Det skulle jag aldrig

"Alltid stavas ALLTID med två l och aldrig stavas ALDRIG med två l."
Så kommer jag ihåg att min fröken lärde mig skilja på alltid och aldrig i lågstadiet.
 
Nu är det stor skillnad på mina känslor för alltid och aldrig.
För mig som är väldigt envis och bestämd i mina åsikter har alltid och aldrig länge varit heliga ord och haft stor betydelse för saker jag gör och inte gör, känner eller inte känner.
 
Om jag säger att jag alltid älskat att tälta kommer jag aldrig erkänna något annat. Skulle aldrig säga att jag hellre skulle bott på hotell efter en kall natt ute i ett tält i oktober. Det finns inte på världskartan.
 
Jag har ALLTID varit väldigt spontan.
Väldigt "Äsch vi kör!"
Hoppas aldrig den egenskapen försvinner hos mig för då blir det jobbigt. Då kommer jag försöka fortsätta vara spontan för jag skulle aldrig klara av att vara någon annan än den "spontana sköna tjejen".
 
Jag har ALLTID varit väldigt envis.
Vägrar ge upp. 
 
På gymnasiet var jag 6 veckor i Norge och 6 veckor i Spanien på min praktik.
Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
Längtade hem varje dag.
Ringade mamma mitt i natten från Norge och kunde knappt prata.
Bara grät hejdlöst och fick fram att jag ville hem.
Grät när mamma kramade mig hejdå på landvetter när jag skulle till Malaga.
Visste att Spanien skulle bli värre än Norge men jag kunde inte stanna hemma.
 
Stod inte ut med att ändra mitt beslut.
För stolt för att ge upp.
Så jag åkte.
Längsta sex veckorna i mitt liv.
Men jag gjorde det. 
Vi var bara två som gjorde praktik utomlands det året.
Ingen kan någonsin säga att jag inte fixade det.
Du kan aldrig säga att jag gav upp.
 
Mina värden blev mycket sämre under den resan och min läkare ville att jag skulle "ge upp"
och komma hem för mitt hjärta var för svagt för att kunna skicka ut blodet i min kropp.
"Det du håller på med är livsfarligt."
 
Jag stängde ner det mailet och låtsades som att det regnade när besättningen på båten frågade vad min läkare sagt om mina svullna ben och mitt svullna ansikte.
 
"Det var ingen farligt, bara värmen trodde hon.."
Skulle aldrig ge upp. 
Hellre dog jag härnere.
 
Det gjorde jag inte.
Jag kom hem och fortsatte vara jag.
 
Innan jag började plugga på Väddö pågick livliga samtal i min hjärna.
Jag hade sökt jobb som aktivitetsledare för barn och ungdomar på fritidsresor och jag fick det.
Ett drömjobb för mig när jag var liten.
 
Tre månader borta, två veckor hemma och sedan borta tre månader till.
Så himla jag!
Min livsfilosofi har alltid varit att alltid följa mina drömmar och aldrig låta en annan person påverka mig i det. 
 
Därför passade det inte in i mallen att jag där och då var tillsammans med Viktor.
Jag som aldrig bangat en resa, aldrig sagt nej till mina drömmar, aldrig sätter hjärtat på hold och som aldrig frågar om lov.
Jag som högt och tydligt sagt
"Jag skulle ALDRIG stanna för en kille!"
 
Detta blev mitt beslut.
Viktor försökte aldrig påverka mig och ingen annan heller.
Vet att jag pratade med Linnéa. 
 
"Jo men jag borde ju åka.."
"Vill du åka?"
"Jag har ju alltid velat göra allt."
"Det var inte det jag frågade. Vill du åka nu?"
"Alla förväntar sig ju att jag bara ska dra, det är ju så jag alltid gjort och om jag bangar nu så sviker jag allt jag någonsin har stått för..."
 
Jag tänkte mer på vad andra skulle tänka om mitt beslut än hur lycklig jag skulle bli på den där resorten i Grekland eller Thailand.
 
Hellre åka och må dåligt än att stanna och få det slängt i ansiktet efter.
 
Ringde en annan kompis.
"Haha du är så skön! Klart du ska åka! 
Om det är det du vill alltså?"
"Moa.. Om jag inte vill åka längre kommer folk tycka att jag inte är jag längre.."
"VA? Nej! verkligen inte!
Du är den som alltid gör exakt det du vill för din egen skull. Du har alltid varit ärlig mot dig själv 
och det är det vi andra tycker är ballt. Att du inte bryr dig om oss andra. Du bara kör."
 
Funderade på vad hon sagt.
Frågade hjärtat vad det ville.
Ringde fritidsresor och sa nej tack.
"Jag ska stanna i Sverige nu för det är här mitt hjärta vill vara.."
 
Sedan den dagen funderar jag inte på vad andra tror, tycker, hoppas, vill eller förväntar sig att jag ska göra.
Jag känner efter.
Väger för och emot och sedan kör jag.
Spontant eller inte?
Roligt eller tråkigt?
Tippat eller otippa?
 Rätt eller fel?
 
Frankly my dear, 
I don´t give a damn.
 
Man ska aldrig säga aldrig och alltid behöver inte vara för alltid.
Försök att vara ärlig mot dig själv.
Det tycker jag faktiskt att vi alltid ska vara.
 
Ljuvliga unge. Du är helt rätt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Klara

Mycket bra och tänkvärt inlägg! :)

Svar: Tack Klara! Kul att du läser. :)Kram
Annie

2014-01-18 @ 11:28:49
URL: http://klarissan.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0