.

När jag var liten såg jag upp till två sorters människor - 

De modiga och de roliga.

 

De modiga var de som gjorde saker jag tyckte var läskigt. 

De roliga var de vuxna som var vänner med mamma och pappa. Deras vuxna vänner som tog sig tid att leka med mig på semestern eller middagarna.

 

De gick iväg med mig och kastade upp mig i luften tills jag kiknade av skratt eller snurrade mig tills de själva var för yra för att stå på benen.

Pappas kompisar Peter och Klas var mina idoler.

Jag sprang alltid mot dem med öppna armar när vi sågs.

De kommer alltid ha den platsen i mitt hjärta.

 

När jag umgås med vänner och deras barn försöker jag vara den personen för dem.

Leka och busa tills antingen de eller jag inte orkar mer.

För jag tycker det är viktigt.

 

Nu på senare år har ordet modig fått en annan betydelse.

Eller jag definerar mod på ett annat sätt än tidigare.

 

Igår på jobbet sa Karro att jag var modig och galen (framför allt galen) när jag satt intill en krokodil i Ghana. Mitt ute i vildmarken satt jag och lyfte på krokodilens svans medan den tuggade i sig en levande höna.

 

"Nej, jag var inte modig, för det är inte modigt att göra något man inte är rädd för"

Jag var tjugo år och odödlig.

Då är det bara naturligt eller självklart.

 

När Viktor och jag bouldrade i Indien klättrade jag ett problem jag misstänkte att jag inte skulle våga klättra ner från sedan. Mycket riktigt.

 

Det var inte alls på ett gulligt eller charmigt vis jag satt där och vägrade klättra ner.

Nej jag satt rädd, envis kvar och bad honom hämta hjälp.

 

Krångeltjej deluxe.

Sa att det var över min döda kropp jag skulle ta mig ner där själv.

 

Det tog tid och krävdes enorm övertalning av Viktor för att jag skulle våga mig ner.

Superrädd och övertygad om att jag skulle trilla och skada mig förtvivlat illa.

 

"Du kommer inte dö av ett fall här."

Betryggande att höra. Verkligen. :/

När jag kom ner skakade jag och var arg på mig själv för att jag varit så feg.

 

Då sa Viktor en klok sak. 

"Du är modig när du gör saker du är rädd för." 

 

De orden fastnade.

 

Förra veckan hade vi avslutning på skolsim och simskolan.

Usch. Det var mycket avsked förra veckan.

Värsta jag vet. 

 

Hursomhelst så lät vi alla skolgrupper börja lektionen i äventyret.

Två valfria åk i rutchkanan.

De fick disponera dem hur de ville.

Ett åk i varje eller två i samma, men efter två åk var det marsch pannkaka upp på kanten. 

Det var dealen.

 

Jag stod nere i vildforsen vid den ena rutchkanan.

Väldigt strömt så det är oftast där vi får hoppa i efter barn som hamnar under vattnet och inte kommer upp.

 

Jag stod där och såg till att alla kom upp och tog emot de som ville eller behövde det.

 

Vi hade en flicka i den första gruppen.

Precis livrädd för vatten.

Kom med sin pappa första gången på terminen.

Jättetrevlig och han berättade att hon inte ville gå på simskola eftersom hon var livrädd för vatten.

Totalt vettskrämd.

 

Satte mig på huk framför henne.

"Då har du kommit till det bästa stället att vara rädd på tjejen"

Sedan dess har hon kommit på VARJE lektion. Inte missat en enda.

En av få som har full närvaro.

 

Hon har slitit och kämpat.

Sett sina vänner lära sig flyta, simma, hoppa och glida.

Medan vi stått och jublat när hon utan att hålla våra händer doppat ansiktet i vattnet. 

 

Hon har kämpat med sin största skräck varje torsdag hela hösten.

Hon skulle kunnat vägra. 

Låta rädslan ta över och vinna. 

Det är inte självklart att vara så stark när man går i tredje klass.

Helt fantastiskt imponerande.

 

Jag och min kollega tänkte aldrig på att sätta på henne armpuffar eftersom jag var säker på att hon inte skulle närma sig rutchkanan på egen hand.

 

Så gissa vad jag tänkte när jag står vid trappan och langar upp tre ungar på kanten och hör henne skrika.

Vänder mig om och där kommer lillskrutten utan puffar ensam i rutchkanan!

 

En sekund av panik inombords.

"Fan nu kommer hon hamna under vattnet och hinna bli skräckslagen innan  jag hinner ta henne."

 

Bannade mig för att jag inte haft bättre koll på henne innan och inombords var jag riktigt orolig att jag i det ögonblicket förstört henne.

 

Förstört allt hon byggt upp på mindre än en minut.

 

"Wow! Åker du själv tjejen? Hur modig är inte du?!" Sa jag och log när jag fick upp henne. 

 

Hon spottade och hämtade andan och sen kom ett svagt leende.

Försökte avdramatisera hela grejen men hade jag haft en stekpanna där och då hade jag smällt den i skallen på mig själv.

