Smärttröskeln har blivit lägre

Jag kommer ihåg när vi gick till tandläkaren med klassen i skolan.
Bästa!
Tyckte det var mysigt att sitta i väntrummet och läsa Kalle Anka.
 
Jag hade aldrig några hål eller större deffekter så mina besök gick alltid smärtfritt.
När jag väl skulle göra något mindre ingrepp fick jag ofta beröm för att jag klarade smärtan så bra.
 
Tror barn fixar mer smärta än vuxna på ett sätt eftersom de oftast "bara" har smärtan i sin renaste form att tänka på.
Vi har ofta minnen, upplevelser och egna idéer om hur det kommer kännas som gör att vi bygger upp mer rädsla än barnen gör.
 
Samma sak när jag var sjuk och mamma tog med mig till doktorn. Tyckte det var helt okej att leka i väntrummet och har inga hemska minnen från de besöken heller.
 Fick alltid klistermärken som gjorde att jag nästan längtade efter att  komma tillbaka.
 
Mitt värsta läkarbesök var när mamma tvingade med mig till Uddevalla sjukhus precis innan min 17 års dag.
 
Om det är så människor med läkarskräck mår varje gång är jag imponerad att de ens går dit.
För gammal för att leka, för arg för att prata med mamma och för rädd för vad som väntade så jag bara satt.
 
Stoneface inför läkaren, enstaka svar på vissa frågor.
Stoneface när mamma gråtandes fick fylla i svaren jag vägrade ge.
Tårarna kom när jag tvingades äta en delikatessyoghurt.
Smakade salt och fett.
Fet yoghurt och salt av tårarna.
Tre skedar sen gick det inte mer. 
Aldrig ätit delikatessyoghurt sedan den dagen.
 
Känslan att tycka om sjukhus ändrades sju år senare när jag jobbade med Danne och bodde en månad med
honom på Akkis i Uppsala.
Fick fina upplevelser med sjukhus. Fina människor med varma hjärtan.
Kunde se förbi deras uppgifter eftersom det inte handlade om mig.
 
De tog hand om killen jag älskade mest i mitt liv så jag kunde bara tycka om dem.
 
Minns inte hur jag kände när människor gjorde mig besviken förut.
Minns inte känslan av att betyda ingenting.
 
Jag vill vara öppen. 
Vill vara skön och obrydd.
Vill inte tänka "det var ju det här jag visste" om människor när jag blir ledsen eller besviken.
 
Det är svårt när det faktiskt är så.
Det är jobbigt när det är en vän som är den personen.
Jobbigt när det är en person jag vill lita på.
 
"Haha ser ut som du har sovit med hela ansiktet i kudden inatt"
Tessan när jag kom till jobbet.
Tycker det är skönt att känna att det är okej att vara precis som jag är när jag går till jobbet.
"Nä men titta på henne.. Orkar inte.."
 
Igår när vi skulle gå hem hade jag på mig olika strumpor, lila tunika, blå tröja, orange buff o en röd jacka.
 
Förstår att de inte orkar.
Men jag orkar! :)
Jag orkar vara mig själv för att alla som är viktiga i mitt liv, både hemma och på jobbet låter mig vara jag och det är en viktig anledning till att jag orkar vara jag.
 
När det kommer till att vara mig är smärttröskeln hög.
Ska mycket till för att jag ska tumma på det.
 
När det handlar om att bli sårad när jag känner mig totalt oviktig.
Den tröskeln är redan trampad på.
Det värsta är att känna sig som en axelryckning för någon som är viktig för mig.
 
Det blir en lugn helg.
Mycket kaffe och träning.
Öppet spår om en vecka.
Lägga fokus på det som är viktigt.
När jag vaknade imorse önskade jag att jag var i Matanana.
Linnea och jag.
 
Längtar efter barnen med hela min kropp idag.
Starka, fina underbara ungar..
 
Kudden i hela ansiktet idag med.
Det gör ingenting, absolut ingenting...
 
 
 Trevlig helg.
Kärlek.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0