag är glad att du är min bästaste granne på jobbet. Små fina lappar, foton o annat som gör det lilla. Underbar! 

Jag har lite panik över att sluta nu men jag tänkte ändå göra det. Det finns många fler som  gör mitt liv underbart men det får vänta. Ni är alla viktiga o jag är så tacksam att ni alla finns i mitt liv. 

Massa kärlek och gott nytt år. 

 

 

För längesen hörde jag att man kunde registrera sig som sms-livräddare.

Är man utbildad i HLR så kan man få ett sms när någon drabbas av plötsligt hjärtstopp.

Jag har velat göra det länge men av någon anledning har jag dragit mig för det. Tror det beror på min rädsla att göra fel i skarpt läge. Det är en sak att hålla på och träna på jobbet och en annan att göra det på riktigt.

Förra veckan hade vi D-HLR utbildning

och vi har fått en ny variant av docka att träna på. Istället för "klickljud" vid kompressioner låter det inget alls men den känner av kvaliteten av allt man gör. Den bedömer inblåsningar, för mycket eller för lite luft, om personen har fria luftvägar eller inte.

Den känner om dina kompressioner är för hårda eller för lösa samt om du släpper upp ordentligt mellan kompressionerna då hjärtat ska fyllas med blod.

För att få godkänt på din HLR måste du få minst 75% under dina två minuter.

Mina kollegor som är instruktörer fick testa detta samtidigt som brandmän och annan vårdpersonal fick göra det.

Förvånande nog var det flera som då fick precis godkänt.

Jag blir alltid nervös när jag ska prestera inför grupp. Även om jag vet att det är utbildning och träning så vill jag göra bra ifrån mig.

93% fick jag efter min första gång på den där dockan.

Det kändes otroligt skönt på något vis.

Annars har det bara känts bra och vi har tränat och tränat. Nu var det som ett bevis på att vi faktiskt kan.

På jobbet har det varit ganska mycket olyckor och hjärtstartaren har varit framme fyra gånger under ett år tror jag. Vi har inte alltid behövt skjuta men beredskapen för det har funnits.

På jobbet är jag alltid, mer eller mindre redo för olyckor. I somras kom det två tjejer med sin bror mellan sig på utebadet. Det rann blod från huvudet ner över axlar och bröstet. 

Spräckt skallen. Det såg värre ut än vad  det var men det är ändå läskigt innan man vet.

Jag var ensam personal ute då typiskt nog och tack vare mina grymma kollegor så visste jag exakt vad jag skulle göra. Fick beröm av ambulansen när de kom och jag tackade inombords för all träning vi gör på allt från hjärtinfarkt till spräckta skallar och drunkning.

Den gången gick det bra. Jag hade en bra dag och jag var lugn.

Tryggheten på jobbet är att om jag skulle vara uppe i gymmet och det skulle ske ett hjärtstopp så vet jag att mina kollegor är grymt drillade och kan ta över om jag får panik eller hamnar i chock.

Den tryggheten finns inte på tunnelbanan eller inne på Ica maxi.

Det finns säkert flera som kan men inte som jag vet.

Den ovissheten har fått mig att tveka.

Nu när jag såg hur jäkla bra vi är på hlr kände jag tvärtom.

Pontus fick 98% på första!

Jäkla proffs!

Det är såna som han jag vill ska finnas runt mig eller människor jag älskar om olyckan är framme.

Pontus borde bli sms-livräddare.

Jag borde vara det och alla andra som känner att de faktiskt vet vad de håller på med.

När jag registrerade mig såg jag att drygt 13.000 är sms livräddare.

TRETTON TUSEN!?

Kom igen nu.. Det måste ju finnas fler som kan bli det?

Jag vet att det är läskigt.

Tänk om personen kräks eller är blodig i ansiktet? Då vill man kanske inte blåsa.

Det är helt okej.

Du kan fortfarande göra kompressioner.

Du kanske kan ta hand om anhöriga eller möta ambulansen?

Hålla bort nyfikna människor kräver oftast minst två personer på badet. Det är en viktig uppgift någon måste göra.

Var inte rädd för att misslyckas.

Du gör det du klarar av.

Man kan bara göra sitt bästa och det kan vara avgörande.

Bli sms livräddare idag.

