.

 

Blir på riktigt förvånad om jag lyckas få igång en dvd på egen hand hemma eller lägga upp foton på datorn.

Jublar fortfarande högt för mig själv när jag lyckas få musiken från telefonen att låta ut i högtalaren vid tv:n.

Lika paff varje gång.

 

Eftersom jag alltid är sist med allt som har med teknik att göra så fick jag en smärre chock för ett par dagar sedan när jag satt här hemma och jobbade lite med olika intervallpass till några kunder och lyssnade på Spotify.

Var inloggad på Henkes Spotify och ser mitt namn högst upp till höger "Who to follow" och mitt namn under.

 

"Vadå så vemsomhelst kan följa mig på Spotify?!" Förvånad och förskräckt..

"Öh.. Ja visste du inte det?" 

 

Nej det visste jag inte. Verkligen inte.

Ville genast gömma huvudet i min stora tröja.

Som en sköldpadda.

Livet detsamma som för två minuter sedan men jag kände mig plötsligt naken.

 

Min musik är privat.

På mina pass får alla komma. Ta del av apan och musiken.

Hjärtligt välkomna.

Musiken där är för passet, pulsen och känslan.

Sitter jag med vänner på middag kan jag sätta på en mixad lista.

För då har jag valt det själv.

Tanken på att vemsomhelst kan se mina spellistor, vilken låt jag just lyssnat på och dessutom följa dem gjorde mig obekväm.

 

Känns som att jag pratar med musik.

Att någon genom att veta vad jag lyssnat på vet exakt hur jag mår.

Om jag sitter på bussen.

Tränar på gymmet.

Ute och springer.

Glad, ledsen, peppad eller off.

Oavsett.

 

Ofrivilligt naken.

Trivs med att verka stark när jag är svag.

Glad när jag är ledsen och obrydd när jag faktiskt bryr mig.. 

 

Alla människor behöver olika mycket utrymme.

Eget space, både i tid och närhet.

Jag har alltid gillat närhet.

Alltid älskat egentid.

Uppfostrad med mycket kramar och pussar.

Mycket närhet med vänner, sportat mycket i lag och det betyder fysisk närhet.

 

Några år med fysisk frånvaro.

Då beröring var som ilande smärta och högst ovälkommet.

 

Blev bättre och kom över det.

Hittade tillbaka till det som var jag och jag tycker om närhet. 

Tycker jag om så kramas jag. 

Alla har sina sätt, hälsa i handen funkar för vissa, en del kan knycka coolt på nacken när de

hälsar. 

Om jag skulle försöka hälsa så skulle det se ut som att jag hade ont någonstans och jag skulle säkert dra på mig en nackspärr så den där coola hälsningen skulle inte vara värt allt besvär helt enkelt..

 

Jag håller mig till kramar.

Trygg mark.

Jag upplevs som öppen. För att jag är det.

Ärlig. För att jag är det.

Försöker berätta vad jag känner.

Ibland svårt till människor som betyder något.

Inte alltid men när det är svårt är det fan svårt på riktigt.

 

Öppen blir stängd.

 

Jag älskar foton.

Flummiga bilder och konstiga filmer.

Jag bjuder på mina mest charmiga ögonblick likaväl som jag mer än gärna bjuder på de

som är lite mindre charmiga.

För det är bara ögonblick i mitt liv.

En dag på stranden, skön semester eller en kaffe med en kompis.

Glad tjej? Cool brud eller ensam flicka?

Det spelar ingen roll vem eller vad någon annan ser i de där bilderna för det är vad jag känner eller inte känner som spelar roll.

Hur lång tid tar det att lära känna en människa och hur vet man att man känner någon egentligen?

 

Jag är inte mer privat om jag låter bli att dela foton eller skriva på bloggen.

Mer anonym kanske men inte mer privat.

 

Det är vad som finns under kläderna som är privat.

 

Metafornörden har sagt sitt för idag.

Puss o Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Har du barn? Varför inte?!"

 

När jag jobbade som personlig assistent var det frågor alla kände sig fullt bekväma med att kasta  

hur sig till höger och vänster.

Inte alla men majoriteten av de som jobbade med mig hade barn och för familjen jag jobbade hos fanns

det inte på världskartan att inte vilja ha barn.

 

Jag blev ofta irriterad över tjatet.

"Jag kanske bara inte vill!"

 

Utanför jobbet var det likadant.

