.

En morgon när jag och Linnea gick till Buma och barnen pratade vi

om våra hem och känslor för dem.

Minnen i väggar, bilder och känslor.

Största skräcken är att det skulle börja brinna hemma.

Kom till barnhemmet och jag tänkte att jag hoppas att barnen här kommer älska sitt hem som jag älskar mitt i Sverige.

 

Sista kvällen på barnhemmet kändes lite som att vrida en kniv i bröstet, eller dagen mer än kvällen.

Jag satt ute på gården och Des kom springande och satte sitt huvud mellan mina knän och skrattade.

Jag pussade henne i nacken och kände hur det sved i ögonen.

 

Hur gör man när man lämnar någon som man tycker om så mycket?

 

På kvällen gick det bättre. Förmodligen för att de små barnen inte gjorde en grej av det. Hur skulle de kunna göra det när de inte ens fattade att vi skulle åka?

 

Önskar ibland att jag inte ska fatta saker..

Jobbiga saker.

 

Vi fick en härlig heldag i Dar es Salam. Åkte till en strand, badade och drack juice i tetrapack.

Bara vi.

Mysigt.

 

En mellanlandning i en annan del av Tanzania där vi gjorde oss redo för Sverige.

 

Efter ett och ett halvt dygn på resande fot utan sömn gick vi av planet på Arlanda.

En kille gick bakom oss och skrattade lite åt oss. 

Fräkniga, ruffsiga i håret, en tröja som fortfarande luktade eld från brasan i Matanana och med fötter bruna från sol och smuts i flipflops gjorda av bildäck gick vi och skrattade åt allt och ingenting.

 

Pappas 53 års dag.

Ringer för att önska min älskade pappa en underbar födelsedag.

Frågar hur de haft det medan jag varit borta.

Lite på skoj eftersom jag vet att två veckor hemma är typ ingenting jämfört vad man hinner vara med om på resande fot under samma tid.

 

"Har du inte fått mina sms?" säger han försiktigt.

Det har jag inte.

Jag har haft mobilen på vid något tillfälle för att kolla om mamma skrivit.

Annars inget.

 

Går en kall ilning genom hela min kropp.

"Nej. Nej jag har inte fått något sms."

Borde jag verkligen det? kände jag spontant.

 

"Huset hemma har brunnit."

"Alltså, brunnit som i att en vägg fått en svart fläck?"

Nej, brunnit som i att hela övervåningen brunnit.

Knäna vek sig och jag bara stannade.

Killen bakom gick rakt i mig och jag bad inte ens om ursäkt.

 

Jag bara stod där och tänkte att det inte är sant.

Vi pratade ju om det här!

Vi sa att det inte får hända!

Inte MITT hem!

Inte väggarna där min barndom sitter med alla fina minnen och all kärlek.

 

"Men det gick bra gumman. Fem minuter senare hade vi inte klarat huset.

Det gjorde vi nu. Det gick bra. Tak och det är kvar, vi mår bra och om tre månader kan vi bo där igen"

 

Tårarna bara rann nedför kinden på mig.

Jag stod mitt bland alla glada resenärer vid bandet som skulle ge oss våra väskor.

Väskor vi fyllt med olika minnen från olika resor.

 

Där stod jag och grät mitt i allas lycka.

Jag var ju nyss jätteglad!

 

"Jag ringer upp dig snart pappa."

Linnea fångade upp mig.

Älskade Linnea.

Slutade gråta.

Tacksam.

Tacksam att alla mår bra och att huset står kvar.

Vi gick förbi all tullpersonal och jag började gråta igen.

På sjukhus är man van att se människor gråta.

När någon åker kan man gråta men när det kommer en flight med glada människor ser det lite konstigt ut när en av alla glada bara gråter.

 

Linneas tröstande arm runt mig.

"Jag gråter för att jag är tacksam att huset är kvar. Samtidigt är jag så ledsen över att halva mitt hem aldrig kommer se ut som förr igen."

 

Linnea till Norrland.

Jag hem till Kallhäll.

Min lägenhet.

El, rum och rent. 

Inga jordgolv, halmtak och ingen risk att möta en svart mamba på vägen till toan.

 

Kontraster.

Från hettan i Dar till snöfall i Kallhäll.

Tur att det snöade.

Älskar snö.

Snurrade på mig mina gympaskor o sprang långt.

Första träningspasset på 17 dagar.

Sjukt.

 

Sprang och kände mig glad, ledsen, tom, fylld, ensam och älskad på samma gång.

Sprang förbi mitt favorithus vid Ängsjö.

Ett stort fint hus.

Som mitt hemma fast nyare.

Nyare och det hade inte brunnit där nu.

Det stod stadigt, vitt och fyllt av ljus.

Ont i magen.

 

Dåligt samvete.

För att jag just lämnat 16 barn som är föräldralösa och ändå tänker på mitt hus.

 

Tycker så synd om pappa och Milli.

Deras hem, deras sovrum och det enda som var kvar att fixa var badrummet på nedervåningen.

100 steg tillbaka.

 

Det var en konstig dag igår.

Känner mig bakis idag.

 

Ska till jobbet om ett tag.

Längtar.

Ska köra min första Bodypump klass.

Fjärilar i magen.

 

Saknar barnen.

Får man göra det redan?

Ska försöka att vara glad hela dagen.

Vill vara glad idag.

 

Kärlek.