Du kanske räddar ett liv imorgon.

Kan ni inte HLR på ditt jobb?

Säg åt din chef att du vill lära dig.

Få din chef att förstå vikten av att alla kan HLR.

Det var bara det jag ville säga före jul.

Ta hand om dig och ditt hjärta.

Kärlek!

Några av mina livräddare varje vecka.

Ni är bäst! 

I onsdags när vi hade stängt badet gick vi som alltid en runda för att kolla så allt var grönt innan vi checkade ut.

Det är lite mysigt på något vis.

Santina, Pontus och jag är sist kvar varje onsdag.

Vi delar inte upp oss för att saker ska bli snabbare klara utan vi gör allt det sista tillsammans eftersom vi ändå har tid för det. Hinner prata utan avbrott och inget som stör.

 Mitt i snacket om allt och ingenting fäller Pontus en skön kommentar.

 

"Släpp sargen, Annie"

 

Blev lite paff.

Minns inte helt vad det var vi pratade om men jag antar att just den kommentaren grundade sig i min rädsla att släppa in vissa människor. För jag vet att när jag väl öppnat på glänt så är det kört sedan.

Då kan du lika gärna sparka in hela dörren.

Då släpper jag in hela vägen och blir så otroligt sårad efter.

 

Lite för ofta kan jag tycka att människor är vårdslösa med andras känslor.

Ord är bara ord och människor är bara människor.

Djungelns lag. Den starkaste överlever.

 

Jag tycker att jag är smart nu. Nu när jag håller distans till allt eftersom jag snart ska åka iväg.

Tror fortfarande att det är en bra idé att inte involvera mig i olika saker men jag använder gärna resan som ursäkt för att inte behöva ta risken.

Det är lite trist.

Vad är det man säger om de som brinner för kärlek?

 "Sucker for love?"

Jag tror verkligen på att kärlek är bland det viktigaste i livet.

 

Tror att det är kärlek som räddar oss från mycket av det som är jobbigt i livet.

Kärlek hjälper oss att vara den bästa versionen av oss själva.

Just nu är jag skeptisk.

Mest hela tiden.

 

När vänner berättar om hur nykära de är och hur fantastiskt allt är blir jag jätteglad och livrädd samtidigt.

Den där jäkla rösten i mig som håller händerna för ögonen och skriker

 

"Nejnejnej, åh vad sårad någon kommer bli när det här går åt helvete!"

 För det kommer det göra, vänta bara.

 

Skön inställning va?

Att förutse att saker bara ska göra ont. 

Taskig attityd, jag vet.

Speciellt från någon som knappt minns hur det är att vara kär.

Sådär på riktigt.

De senaste åren har jag mest jobbat på att ha någon hos mig för att orka släppa eller lämna någon annan.

Intalat mig att det är så det ska kännas. 

Hittade ett koncept som verkade funka.

Jag hade fel.

 

 Nu i höstas så vaknade jag och kände mig ledsen.

 Ledsen och ensam. Utan att veta vem det var jag var jag saknade.

Det är fan illa på riktigt.

I våras/somras behövde jag lämna och släppa taget.

Hjärtat hade fått nog. Äntligen.

Var tydligen inte stark nog att göra det på egen hand.

Behövde ha någon annan för att klara det.
Skäms faktiskt lite för det.

Jag tänker ju att jag är Pippi Långstrump i egen tappning.

 

 Det här målar inte upp en bra version av mig direkt.

Det gör inget.

 Är inte en kontaktannons jag skriver ändå.

 

Jag tänker att du kanske, men bara kanske är likadan?

Bara inte har tänkt på det?

Ibland hjälper det när någon annan sätter ord på vissa känslor.

 

När jag var yngre hade jag vänner som träffade en ny kille eller tjej nästan direkt efter det tagit slut med den gamla och jag fattade aldrig det.

Att alltid ha någon runt hörnet, ett ess i jackfickan.

Jag förstod aldrig poängen med att vara med någon överhuvudtaget i för sig.

 

Jag ville ju bara vara själv så jag hade väldigt svårt att förstå hela den grejen.

Är det så hemskt att vara själv?

 

Jobbigt att komma på att jag de senaste åren jobbat på samma sätt. Sett till att ha ett kort

i jackfickan. För att slippa slutföra det jobbiga.