"Har du barn?!"

Men det var då ett jävla tjat kunde jag tänka..

 

"NEJ. Frågan borde vara varför du har barn snarare än varför jag inte har några.."

"Öh..öh.. Ja men barn är ju allt. Man vill ju föra sina gener vidare. Det är ju liksom det livet går ut på."

 

"För dig kanske. För vissa kanske det är viktigt att föra sina gener vidare och för vissa kanske livet handlar om

att få barn. Jag är inte du. Jag kanske inte delar dina känslor ELLER så är det så att jag känner precis som du

men jag kanske inte KAN få barn av en eller annan orsak och då hjälper kanske inte ditt osmidiga snack jättemycket just nu."

 

Pinsam tystnad.

Log för mig själv.

Nöjd.

 

Kanske lärde sig personen i fråga något om finkänslighet nu.

 

Det hindrar inte nästa att fråga samma sak.

Det bästa är att det ofta är människor jag knappt känner som frågar.

 

Jag har slutat ta fighten.

Säger bara nej och ler.

Orkar liksom inte bråka mer.

Går inte igång på samma sätt av att bråka med alla jag möter.

Kanske börjar bli vuxen.

Lite tråkigt, men skönt på samma gång.

Tar fighten när den känns relevant.

 

Jag älskar barn.

Missförstå mig rätt här.

Det handlar inte om det.

Jag har bara aldrig känt behovet att föra mina gener vidare.

Med rätt person kan jag absolut tänka mig det men inte för min skull.

 

Jag har alltid velat adoptera.

Känns galet att sätta fler barn till den här galna världen när det finns många barn som behöver hjälp.

 

Blir glad när mina vänner skaffar barn.

Ser fram emot att vara "Tant Annie" som bara hittar på knasiga saker med dem.

Älskar att se mina vänner lyckliga för sina barn och stora magar.

 

Jag har alltid velat ge ett barn utan framtid ett bättre liv.

Låta det barnet visa mig en sida av världen jag inte känner till.

Få ett barn som alltid blivit bortvalt att känna sig utvald.

 

Alla berättar mer än gärna skräckhistorier om adoption för mig.

Tack för stödet.

Skulle ni göra samma sak om jag var gravid?

Berätta om hur barnet kommer växa upp och hata mig?

Känna sig rotlös och oälskad?

Nej det skulle ingen vettig människa göra!

 

Men det är okej att skrämmas om adoption för då kanske jag kommer på bättre tankar och låter bli.

 

För adoption är bara en sista urtväg när man inte kan få egna barn.

Det är ju ingen som faktiskt vill adoptera. Egentligen.

 

"Man kan aldrig älska ett adopterat barn som sitt eget."

Den älskar jag.

Idioterna som har sagt exakt de orden har egna barn och aldrig adopterat ett barn så hur fan kan de veta allt?

Att bli förälder gör inte någon till en person med svaret på alla frågor. Tyvärr.

 

"Du har inte barn så du förstår inte kärleken man känner."

 

Helt sant.

Jag har faktiskt ingen aning vad ni känner.

 

Tror verkligen att det är en superhäftig känsla att ha egna barn. 

Varför skulle ni ljuga om det?

 

En eftermiddag på barnhemmet i Tanzania sprang Nema runt i sitt rum och vägrade sova. Tog henne i famnen och la mig på sängen. Tio minuter senare sov hon tungt på mitt bröst. Hennes lilla svarta hand låg mot mitt vita skinn och hennes andning värmde mig sakta men säkert.

En tvååring lika liten som en sexmånaders bebis hemma i Sverige.

För att vara krass.

 

Nemas mamma dog strax efter Nemas födsel.

17 år gammal.

Pappan. 

Spårlöst försvunnen.

När jag låg där i sängen tänkte jag

"Hur går det till?"

Inte att dö ifrån, utan själva handlingen att överge någon.

Sitt barn.

Det här barnet.

Den där känslan ni snackar om.

Vart fanns den när Nemas pappa stack?

Precis som många andra föräldrar i alla länder gör samma sak.

 

Nema är inte mitt barn.

Kom inte dit för att adoptera henne.

Älskade henne redan när hon låg där och sov hos mig.

 

Några dagar efter hade jag badat henne och satt i sängen och klädde på henne efter.

Försökte få henne att göra som jag sa.

Skrattade åt den där lilla apan.

Tog upp henne i famnen och pussade henne överallt innan jag la ner henne i sängen.

