.

"I´m friends with the monster that´s under my bed

Get along with the voices inside of my head

you trying to save me stop holding your breath

and you think I´m crazy 

well that´s not fair" 

 

Det bästa med vänner är att de ofta sätter ord på saker och känslor man själv aldrig ens reflekterat över att

man hade.

Bästa eller värsta förresten?

Det är ju inte så att jag alltid blir svinglad när jag inser varför jag ibland tänker som jag tänker och känner

som jag känner.

 

Jag gillar att gå runt och tro att jag är svinskön mest hela tiden.

Att jag har satt min egen ram runt mig själv precis så som jag önskar att vara.

 

Tidigare i veckan pratade jag med en vän och kollega på jobbet.

Vi började prata om dagsformen just den dagen och rätt som det var hade vi hamnat i ett

 samtal om känslan av att vara ägd.

 

Jag har aldrig känt mig ägd.

Aldrig känt att någon försökt bestämma eller styra mig.

Aldrig haft en "galen" svartsjuk pojkvän som håller mig tillbaka så när vänner eller bekanta berättar om sånt kan jag aldrig förstå hur de känner.

 

Att vara ägd för mig skulle vara att jag inte får bestämma själv, blir ifråntagen min frihet och att jag inte kan 

andas och känna vad jag vill.

Det är för mig att vara ägd.

Jag är bara min egens.

 

Allt är en tolkningsfråga.

"Skönhet sitter i betraktarens ögon"

Sant.

 

När vi var i Tanzania pratade jag med Linnea om hur jag pajade det som kunde varit bra för att jag inte vågade sänka garden. 

Hur jag sedan gick med på att vara någons bekräftelse. 

Någons självförtroende boost.

ÄGD

Så jäkla ägd.

Fan.

 

 

"Du gör ju alltid såhär! Du säger att du vill ha det du vet att du inte kan få för på

så vis behöver du aldrig bli sårad. Det finns ingen risk att du behöver satsa och därför låtsas du vilja."

 

Sådär kan bara Linnea säga utan att jag förbannad går därifrån.

Jag blev lite sur men mest på mig själv.

För att jag insåg att hon hade rätt.

 

Jag är en känslomänniska.

Böjer huvudet bakåt och gapskrattar när det absolut inte passar sig.

Gråter när jag saknar.

Blir arg plötsligt och lustigt.

Det går oftast snabbt över och sen skrattar jag igen.

 

 Varje gång vi bråkade eller jag var en "sämre" version av mig själv trodde jag att jag skulle bli lämnad.

Livrädd varje gång jag sagt något som ledde till ett bråk.

Bannade mig själv för att jag blivit arg eller ledsen.

 

Fruktansvärd känsla.

Att alltid tro att jag ska bli lämnad när jag inte är mitt bästa jag.

Att sedan bli lämnad gjorde ju inte saken bättre.

Ägd.

 

Därför stannar jag i min zon.

Säger att jag vill saker jag inte vill.

För jag fixar inte att gå runt och vara rädd för att visa mina känslor.

Aldrig mer ägd.

 

Med vänner är jag ärlig-aldrig ägd.

Ensam är jag modig-aldrig ägd.

 

Sårbar är jag livrädd.

Så skön är jag!

 

Vinner nog inga pluspoäng av att erkänna det och det är inte meningen heller.

 

Jag tror däremot att många är som mig.

Rädda att det inte räcker att vara sig själv.

Rädda att alla andra har svaren.

Rädda att inte orka vara perfekta jämt. 

Kanske känns lättare om någon annan erkänner.

 

När barnen på barnhemmet blir arga, ledsna eller visar att de är sotis blir 

vi glada. 

Glada att de sänker garden. 

Vågar visa känslor.

Vågar tro på att ingen ska lämna bort dem för att de är "jobbiga".

Äkta kärlek ska vara sann.

 

Du är perfekt.

Oavsett om du är den bästa versionen av dig själv eller den sämsta.

Dig äger ingen.

Du är värd att älskas oavsett.