 

Blir rädd för mångas rädsla att vara själv.

Därav även min egen.

Missuppfatta mig inte nu snälla,

Jag tror på kärlek, jag tror på tvåsamhet.

Jag tror på allt det där.

Jag vill inte heller åldras ensam.

 

Men jag tror inte på det om det kommer av fel anledningar.

För att komma över någon annan, av stress eller för att "alla andra" har någon.

 

Om någon av de tre är avgörande så är jag rädd att vi skjuter oss själva i foten.

Eller någon annan i hjärtat..

 

"Det är ju jättejobbigt att vara nykär och vänta på sms!" kved Ello under en "halv åtta middag" nyligen hos henne

 

"Ja titta inte på mig. Jag skulle kunna lämna min telefon hemma två veckor och inget spännande skulle hänt!" svarade jag

 

"Skaffa en iphone 6, då blir livet roligare" skojade Hanna

 

Så jäkla skön kommentar av Hanna. :)

Vi skrattade massor och jag vet ju själv att det är precis det jag behövt.

Inte en ny telefon utan lugn och ro.

 

Jag har behövt lite tid för mig själv.

Har lyssnat.

En kollega sa åt mig att sitta i båten när det stormade som värst.

So I did.

 

Inte så lätt alla dagar. Men nödvändigt.

Det bästa är att jag har hittat tillbaka till mig själv igen.

Att gå vilse ibland hjälper mig att hitta rätt.

 

Inte letat bekräftelse hos någon annan än mig själv.

Sagt god natt till en jäkligt snygg brud i spegeln varje kväll det senaste. ;)

 

 Dessutom har jag så fantastiska vänner i mitt liv att jag vill nypa mig själv i armen varje dag.

Förstår inte hur jag lyckas behålla er alla så nära mig?

Att ni orkar med all galenskap, knasiga upptåg och känslomässiga stormar.

Jag tänker inte analysera för mycket. Bara vara glad att ni finns.

 Tack.

Snart nytt år.

För ett tag sedan kände jag mig väldigt INTE redo för ett nytt år.

Vill aldrig börja ett nytt år med att vara ledsen eller förvirrad.

 

Nytt år ska vara en nystart eller bra fortsättning.

Nu känner jag mig redo.

 

Jag är nyfiken. Jag känner mig jordad.

Öppen för vad som komma skall.

 

Ska försöka släppa sargen helt.

 

När vi ändå pratar om att släppa sargen..

 

I förrgår ledklättrade jag en 6b :)

(säger 6b inte dig ett dugg så var det bra jobbat för att vara rädda mig.)

Vilade två gånger mest för att jag var rädd.

Bestämde mig för att inte låta rädslan vinna och kände mig nöjd när jag satte i den sista och ropade ner till Lasse att jag var klar.

 

En hand mindre på sargen. :)

 

 

Pyjamasparty hos den här gosen i torsdags

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var liten såg jag upp till två sorters människor - 

De modiga och de roliga.

 

De modiga var de som gjorde saker jag tyckte var läskigt. 

De roliga var de vuxna som var vänner med mamma och pappa. Deras vuxna vänner som tog sig tid att leka med mig på semestern eller middagarna.

 

De gick iväg med mig och kastade upp mig i luften tills jag kiknade av skratt eller snurrade mig tills de själva var för yra för att stå på benen.

Pappas kompisar Peter och Klas var mina idoler.

Jag sprang alltid mot dem med öppna armar när vi sågs.

De kommer alltid ha den platsen i mitt hjärta.

 

När jag umgås med vänner och deras barn försöker jag vara den personen för dem.

Leka och busa tills antingen de eller jag inte orkar mer.

För jag tycker det är viktigt.

 

Nu på senare år har ordet modig fått en annan betydelse.

Eller jag definerar mod på ett annat sätt än tidigare.

 

Igår på jobbet sa Karro att jag var modig och galen (framför allt galen) när jag satt intill en krokodil i Ghana. Mitt ute i vildmarken satt jag och lyfte på krokodilens svans medan den tuggade i sig en levande höna.

 

"Nej, jag var inte modig, för det är inte modigt att göra något man inte är rädd för"

Jag var tjugo år och odödlig.

