.

Tisdagar är min tidiga morgon på jobbet.

När klockan ringer 04.43 och jag tar mig upp ur sängen, hasar mig ut till köket, fixar kaffe, packar klätterväskan

och klär på mig det som ligger närmast. Verkligen det som ligger närmast så jag kan ha på mig typ 

vadsomhelst 15 minuter senare när jag går till jobbet.

 

En kvart är gott om tid till skillnad från de tisdagarna jag vaknat  i panik och kollat på klockan, 05.00!!!!

"FanFanFaaaan!!!"

På något vänster har jag lyckats vakna i sängen 05.00 och med klätterväskan på ryggen varit utanför dörren 05.03 och hunnit springa till tåget.

 

Där snackar vi skills mina vänner. :)

 

Aldrig så tacksam som då att jag knappt aldrig borstar håret och att jag inte använder smink.

 

Igår kollade vi på New girl och när Jess vaknar en morgon och har försovit sig.

"LateLateLate!"

"Hahaha det är ju du och ditt fanfanfaaan" skrattade Henke och vad skulle jag säga?

Ni som sett New girl vet ju hur Jess är och jag tror jag tar det som en komplimang när jag ofta får höra

att jag är som henne.

Det bästa är att det kanske inte alls sägs som varken en komplimang eller förolämpning utan mest ett konstaterande men jag gillar faktiskt att hon är sådär konstig.

 

"Människor skrattar åt mig för att jag är konstig och jag skrattar åt dem för de är alla likadana."

 

En fin mening Marcos sa till mig en gång när jag sa att de skulle sluta skratta åt mig för att jag var konstig.

 

Idag är det ingen "fanfanfaan".

Bara snabbt när jag vaknade för att konstatera att jag lugnt kunde sova en halvtimme till.

 

Sommaren går snabbt.

24 juni redan.

Jag vet att vi ska njuta av dagarna.

Ta tillvara på tiden.

Just nu vet jag inte om jag gör det.

 

Livet är mycket rutin med små avbrott för kortare resor till vänner eller annat.

Det är väl livet i största allmänhet. 

En vettig människa skulle nog skratta och säga

 

"Det är det som är livet Annie"

 

Jag förstår och jag trivs verkligen med det.

Det gör jag.

Bara det att jag får lite panik.

Pulsen stiger lite när jag tänker på att livet bara går nonstop oavsett om jag mår bra eller dåligt.

Oavsett om jag gör något vettigt eller inte.

Ibland vill jag bara sitta hemma på min balkong och njuta av ensamheten eller sitta vid sjön och andas.

 

Ibland känns allt sånt, alla rutiner och hela grejen ganska lagom.

Det värsta är som nu.

När jag tänker för mycket.

Slösar jag min tid? 

Borde jag göra något annat?

 

Och med något annat menar jag ju givetvis att resa.

Kan nästan få för mig att jag ska boka en enkelbiljett och säga till på jobbet att jag åker och inte vet när jag kommer hem.

 

(Det ska jag inte göra.)

Ni kan vara lugna. Jag har fan inte råd.

Det är inte för att jag känner att jag har ett resemål jag dör efter att få se just nu utan det är mer känslan av av fullkomlig lycka och lugn jag vill komma åt.

När jag reser njuter jag minut för minut.

Uppskattar det lilla.

 

Uppskattar mig själv.

Mer själv än någon gång annars men känner mig mindre ensam än någonsin.

 

Konstigt va?

Att det kan kosta mig 20 timmar i ett flygplan för att sluta känna mig ensam?

 

Men det visste vi redan, att jag är lite konstig.

Ska dricka upp mitt kaffe, klä mig och gå så det slipper bli en "fanfanfaaan".

 

Ha en underbar dag!

Puss

 

 

 

 

 

 

Jag är oxe.

Mitt stjärntecken alltså.

Envis och lite bångstyrig är två ganska vanliga egenskaper hos oss. 

 

Jag brukar se envis som något positivt.

Står för min sak, bestämd att klara av det jag tar mig för.

Hur skulle det kunna vara något dåligt?

 

Jag antar att det är när den bångstyriga delen tar över som det lätt blir ohälsosamt.

 

För jag kan stånga mig blodig när jag tror på något. 

Fint va?

Att fucking kämpa tills jag inte ens vet skillnaden mellan dig och mig. 

På ett dåligt sätt.

Att dessutom kämpa ensam.

Ja det är fan korkat på riktigt.

 

Hörde en låt där texten träffade rakt i magen.

 

"I mina ord finner du en tolkning som jag inte ser

ja det ska vändas och vridas till jag inte längre

vet. Undran som gror o tankar som tär.

 

Och jag tror inte kärlek ska vara såhär.

 

Känslan i mig har förändrats till något kallt 

och jag förstår hur det sårar när jag inte passar din mall.

När du går så stannar jag här,

för jag tror inte kärlek ska kännas såhär. "

 

Det är svårt att erkänna att jag hade fel.

Speciellt för mig själv.

 

Jag ska försöka vara vuxen och lyssna på huvudet nu. 

Vet att andra människor inte ska bestämma hur 

jag ska känna eller tänka men när jag vet att alla andra faktiskt har rätt kanske jag borde lyssna.

 

For Once.

Inte vara så jäkla bångstyrig.

 

Kärlek 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill be om ursäkt nu för att jag kanske förstör den trevliga sommarstämningen.

Ger en dålig klang åt det trevliga klirret från ölflaskor eller den härliga berusningen efter ett par glas rosé i solen.