Underbara unge. Kärlek rakt in i magen, hjärtat och hela kroppen.

 

Kanske bara inbillade mig? Hon är ju trots allt inte mitt eget kött och blod.

Kommer aldrig bli.

Säg vad ni vill men det kändes för mig.

 

"Om det här är att känna ingenting i jämförelse med att ha ett eget barn vill jag fan vara utan."

Jag tror inte jag vill känna mer.

Skulle aldrig orka känna mer.

Ni som säger att man inte kan älska ett adopterat barn.

Tänk om. 

Tänk om, eller ännu bättre, sluta bara uttala er.

 

För om ni åker till ett barnhem och får chansen att lära känna de där ungarna som har förlorat allt

men ända vaknar med ett leende varje dag.

Glada för allt de får. 

De vaknar inte och är arga en hel dag för att de försov sig eller spillde kaffe på sina nya kläder.

De är glada över att de får sova och vakna.

Glada att de har mat de kan spilla på sina gamla kläder.

 

Hungriga efter kärlek hela tiden.

Din kärlek.

Oavsett om ni hör ihop biologiskt eller inte.

 

Då kommer du nog förstå.

Förstå varför jag älskar de där barnen.

Varför jag bara vill gråta när jag tänker på dem.

Inte för att det är synd om dem eller för att jag vill rädda dem.

 

Utan för att de gör mig till en bättre människa.

När jag var på barnhemmet var jag en bättre version av mig själv.

 

I början skrev jag att jag inte bråkar lika mycket längre.

Det här är en fight jag alltid kommer ta.

 

Sluta se adoption som en god gärning för världen.

 

Se det för vad det är.

Kärlek rakt in i hjärtat.

Ha en fin onsdag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Linnea berättade för mig att hon skulle bygga en skola i Tanzania blev jag lite orolig ska jag erkänna. 

Orolig för att det inte skulle bli av och att hon skulle bli sårad av nedslaget.

 

Vet inte varför jag oroade mig..

Är det något jag har lärt mig efter mina underbara år med Linnea är det att hon om någon klarar allt.

 

Stark som en oxe, envis som synden, smartare än någon jag känner och med det varmaste hjärtat på precis rätt ställe.

Har man de egenskaperna kan man komma hur långt som helst.

 

Efter att vi kom hem från Tanzania har Linnea jobbat med allt det vi inte gjorde på barnhemmet.

Istället för att tvätta eller leka med barnen jobbar hon med att säkra deras framtid.

Det är det tuffaste jobbet.

 

Det är jobbigt att sitta med en liten skrutt i famnen och veta motståndet hemma i Sverige.

Vi mjölkar våra vänner, familjer och bekanta på allt de äger och har.

De är underbara som ställer upp men det är svårt att nå ut till resten.

Svårt att få förtroende i en värld där alla tycks luras.

 

Det gör ont att tänka så.

Att människor inte vågar ge för de tror att pengarna hamnar i fickan hos en rik gubbe eller kärring.

För det händer!

Inte hos oss. Hur får man det att bli trovärdigt?

Linnea och jag åt en banan eller ett ägg till frukost varje dag i Matanana.

Ibland både ock men aldrig mer.

Inte för att svälta oss själva utan för att något annat känns överflödigt.

 

 Vi badade barnen  varje dag vi var där.

Det behövs varje dag.

När en tvååring äter alla mål på egen hand syns det både på kläderna och i hela ansiktet.

Älskade ungar..

 

Alltid tvättade kläder efter badet, sällan rena.

Så fina de kan bli men knappast rena.

Med Svenska mått "trasor".

Här fyller de sin funktion.

 

Förra veckan skrev Linnea till Aftonbladets resebilaga och berättade om projektet.

Fick ett lite drygt svar från en "Sture" på Aftonbladet där han tackade nej till att skriva om det och

hänvisade till

baksidorna med volontärarbete, hur många bara åker för att bocka av det från sin "to do list"

och bara skapar oro för barnen osv osv osv.

 

Här är Linnea bäst.

Hon blir arg. Skriver ner allt hon känner på handen och avvaktar.

 

Låter det gå några timmar.

Sansar sig och skriver ett långt svar där hon förklarar allt.

Allt hon vet.

Allt hon gör.

Skillnaden på de som bara checkar av och de andra.

De som vill hjälpa på riktigt.

För talan för de som gör skillnad.