Då är det bara naturligt eller självklart.

 

När Viktor och jag bouldrade i Indien klättrade jag ett problem jag misstänkte att jag inte skulle våga klättra ner från sedan. Mycket riktigt.

 

Det var inte alls på ett gulligt eller charmigt vis jag satt där och vägrade klättra ner.

Nej jag satt rädd, envis kvar och bad honom hämta hjälp.

 

Krångeltjej deluxe.

Sa att det var över min döda kropp jag skulle ta mig ner där själv.

 

Det tog tid och krävdes enorm övertalning av Viktor för att jag skulle våga mig ner.

Superrädd och övertygad om att jag skulle trilla och skada mig förtvivlat illa.

 

"Du kommer inte dö av ett fall här."

Betryggande att höra. Verkligen. :/

När jag kom ner skakade jag och var arg på mig själv för att jag varit så feg.

 

Då sa Viktor en klok sak. 

"Du är modig när du gör saker du är rädd för." 

 

De orden fastnade.

 

Förra veckan hade vi avslutning på skolsim och simskolan.

Usch. Det var mycket avsked förra veckan.

Värsta jag vet. 

 

Hursomhelst så lät vi alla skolgrupper börja lektionen i äventyret.

Två valfria åk i rutchkanan.

De fick disponera dem hur de ville.

Ett åk i varje eller två i samma, men efter två åk var det marsch pannkaka upp på kanten. 

Det var dealen.

 

Jag stod nere i vildforsen vid den ena rutchkanan.

Väldigt strömt så det är oftast där vi får hoppa i efter barn som hamnar under vattnet och inte kommer upp.

 

Jag stod där och såg till att alla kom upp och tog emot de som ville eller behövde det.

 

Vi hade en flicka i den första gruppen.

Precis livrädd för vatten.

Kom med sin pappa första gången på terminen.

Jättetrevlig och han berättade att hon inte ville gå på simskola eftersom hon var livrädd för vatten.

Totalt vettskrämd.

 

Satte mig på huk framför henne.

"Då har du kommit till det bästa stället att vara rädd på tjejen"

Sedan dess har hon kommit på VARJE lektion. Inte missat en enda.

En av få som har full närvaro.

 

Hon har slitit och kämpat.

Sett sina vänner lära sig flyta, simma, hoppa och glida.

Medan vi stått och jublat när hon utan att hålla våra händer doppat ansiktet i vattnet. 

 

Hon har kämpat med sin största skräck varje torsdag hela hösten.

Hon skulle kunnat vägra. 

Låta rädslan ta över och vinna. 

Det är inte självklart att vara så stark när man går i tredje klass.

Helt fantastiskt imponerande.

 

Jag och min kollega tänkte aldrig på att sätta på henne armpuffar eftersom jag var säker på att hon inte skulle närma sig rutchkanan på egen hand.

 

Så gissa vad jag tänkte när jag står vid trappan och langar upp tre ungar på kanten och hör henne skrika.

Vänder mig om och där kommer lillskrutten utan puffar ensam i rutchkanan!

 

En sekund av panik inombords.

"Fan nu kommer hon hamna under vattnet och hinna bli skräckslagen innan  jag hinner ta henne."

 

Bannade mig för att jag inte haft bättre koll på henne innan och inombords var jag riktigt orolig att jag i det ögonblicket förstört henne.

 

Förstört allt hon byggt upp på mindre än en minut.

 

"Wow! Åker du själv tjejen? Hur modig är inte du?!" Sa jag och log när jag fick upp henne. 

 

Hon spottade och hämtade andan och sen kom ett svagt leende.

Försökte avdramatisera hela grejen men hade jag haft en stekpanna där och då hade jag smällt den i skallen på mig själv.

 

Fick ner min egen puls och några minuter senare händer exakt samma sak.

Hon gör det igen! 

Coolare unge får ni leta efter.

 

Efter lektionen tummade vi på att hon måste ha armpuffar om hon och pappa kommer och badar. 

Det här var kanske precis det hon behövde.

JAG och mina nerver hade behövt att hon hade armpuffar men hon gick därifrån med en stolthet som fick mig att rysa.

Hon gav oss flera kramar innan hon gick och jag önskar och hoppas att hon en dag förstår vilken kraft det bor i den där lilla kroppen.

