.

 

Blir på riktigt förvånad om jag lyckas få igång en dvd på egen hand hemma eller lägga upp foton på datorn.

Jublar fortfarande högt för mig själv när jag lyckas få musiken från telefonen att låta ut i högtalaren vid tv:n.

Lika paff varje gång.

 

Eftersom jag alltid är sist med allt som har med teknik att göra så fick jag en smärre chock för ett par dagar sedan när jag satt här hemma och jobbade lite med olika intervallpass till några kunder och lyssnade på Spotify.

Var inloggad på Henkes Spotify och ser mitt namn högst upp till höger "Who to follow" och mitt namn under.

 

"Vadå så vemsomhelst kan följa mig på Spotify?!" Förvånad och förskräckt..

"Öh.. Ja visste du inte det?" 

 

Nej det visste jag inte. Verkligen inte.

Ville genast gömma huvudet i min stora tröja.

Som en sköldpadda.

Livet detsamma som för två minuter sedan men jag kände mig plötsligt naken.

 

Min musik är privat.

På mina pass får alla komma. Ta del av apan och musiken.

Hjärtligt välkomna.

Musiken där är för passet, pulsen och känslan.

Sitter jag med vänner på middag kan jag sätta på en mixad lista.

För då har jag valt det själv.

Tanken på att vemsomhelst kan se mina spellistor, vilken låt jag just lyssnat på och dessutom följa dem gjorde mig obekväm.

 

Känns som att jag pratar med musik.

Att någon genom att veta vad jag lyssnat på vet exakt hur jag mår.

Om jag sitter på bussen.

Tränar på gymmet.

Ute och springer.

Glad, ledsen, peppad eller off.

Oavsett.

 

Ofrivilligt naken.

Trivs med att verka stark när jag är svag.

Glad när jag är ledsen och obrydd när jag faktiskt bryr mig.. 

 

Alla människor behöver olika mycket utrymme.

Eget space, både i tid och närhet.

Jag har alltid gillat närhet.

Alltid älskat egentid.

Uppfostrad med mycket kramar och pussar.

Mycket närhet med vänner, sportat mycket i lag och det betyder fysisk närhet.

 

Några år med fysisk frånvaro.

Då beröring var som ilande smärta och högst ovälkommet.

 

Blev bättre och kom över det.

Hittade tillbaka till det som var jag och jag tycker om närhet. 

Tycker jag om så kramas jag. 

Alla har sina sätt, hälsa i handen funkar för vissa, en del kan knycka coolt på nacken när de

hälsar. 

Om jag skulle försöka hälsa så skulle det se ut som att jag hade ont någonstans och jag skulle säkert dra på mig en nackspärr så den där coola hälsningen skulle inte vara värt allt besvär helt enkelt..

 

Jag håller mig till kramar.

Trygg mark.

Jag upplevs som öppen. För att jag är det.

Ärlig. För att jag är det.

Försöker berätta vad jag känner.

Ibland svårt till människor som betyder något.

Inte alltid men när det är svårt är det fan svårt på riktigt.

 

Öppen blir stängd.

 

Jag älskar foton.

Flummiga bilder och konstiga filmer.

Jag bjuder på mina mest charmiga ögonblick likaväl som jag mer än gärna bjuder på de

som är lite mindre charmiga.

För det är bara ögonblick i mitt liv.

En dag på stranden, skön semester eller en kaffe med en kompis.

Glad tjej? Cool brud eller ensam flicka?

Det spelar ingen roll vem eller vad någon annan ser i de där bilderna för det är vad jag känner eller inte känner som spelar roll.

Hur lång tid tar det att lära känna en människa och hur vet man att man känner någon egentligen?

 

Jag är inte mer privat om jag låter bli att dela foton eller skriva på bloggen.

Mer anonym kanske men inte mer privat.

 

Det är vad som finns under kläderna som är privat.

 

Metafornörden har sagt sitt för idag.

Puss o Kram