 

Fick ner min egen puls och några minuter senare händer exakt samma sak.

Hon gör det igen! 

Coolare unge får ni leta efter.

 

Efter lektionen tummade vi på att hon måste ha armpuffar om hon och pappa kommer och badar. 

Det här var kanske precis det hon behövde.

JAG och mina nerver hade behövt att hon hade armpuffar men hon gick därifrån med en stolthet som fick mig att rysa.

Hon gav oss flera kramar innan hon gick och jag önskar och hoppas att hon en dag förstår vilken kraft det bor i den där lilla kroppen.

 

När vi ändå pratar om coola ungar så kan jag berätta om Alexander.

Han gick i sista gruppen och var likadan som flickan i första.

Doppade näsan och vägrade släppa fötterna från botten utan alla tänkbara flytmedel eller en av oss tryggt nära. 

När vi hade livräddning tog jag med mig hälften i taget ut i djupa bassängen.

 

Med flytvästar fick de lära sig allt man behöver veta om flytvästar och sedan göra olika övningar. De flesta jublade och skrattade hela tiden. Fick jobba snabbt för att hålla dem fokuserade utan att det skulle spåra ur.

 

För de som aldrig varit på djupt vatten innan var det lite läskigt, samtidigt väldigt spännande.

När Alexander vågade sig ner blev han givetvis väldigt rädd. 

Ville upp direkt och när jag tog mig till kanten och satte han på mitt ena knä medan jag instruerade resten så kom tårarna. Han tyckte det var jobbigt att vara så himla rädd.

 

Då känns det fan inte som jag gör ett bra jobb kan jag lova. 

När vi var klara tog en av lärarna med sig alla barnen in till undervisningsbassängen igen

medan Alexander och jag var kvar ute i djupa. Vi pratade lite och det slutade med att han vågade ligga på rygg i djupa bassängen med sin lilla flytväst på och han tog även några simtag på rygg.

 

Trodde jag skulle krossa honom av kramar när vi kom upp. Tårarna övergick i världens leende och hans lärare jublade. 

"Åh vad hans föräldrar kommer bli glada när vi berättar det här!"

Jag bara log.

Känner mig priviligerad som får jobba med det här. Bara få vara med och se när det lossnar.

Se stoltheten och lyckan när de brytit ner sig själva och fixat det.

 

På något vis måste man köra över sig själv för att klara av saker man är så rädd för.

Bryta av sig själv för att göra något kroppen eller huvudet absolut inte vill.

När jag fyllde i statestiken på alla barnen såg jag samma sak här.

 

Alexander har varit på 14 lektioner av 15.

 

Så jag kollade igenom alla klassers närvaro.

De ungarna som varit rädda eller haft mest problem är de som har bäst närvaro.

Det tycker jag är häftigt.

 

Jag blir inte så imponerad av flashiga bilar, mycket pengar eller status.

Jag blir imponerad av sånt här.

Ögonblick när det omöjliga går.

 

Speciellt om någon precis sagt att det aldrig kommer gå.

Det handlar inte om hjärnkirurgi det vi gör heller.

 

Det gör det ännu coolare.

 

Det är de själva som gör jobbet.

Vi behöver ge dem verktyg och trygghet för att våga testa.

Det är allt.

Resten gör de själva. Hela vägen.

 

Jag och Lasse var på Kc i fredags.

Han är helt sjukt duktig den killen alltså..

Totalt orädd.

Ledklättringen är min jobbigaste.

Mest psykiskt egentligen men det påverkar min fysiska förmåga direkt.

Jag trodde vi skulle köra topprep.

 

"Ska vi leda?" 

"Usch nej fy vad jobbigt och hemskt läskigt! Okej.."

Lite ont i magen direkt.

Tänker för mycket.

Jag klättrar sämre, spänner mig och skakar.

För att jag är rädd.

När vi kört några leder sa jag lite uppgivet till Lars att det är trist att vara så rädd för att falla fastän jag vet att han har mig.

"Fast det är ju din överlevnadsinstinkt."

"Jo men jag är nog räddast på hela kc."

"Jämför inte med alla här. Här är ju de mest galna samlade.

Du vågar mer än vad de flesta av jordens befolkning skulle våga här."  

 

Det är ju sant. 

Framför allt så gör jag något som JAG är totalt skräckslagen inför.

Om och om igen.

Det måste väl betyda något eller hur?

 

Har ca nio flygresor framför mig närmsta månaderna.

Jag som hatar att flyga men älskar att resa.

Då får det bli så.

Starkast vinner.

Där vinner lusten och nyfikenheten.

Jag är för nyfiken för att låta bli.

 

Det här blev väldigt långt.

Längre än planerat, som vanligt.

Tänk på det bara.

Klandra sig själv för att vara rädd är bara orättvist.

Tänk istället på hur badass du är när du gör läskiga saker.

DÅ är du verkligen modig. 

Oavsett vad alla andra klarar.