 

När vi ändå pratar om coola ungar så kan jag berätta om Alexander.

Han gick i sista gruppen och var likadan som flickan i första.

Doppade näsan och vägrade släppa fötterna från botten utan alla tänkbara flytmedel eller en av oss tryggt nära. 

När vi hade livräddning tog jag med mig hälften i taget ut i djupa bassängen.

 

Med flytvästar fick de lära sig allt man behöver veta om flytvästar och sedan göra olika övningar. De flesta jublade och skrattade hela tiden. Fick jobba snabbt för att hålla dem fokuserade utan att det skulle spåra ur.

 

För de som aldrig varit på djupt vatten innan var det lite läskigt, samtidigt väldigt spännande.

När Alexander vågade sig ner blev han givetvis väldigt rädd. 

Ville upp direkt och när jag tog mig till kanten och satte han på mitt ena knä medan jag instruerade resten så kom tårarna. Han tyckte det var jobbigt att vara så himla rädd.

 

Då känns det fan inte som jag gör ett bra jobb kan jag lova. 

När vi var klara tog en av lärarna med sig alla barnen in till undervisningsbassängen igen

medan Alexander och jag var kvar ute i djupa. Vi pratade lite och det slutade med att han vågade ligga på rygg i djupa bassängen med sin lilla flytväst på och han tog även några simtag på rygg.

 

Trodde jag skulle krossa honom av kramar när vi kom upp. Tårarna övergick i världens leende och hans lärare jublade. 

"Åh vad hans föräldrar kommer bli glada när vi berättar det här!"

Jag bara log.

Känner mig priviligerad som får jobba med det här. Bara få vara med och se när det lossnar.

Se stoltheten och lyckan när de brytit ner sig själva och fixat det.

 

På något vis måste man köra över sig själv för att klara av saker man är så rädd för.

Bryta av sig själv för att göra något kroppen eller huvudet absolut inte vill.

När jag fyllde i statestiken på alla barnen såg jag samma sak här.

 

Alexander har varit på 14 lektioner av 15.

 

Så jag kollade igenom alla klassers närvaro.

De ungarna som varit rädda eller haft mest problem är de som har bäst närvaro.

Det tycker jag är häftigt.

 

Jag blir inte så imponerad av flashiga bilar, mycket pengar eller status.

Jag blir imponerad av sånt här.

Ögonblick när det omöjliga går.

 

Speciellt om någon precis sagt att det aldrig kommer gå.

Det handlar inte om hjärnkirurgi det vi gör heller.

 

Det gör det ännu coolare.

 

Det är de själva som gör jobbet.

Vi behöver ge dem verktyg och trygghet för att våga testa.

Det är allt.

Resten gör de själva. Hela vägen.

 

Jag och Lasse var på Kc i fredags.

Han är helt sjukt duktig den killen alltså..

Totalt orädd.

Ledklättringen är min jobbigaste.

Mest psykiskt egentligen men det påverkar min fysiska förmåga direkt.

Jag trodde vi skulle köra topprep.

 

"Ska vi leda?" 

"Usch nej fy vad jobbigt och hemskt läskigt! Okej.."

Lite ont i magen direkt.

Tänker för mycket.

Jag klättrar sämre, spänner mig och skakar.

För att jag är rädd.

När vi kört några leder sa jag lite uppgivet till Lars att det är trist att vara så rädd för att falla fastän jag vet att han har mig.

"Fast det är ju din överlevnadsinstinkt."

"Jo men jag är nog räddast på hela kc."

"Jämför inte med alla här. Här är ju de mest galna samlade.

Du vågar mer än vad de flesta av jordens befolkning skulle våga här."  

 

Det är ju sant. 

Framför allt så gör jag något som JAG är totalt skräckslagen inför.

Om och om igen.

Det måste väl betyda något eller hur?

 

Har ca nio flygresor framför mig närmsta månaderna.

Jag som hatar att flyga men älskar att resa.

Då får det bli så.

Starkast vinner.

Där vinner lusten och nyfikenheten.

Jag är för nyfiken för att låta bli.

 

Det här blev väldigt långt.

Längre än planerat, som vanligt.

Tänk på det bara.

Klandra sig själv för att vara rädd är bara orättvist.