 

Medvetenheten om baksidorna och framsidorna.

 

Ställer honom mot väggen.

Reporten som förmodligen aldrig satt sin fot i Afrika och som aldrig besökt en skola där barn blir slagna,

aldrig sett en mamma skrika rakt ut med sitt döda barn i famnen.

Reporten som inte sett Anette och Getrida leka tillsammans som syskon på barnhemmet.

Sett hur de gråter när den ena måste åka bort över dagen.

Hört deras skratt när de återförenas.

 

Reporten som lever i Sverige och skriver om det som säljer.

Linnea svarade honom.

Inte för att övertyga honom utan bara för att känna att hon fått säga sitt.

 

"Tack då vet jag att ni inte är intresserade men det här vill jag att du ska veta..."

 

Senare samma kväll svarar Sture.

 

"Tack för dina fina och kloka ord Linnea.

Jag ändrar mig och vill absolut skriva om dig och ditt projekt.

NÄR kan du träffa mig?"

 

ÄGD!!!!!

Hahahaha

Så jävla ägd av världens bästa människa.

 

Stolt över henne varje dag och hela tiden.

 

Jag kommer ihåg när vi gick till tandläkaren med klassen i skolan.

Bästa!

Tyckte det var mysigt att sitta i väntrummet och läsa Kalle Anka.

 

Jag hade aldrig några hål eller större deffekter så mina besök gick alltid smärtfritt.

När jag väl skulle göra något mindre ingrepp fick jag ofta beröm för att jag klarade smärtan så bra.

 

Tror barn fixar mer smärta än vuxna på ett sätt eftersom de oftast "bara" har smärtan i sin renaste form att tänka på.

Vi har ofta minnen, upplevelser och egna idéer om hur det kommer kännas som gör att vi bygger upp mer rädsla än barnen gör.

 

Samma sak när jag var sjuk och mamma tog med mig till doktorn. Tyckte det var helt okej att leka i väntrummet och har inga hemska minnen från de besöken heller.

 Fick alltid klistermärken som gjorde att jag nästan längtade efter att  komma tillbaka.

 

Mitt värsta läkarbesök var när mamma tvingade med mig till Uddevalla sjukhus precis innan min 17 års dag.

 

Om det är så människor med läkarskräck mår varje gång är jag imponerad att de ens går dit.

För gammal för att leka, för arg för att prata med mamma och för rädd för vad som väntade så jag bara satt.

 

Stoneface inför läkaren, enstaka svar på vissa frågor.

Stoneface när mamma gråtandes fick fylla i svaren jag vägrade ge.

Tårarna kom när jag tvingades äta en delikatessyoghurt.

Smakade salt och fett.

Fet yoghurt och salt av tårarna.

Tre skedar sen gick det inte mer. 

Aldrig ätit delikatessyoghurt sedan den dagen.

 

Känslan att tycka om sjukhus ändrades sju år senare när jag jobbade med Danne och bodde en månad med

honom på Akkis i Uppsala.

Fick fina upplevelser med sjukhus. Fina människor med varma hjärtan.

Kunde se förbi deras uppgifter eftersom det inte handlade om mig.

 

De tog hand om killen jag älskade mest i mitt liv så jag kunde bara tycka om dem.

 

Minns inte hur jag kände när människor gjorde mig besviken förut.

Minns inte känslan av att betyda ingenting.

 

Jag vill vara öppen. 

Vill vara skön och obrydd.

Vill inte tänka "det var ju det här jag visste" om människor när jag blir ledsen eller besviken.

 

Det är svårt när det faktiskt är så.

Det är jobbigt när det är en vän som är den personen.

Jobbigt när det är en person jag vill lita på.

 

"Haha ser ut som du har sovit med hela ansiktet i kudden inatt"

Tessan när jag kom till jobbet.

Tycker det är skönt att känna att det är okej att vara precis som jag är när jag går till jobbet.

"Nä men titta på henne.. Orkar inte.."

 

Igår när vi skulle gå hem hade jag på mig olika strumpor, lila tunika, blå tröja, orange buff o en röd jacka.

 

Förstår att de inte orkar.

Men jag orkar! :)

Jag orkar vara mig själv för att alla som är viktiga i mitt liv, både hemma och på jobbet låter mig vara jag och det är en viktig anledning till att jag orkar vara jag.

 

När det kommer till att vara mig är smärttröskeln hög.

