.

Varje år vid den här tiden händer exakt samma sak.

Advent smyger sig på, julmusiken börjar spelas och själv spelar jag Peter Jöbacks julskiva tills jag

nästan kräks på karln.

 

Första gången jag spelar "jag kommer hem igen till jul" vill jag alltid börja gråta.

Då längtar jag hem till västkusten så det gör ont i mig.

Saknar min familj som en femåring som ska sova borta för första gången.

Julminnen spelas upp och den där känslan av fullkomlig trygghet känns så långt borta nu.

 Den känns närmre när jag är där.

 

Nästa sekund skäms jag.

Skäms över att jag tycker synd om mig själv när jag vet att andra har det så fruktansvärt mycket värre.

 

Medan vi gnäller om att vi inte vet hur vi ska få tiden att räcka till allt så sitter det många och undrar hur i all sin dar de ska få tiden att gå så den här jävla julen bara kan vara över.

 

Mamma pratade med en kompis en dag för många år sedan. Han jobbade som polis och berättade för mamma att just jul var deras värsta helg på året.

 

Alla barn som far illa och alla vuxna som bråkar och far illa även dem.

 

Trots detta.

Trots att jag vet hur mycket som är fel i vår värld så vill jag ändå att alla ska få känna det de känner.

Din saknad, sorg, längtan eller glädje blir ju inte mindre för att någon annans är större eller hur?

 

En kväll före julafton när jag och Viktor var tillsammans var vi hos hans mamma.

När vi skulle sova frågade han om jag längtade hem.

Jag sa bara "nej".

Hela kroppen och mina ögon sa nog något annat för då kramade han mig bara och så sa han en väldigt bra sak.

"Man får lov att sakna och vara ledsen även om man har saker man mår bra av runt sig."

Tror jag fortsatte säga att allt var bra men jag vet att jag somnade med tårar på kinderna och gråten i halsen.

Nu tycker jag det är okej att säga till.

Säga till när jag saknar och fråga efter det jag behöver.

 

Det är vi bäst på att göra på jobbet.

Vi kramas, pratar, skrattar och gråter om vartannat.

Det har varit tufft för många det senaste.

Mycket tårar.

Det är fint och ärligt när människor vågar visa hur det egentligen är.

Inget skådespel.

Ärligt och rent.

Tårar och skratt för att det är okej.

Det är mer än okej. Det är precis så det ska vara.

 Livet är inte bara skratt eller bara tårar.

I onsdags på mötet fick jag ett skrattanfall. Typiskt mig.

Kunde absolut inte sluta skratta.

Vi pratade om något och det blev en lång diskussion om ingenting och jag började skratta åt hela grejen.

 

Kunde inte sluta, la mig ner över bordet och skakade av skratt.

Maria gestikulerade att jag hade druckit något och Jonas som höll i mötet sa tillslut

"Men Annie, det är ju bara onsdag."

Som att mina skrattanfall tar hänsyn till veckodagar? haha

 

Igår när jag skulle ropa upp närvaron på sista klassen i skolsim började jag också skratta. Kunde inte sluta då heller. Försökte men såfort det lugnade sig och jag trodde jag kunde fortsätta så började det om.

Elevernas lärare började skratta och ungarna bara.

"Hon skrattar ju så hon inte kan andas"

Erkki fick ta över och jag satt och torkade mina stackars tårar med min morgonrock.

Ungarna tyckte det var väldigt roande, givetvis.

 

När jag väl slutat skratta hade vi en grymt bra näst sista lektion innan jullovet och fy satan vad jag kommer sakna de där ungarna. Vi har haft tre ganska struliga och krävande grupper som har blivit helt underbara.

Vissa lite väl snackiga kanske men som alltid när man lär känna varandra bättre så blir det lättare att jobba tillsammans. Typiskt att vi snart ska sluta.

 

Ena gruppen tyckte att vi skulle fortsätta på lovet för de tyckte att simskolan är så rolig.

Då känns det bra i magen.

Vi tittade på varandra och log.

 

Det är viktigt att fokusera på de bra sakerna men det är precis lika viktigt att ta hand om det som inte är bra också.

Det försvinner inte av sig själv eller av att sätta på ett plåster. 

Såren läker bättre av att få luftas o inte av att täckas.

Det blir liksom finare ärr då.

Ikväll blire julfest,

Tagga galenskap!