Tänk istället på hur badass du är när du gör läskiga saker.

DÅ är du verkligen modig. 

Oavsett vad alla andra klarar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Har du tittat på nyhetsmorgon idag?"

Mamma ringde igår när jag satt och åt min frukost.

"Nej, jag har varit ute o sprungit. Kom nyss hem. Hurså?"

 

"Det handlade om anorexi. En kvinna som berättade att hon fick det som åttaåring."

 

Stackars mamma.

Det är hennes värsta tror jag.

Om du skulle fråga henne vad hennes värsta är så ligger Anorexi högt upp på hennes lista.

Om vi är ute någonstans så ser hon direkt om någon är sjuk.

Jag kanske inte ens ser eller så tänker jag bara "oj vad smal."

Mamma ser rakt igenom.

Hon ser det i ögonen och känner det i kroppen.

Frisk eller sjuk.

Hon ser skillnaden på en sekund.

Jag önskar att hon inte skulle behöva kunna det.

Blir väl så när man slitit så många år för att anorexin inte ska få ta över sitt barn.

 

Vi pratade om den här tjejen som blev sjuk när hon var åtta.

Eller tankarna om att hon var tjock väcktes redan då för hennes familj sa att hon var tjock.

 

Jag vet.

Jag har inga barn.

Inte ett enda.

Jag vet ingenting om hur det är att uppfostra barn.

Jag är rädd för just det.

 

Rädd för att jag skulle förstöra det finaste jag någonsin haft.

 

Så jag vet att jag tar mig rättigheter här.

Men hur ska jag säga det här så att det inte låter illa...?

 

KALLA ALDRIG DITT BARN TJOCKIS!!!

Fan!

 

"Men hon är ju det"

Det spelar ingen som helst jävla roll om hen är tjock, smal eller prinsessan av Zamunda.

Du ska ändå aldrig säga att ditt barn är tjockt eller inte får äta ditt eller datt!

 

Vi pratar om barn här.

Barn som lyssnar och tittar på vuxna.

Gör som du gör och minns vad du säger.

 

Föräldrar, lärare, tränare och andra förebilder.

De tar in och glömmer aldrig.

Jag är verkligen inte en förespråkare för att skämma bort eller dalta med barn.

Det har jag aldrig varit.

Barn behöver gränser.

 

Det handlar inte om det längre.

Barn som växer ska inte få höra vad de får äta eller inte.

Om det skulle vara så att du oroar dig för att ditt barn kommer bli en vuxen individ med övervikt eller undervikt så behöver du som förälder absolut tänka till och ta ditt ansvar.

 

Med det menas inte att kalla barnet fet och framför barnet säga att hen inte borde äta så mycket.

Då borde du lägga upp en hälsosam kost för hela familjen.

Hela familjen äter hälsosamt. För att kroppen behöver den typen av mat för att må bra oavsett om du tränar tre pass om dagen eller inte. 

Hälsosam mat tar vi inte till för att ditt barn har gått upp i vikt.

Det ska vara det mest naturliga valet.

Alltid.

Gällande godis är det samma för hela familjen.

Absolut någon gång ibland men annars är det nej och det gäller hela familjen.

 

Tjock som smal, låg som hög förbränning, för godis är inte en belöning för att du är smal, ätit hälsosamt under veckan, tränat bra eller gått ner i vikt.

Godis är kanske gott men saknar näring och det är det jag tycker man kan säga till barnen.

"Vår kropp behöver inte alls det här för att växa, bli stark o må bra så därför äter vi det bara ibland"

 

Det är sanningen så varför måste ens tjock eller smal vara med i sammanhanget?

 

Mamma och hennes sambo har umgåtts med en familj sedan flera år tillbaka. Mammas sambo blev en slags fadersgestalt för pappan i familjen när hans pappa tragiskt nog gick bort för några år sedan.

 

Det här paret har separerat. De har två flickor varpå den ena är just i åldern kring åtta.

Hon tränar konståkning och här gäller det samma för henne som för ALLA barn som växer och tränar.

 

Hon måste äta ordentligt varje dag.

Hon måste äta ordentligt så hennes kropp fixar att träna och för att hon ska växa ordentligt.

För ett tag sedan ville hon inte äta efter sin träning.