Ska mycket till för att jag ska tumma på det.

 

När det handlar om att bli sårad när jag känner mig totalt oviktig.

Den tröskeln är redan trampad på.

Det värsta är att känna sig som en axelryckning för någon som är viktig för mig.

 

Det blir en lugn helg.

Mycket kaffe och träning.

Öppet spår om en vecka.

Lägga fokus på det som är viktigt.

När jag vaknade imorse önskade jag att jag var i Matanana.

Linnea och jag.

 

Längtar efter barnen med hela min kropp idag.

Starka, fina underbara ungar..

 

Kudden i hela ansiktet idag med.

Det gör ingenting, absolut ingenting...

 

 Trevlig helg.

Kärlek.

 

 

"I´m friends with the monster that´s under my bed

Get along with the voices inside of my head

you trying to save me stop holding your breath

and you think I´m crazy 

well that´s not fair" 

 

Det bästa med vänner är att de ofta sätter ord på saker och känslor man själv aldrig ens reflekterat över att

man hade.

Bästa eller värsta förresten?

Det är ju inte så att jag alltid blir svinglad när jag inser varför jag ibland tänker som jag tänker och känner

som jag känner.

 

Jag gillar att gå runt och tro att jag är svinskön mest hela tiden.

Att jag har satt min egen ram runt mig själv precis så som jag önskar att vara.

 

Tidigare i veckan pratade jag med en vän och kollega på jobbet.

Vi började prata om dagsformen just den dagen och rätt som det var hade vi hamnat i ett

 samtal om känslan av att vara ägd.

 

Jag har aldrig känt mig ägd.

Aldrig känt att någon försökt bestämma eller styra mig.

Aldrig haft en "galen" svartsjuk pojkvän som håller mig tillbaka så när vänner eller bekanta berättar om sånt kan jag aldrig förstå hur de känner.

 

Att vara ägd för mig skulle vara att jag inte får bestämma själv, blir ifråntagen min frihet och att jag inte kan 

andas och känna vad jag vill.

Det är för mig att vara ägd.

Jag är bara min egens.

 

Allt är en tolkningsfråga.

"Skönhet sitter i betraktarens ögon"

Sant.

 

När vi var i Tanzania pratade jag med Linnea om hur jag pajade det som kunde varit bra för att jag inte vågade sänka garden. 

Hur jag sedan gick med på att vara någons bekräftelse. 

Någons självförtroende boost.

ÄGD

Så jäkla ägd.

Fan.

 

 

"Du gör ju alltid såhär! Du säger att du vill ha det du vet att du inte kan få för på

så vis behöver du aldrig bli sårad. Det finns ingen risk att du behöver satsa och därför låtsas du vilja."

 

Sådär kan bara Linnea säga utan att jag förbannad går därifrån.

Jag blev lite sur men mest på mig själv.

För att jag insåg att hon hade rätt.

 

Jag är en känslomänniska.

Böjer huvudet bakåt och gapskrattar när det absolut inte passar sig.

Gråter när jag saknar.

Blir arg plötsligt och lustigt.

Det går oftast snabbt över och sen skrattar jag igen.

 

 Varje gång vi bråkade eller jag var en "sämre" version av mig själv trodde jag att jag skulle bli lämnad.

Livrädd varje gång jag sagt något som ledde till ett bråk.

Bannade mig själv för att jag blivit arg eller ledsen.

 

Fruktansvärd känsla.

Att alltid tro att jag ska bli lämnad när jag inte är mitt bästa jag.

Att sedan bli lämnad gjorde ju inte saken bättre.

Ägd.

 

Därför stannar jag i min zon.

Säger att jag vill saker jag inte vill.

För jag fixar inte att gå runt och vara rädd för att visa mina känslor.

Aldrig mer ägd.

 

Med vänner är jag ärlig-aldrig ägd.

Ensam är jag modig-aldrig ägd.

 

Sårbar är jag livrädd.

Så skön är jag!

 

Vinner nog inga pluspoäng av att erkänna det och det är inte meningen heller.

 

Jag tror däremot att många är som mig.

Rädda att det inte räcker att vara sig själv.

Rädda att alla andra har svaren.

Rädda att inte orka vara perfekta jämt. 

Kanske känns lättare om någon annan erkänner.

 

När barnen på barnhemmet blir arga, ledsna eller visar att de är sotis blir 

vi glada. 

Glada att de sänker garden. 

Vågar visa känslor.

Vågar tro på att ingen ska lämna bort dem för att de är "jobbiga".

Äkta kärlek ska vara sann.

 

Du är perfekt.

Oavsett om du är den bästa versionen av dig själv eller den sämsta.

Dig äger ingen.

Du är värd att älskas oavsett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag på jobbet förra veckan var jag inne och städade i föreningsomklädningsrummet och det stod ett gäng tjejer i duschrummet och snackade före sin träning.

 

En av tjejerna hade en sån baddräkt som är som en byxdräkt eller liknande. 

Precis när jag kom in slog hon sig på magen och i lite klagande ton så säger hon

 

"Jag ser smalare ut i bikini"

 

Hugg i magen på mig.

Sluta..

Ville bara gå fram och säga åt henne att sluta.

Att hon var typ max 8-9 år gjorde inte saken bättre.

Det var småtjejer hela bunten.

Småtjejer som ska prata om helt andra saker än om hur de ser ut. 

 

Säger hon samma sak till sin mamma hemma framför spegeln?

"Mamma jag ser smalare ut i bikini."

Stackars mamma i så fall.

 

Min mamma skulle få panik om jag skulle stå mer än 5 sekunder framför spegeln och skulle jag dessutom

utbrista en suck hade hon förmodligen tänkt på det resten av veckan.

För henne skulle det vara en mardröm som återupprepar sig så att ta henne som exempel kanske inte är riktigt rättvist.

 

Det måste vara så fruktansvärt jobbigt att inte kunna skydda sina barn från allt yttre.

För jag tror inte att det är föräldrarna som präntar in i sina barn att de ska se ut på visst sätt och att de

inte duger.

Nej, det är samhället.

 

Moment 22 är att samhället är vi.

Exakt samma människor som håller med mig och tycker att det är hemskt att barn inte får vara barn.

Samhället består av oroliga föräldrar vars högsta önskan är att deras barn ska må bra och tycka om

sig själva.

 

 Jag faccineras av hur vi fortsätter anstänga oss mer och hela tiden mår sämre.

Under en dag på jobbet ser jag mig själv i spegeln minst tjugo gånger.

När jag går från omklädningsrummet.

Uppe i salen när jag kör pass.

Ser mig i glaset från gymmet på vägen till och från salen.

Tillbaka ner i omklädningsrummet o där säger jag hej till min spegelbild igen.

De finns där hea tiden.

Överallt i hela samhället.

Speglar för att vi ska bedömma oss själva, bli medvetna om vad andra ser och

förstå vad vi behöver ändra.

 

Jag vet att jag inte kan ta bort alla problem genom att ta bort alla speglar.

Men problemen skulle garanterat reduceras.

 

Då tycker ni säkert att jag flyr från problemet.

Precis som när jag reser.

Då flyr jag från allt.

I vissas ögon.

Enligt mig så flyttar jag fokus till något viktigare.

Kanske till att bada ett föräldralöst barn vars enda önskan är att bli älskad.

Älskad av någon som menar det.

Det här barnet struntar i dina yttre brister.

För det är bara i ditt huvud de sitter.

 

Om vi flyttar fokus till något annat än att se så bra ut som möjligt eller från att vara så jävla bra på

allt hela tiden.

Inse att kärleken till varandra är viktigast.

Utan den spelar inget annat någon roll.

 

Nu kan jag tyvärr inte ta bort alla speglar i världen fast jag faktiskt tror att vi alla skulle bli mer

avslappnade utan.

Jag trivs med mig själv de flesta dagarna i veckan men jag föredrar ändå livet utan speglar. 

 

Men eftersom det inte verkar vara möjligt så kan vi ju göra det bästa av situationen.

 

Om vi skulle härma hundvalpar, kattungar eller bebisar som speglar sig istället.

Har ni sett en hundvalp framför spegeln någongång?

Jätteroligt!

De ser en kompis i spegeln.

Leker eller skäller för de tror det är någon annan där.

Någon som ser farligare, roligare eller snyggare ut.

De kan inte slita sig från sin nya kompis.

 

Om vi alla på riktigt skulle försöka bli bästa kompis med den där personen vi ser i spegeln.

 

Klumpen i magen sitter kvar när jag tänker på de där tjejerna..

Vet inte alls hur jag ska rädda världen där..

Kanske ska ta med dem till Afrika.

Lite perspektiv kan göra mycket.