Hon petade i maten vid middagsbordet.

Mamma ringde mig när jag klättrade.

Hon berättade vad som hänt.

Klump i magen hos mig.

Hennes pappa hade sagt att hon var knubbig och behövde äta mindre.

"Får jag ringa honom?! Jag skulle kunna slå sönder honom."

Han såg mig när jag var sjuk.

De kom hem till oss de där dagarna när jag vägrade visa mig. Dagarna när mamma suttit med mig hela natten. Hållit i mig hårt när jag försökte banka sönder skallen mot väggen för att känna smärta någon annanstans.

Han såg allt.

Trots det. 

Trots att han vet hur anorexi förstör en familj kallar han sin lilla tjej tjock.

Fan vad arg jag blir.

När jag reser brukar jag gå ner i vikt.

Tränar mindre och äter mindre för det alltid händer massa saker och rutinerna rubbas.

"Vad fit du är!"

"Snygg kropp"

Brukar jag få höra när jag kommer hem.

"Jaha. Jag har tränat dåligt och ätit mat med lite näring."

Personligen så tycker jag inte det är värt att uppmuntra.

Nu borde jag få beröm.

Nu när jag haft en bra löpsäsong, lyfter tungt på passen och är hyfsat skadefri.

Jag får lämna blod om jag vill för mina värden är bra.

Jag äter bra mat och tar hand om mig.

Snyggast möjliga kropp?

Absolut inte.

Men jag är stolt över den.

Förra veckan la min underbara kusin upp en bild på oss o hon skrev att jag var hennes förebild.

Precis så som jag är vill jag vara om jag ska vara någons förebild.

Sund, stark kropp.

Alltid osminkad.

Känslig och envis.

Svag när jag behöver.

Stark när jag måste.

Så snälla, tänk på vad du säger till barnen och fundera på vad som är viktigt egentligen.

Tycker du att jag är en komplett idiot och vill kalla ditt barn tjockis så absolut.

Kör på det.

Ring mig eller min mamma när ni sitter på hjärtintensiven och undrar vad fan som hände så kan vi prata då.

Jag är tacksam över att min familj aldrig kallade mig tjock.

Tacksam att de bestämde sig för att jag skulle överleva den här jävla sjukdomen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje år vid den här tiden händer exakt samma sak.

Advent smyger sig på, julmusiken börjar spelas och själv spelar jag Peter Jöbacks julskiva tills jag

nästan kräks på karln.

 

Första gången jag spelar "jag kommer hem igen till jul" vill jag alltid börja gråta.

Då längtar jag hem till västkusten så det gör ont i mig.

Saknar min familj som en femåring som ska sova borta för första gången.

Julminnen spelas upp och den där känslan av fullkomlig trygghet känns så långt borta nu.

 Den känns närmre när jag är där.

 

Nästa sekund skäms jag.

Skäms över att jag tycker synd om mig själv när jag vet att andra har det så fruktansvärt mycket värre.

 

Medan vi gnäller om att vi inte vet hur vi ska få tiden att räcka till allt så sitter det många och undrar hur i all sin dar de ska få tiden att gå så den här jävla julen bara kan vara över.

 

Mamma pratade med en kompis en dag för många år sedan. Han jobbade som polis och berättade för mamma att just jul var deras värsta helg på året.

 

Alla barn som far illa och alla vuxna som bråkar och far illa även dem.

 

Trots detta.

Trots att jag vet hur mycket som är fel i vår värld så vill jag ändå att alla ska få känna det de känner.

Din saknad, sorg, längtan eller glädje blir ju inte mindre för att någon annans är större eller hur?

 

En kväll före julafton när jag och Viktor var tillsammans var vi hos hans mamma.

När vi skulle sova frågade han om jag längtade hem.

Jag sa bara "nej".

Hela kroppen och mina ögon sa nog något annat för då kramade han mig bara och så sa han en väldigt bra sak.

"Man får lov att sakna och vara ledsen även om man har saker man mår bra av runt sig."

Tror jag fortsatte säga att allt var bra men jag vet att jag somnade med tårar på kinderna och gråten i halsen.

Nu tycker jag det är okej att säga till.

Säga till när jag saknar och fråga efter det jag behöver.

 

Det är vi bäst på att göra på jobbet.

Vi kramas, pratar, skrattar och gråter om vartannat.

Det har varit tufft för många det senaste.

Mycket tårar.

Det är fint och ärligt när människor vågar visa hur det egentligen är.

Inget skådespel.

Ärligt och rent.

Tårar och skratt för att det är okej.

Det är mer än okej. Det är precis så det ska vara.

 Livet är inte bara skratt eller bara tårar.

I onsdags på mötet fick jag ett skrattanfall. Typiskt mig.

Kunde absolut inte sluta skratta.

Vi pratade om något och det blev en lång diskussion om ingenting och jag började skratta åt hela grejen.

 

Kunde inte sluta, la mig ner över bordet och skakade av skratt.

Maria gestikulerade att jag hade druckit något och Jonas som höll i mötet sa tillslut

"Men Annie, det är ju bara onsdag."

Som att mina skrattanfall tar hänsyn till veckodagar? haha

 

Igår när jag skulle ropa upp närvaron på sista klassen i skolsim började jag också skratta. Kunde inte sluta då heller. Försökte men såfort det lugnade sig och jag trodde jag kunde fortsätta så började det om.

Elevernas lärare började skratta och ungarna bara.

"Hon skrattar ju så hon inte kan andas"

Erkki fick ta över och jag satt och torkade mina stackars tårar med min morgonrock.

Ungarna tyckte det var väldigt roande, givetvis.

 

När jag väl slutat skratta hade vi en grymt bra näst sista lektion innan jullovet och fy satan vad jag kommer sakna de där ungarna. Vi har haft tre ganska struliga och krävande grupper som har blivit helt underbara.

Vissa lite väl snackiga kanske men som alltid när man lär känna varandra bättre så blir det lättare att jobba tillsammans. Typiskt att vi snart ska sluta.

 

Ena gruppen tyckte att vi skulle fortsätta på lovet för de tyckte att simskolan är så rolig.

Då känns det bra i magen.

Vi tittade på varandra och log.

 

Det är viktigt att fokusera på de bra sakerna men det är precis lika viktigt att ta hand om det som inte är bra också.

Det försvinner inte av sig själv eller av att sätta på ett plåster. 

Såren läker bättre av att få luftas o inte av att täckas.

Det blir liksom finare ärr då.

Ikväll blire julfest,

Tagga galenskap!

 

 

Just nu kryllar det med bilder från allas julbak, adventspyntande och tända ljus.

Brasor för att lysa upp mörkret.

Julhetsen börjar krypa in under skinnet hos vissa.

 

Julen handlar om närhet kärlek och att önska sig.

Drömma om att få allt och slippa vara utan.

 

Vissa skippar julklapparna och vissa fyller hela huset.

Tömmer hela kontot.

 

Många "gnäller" om lite pengar vid den här tiden.

 

Jag gnäller om hur fattig på pengar jag kommer vara i April. Rik på upplevelser men tomt på kontot.

Måste påminna mig själv om mitt eget ilandsproblem.

Tjänar typ 20.000 kr i månaden, har råd att betala hyran, telefonen, klätterkortet och äta mig MER än mätt varje dag.

VARJE dag.

 

Det kostar att driva ett barnhem.

Det kostar inte bara ibland.

Det kostar varje månad, lika mycket hela året.

16 underbara ungar som vill och förtjänar att få äta sig mätta.

VARJE dag. HELA året.

 

Deras hunger tar inte hänsyn till att vi vill köpa massa julklappar som vi inte behöver.

Tyvärr.

Det vore praktiskt att kunna sätta deras hunger på "hold" men det går inte.

 

8000 kr/ månad är barnhemmets budget och det går inte ihop just nu.

Förutom att ta hand om barnen på barnhemmet får 40 skolbarn lunch och välling måndag-fredag.

 

Vi behöver fler månadsgivare.

Så vill du göra skillnad, vill du hjälpa till att se till att barnhemmet kan fortsätta drivas med mätta och glada ungar så hör av dig till mig eller dra iväg ett mail till [email protected]

 

Det om något är en hållbar och viktig julklapp.

 

Ta hand om er och låt julstämningen göra er lugna istället för stressade.

Tiden för kärlek ni vet.

 

Puss på er!