 

Om du känner mig så vet du att jag inte dricker. Typ.

Du vet att jag inte är nykterist. Att jag heller inte har ont av att umgås med kompisar som dricker.

Att jag inte försöker lasta över mina värderingar på andra.

Alla är fria att välja själva. Även jag.

Det är därför jag inte vill att ni dömer mig för att vara nykter.

 

Senast jag tog upp ämnet. Det "känsliga" ämnet alkohol för er var 2 dec 2013 efter Myrans 40 års fest.

 

När jag vaknade tidigt morgonen efter och skulle åka från Gärdet till jobbet.

 

Då beskrev jag det bland annat såhär

 

 

 

 

 

Nuförtiden har alla (eller nästan alla) en "Ice 1, 2 och 3" i sin telefonlista.

"In case of emergency" så ambulans och räddningstjänsten vet vem de ska ringa om det händer dig något.

 

Det tappar lite sin mening och poäng när människor har lås på sina telefoner.

Jag har inget lås på min mobil. Aldrig haft.

 

Lever inte ett så intressant liv att några smaskiga hemligheter skulle kunna avslöjas 

och jag tänker att om mobilen blir snodd så är det trist,

men det känns ändå som att chansen att få tillbaka en bortappad telefon är större om någon kan gå in på telefonboken och ringa "mamman, papps, älskling, skruttan" eller vem man nu har oftast förekommande på listan över senaste samtal. 

 

Hur rankar man sin ICE lista då?

"Den jag älskar mest ska vara först?

Den som tacklar dåliga nyheter bäst?

Den som bor närmast?"

 

Jag har valt den som svarar mest.

Mamma svarar alltid. 

När jag har ringt och varit ledsen kl 03:45 har hon svarat.

När jag har velat att hon kollar hur jag ska åka hem efter krogen innan SL fanns på mobilen svarade hon.

Ringde henne o skrek 05.00 när jag trillade och bröt axeln i skogen.

 

Hon svarar alltid. Jour dygnet runt. Alltid redo.

 

Sen om hon är bäst lämpad att ta emot det där samtalet ingen vill behöva ta emot...?

Förmodligen inte.

 

Ibland vill jag byta person på ICE 1.

Inte för att hon inte duger utan för att jag kan tänka att det vore trevligt om någon annan skulle vara spekulant på den platsen.

 

Vara intresserad av att veta först.

När man är viktigast i någons liv.

Utan att det är ett tvång.

 

Det är väl det finaste man kan vara?

Viktigast.

 

Jag lyssnar alltid på Pink. 

Inte alltid som att hon är det enda jag lyssnar på utan mer att jag lyssnar på henne när jag 

är glad, ledsen, uppåt eller nedåt.

Funkar alltid, finns alltid något som känns relevant.

 

Hon känns dubbel. Jag gillar det.

Stark och lite rå.

Samtidigt känslig och lite sårbar.

 

"If you leave it up to me i´ll make alot of truth, it´s true

and then i´ll break it off, make it bleed tell you thats it´s you not me

Make a scene at a show just because the wind blows

shoot myself in the foot to make a point I can´t prove to get back to you

Thats just my signature move" 

 

Anfall är bästa..

 

Jag är rädd för att bli tråkig.

En löst gåta.

En öppen bok.

Jag är varken svår eller mystisk.

Bara rädd att bli ledsnad på.

"Var det allt!?"

Då ger jag nästan hellre upp innan du märker det.

Så slipper jag den smällen i magen sen.

 

Grejen är väl att alla är rädda för lite samma saker.

Bara olika mycket för olika människor.

Bli ensam, lämnad, lämna, olycklig, tråkig och sin egen värsta mardröm. 

 

Jag kan titta på människor som hängt ihop länge.

Vänner, bekanta eller främlingar.

Tänker att de måste ha en knep.

Ett Ess i fickan.

För att räcka till.

 

För att inte bli den där personen alla säger samma sak om,

"Var det allt?"

 

Is this thing on?

 

"I just wanna find the thing that made me think this was the one

But in good time we´ll be just fine

Either way we need to be happy

Tell me is this thing on?

How do we keep this new?

How do I keep you into me without faking it too?

What do we have to try?

Everything is to lose

Cause it always is just me and you

But it´s the hardest thing to do"

 

Som jag skrev innan.

Pink känns dubbel.

Svårt att tänka mig att någon skulle tänka 

"Var det allt?"

om henne.

 

Jag känner mig dubbel. 

Garden upp. Framför hjärtat och ansiktet.

Samtidigt..

Garden nere. För jag är nyfiken. 

Det gäller bara att att känna tillit till sig själv och andra.

 

Lita på att våga.

Att våga vara allt.

Och att det räcker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har du sett din mamma, pappa eller någon annan vuxen som stått dig nära göra något riktigt dumt eller 

göra något som gör dig helt galen?

Galen för att du någonstans innerst inne känner igen dig själv och det gör dig fullkomligt livrädd för att du ska bli likadan?

 

Jag frågar för jag känner ofta så när jag umgås men mamma eller helst med mamma och mormor samtidigt.

Då ser jag hur alla beteenden blir något värre varje generation och med enkel logik räknar jag ut att jag kommer bli värst av oss alla.

Skrämmande tanke- på vissa plan.

 

Ibland när mamma får någon konstig fix idé för sig kan jag halvt desperat be henne sluta.

"Men sluta gör sådär för om du gör så nu kommer jag bli ännu värre sedan!"

 

Hon brukar mest skratta och säga "varsågod, du kommer bli värre".

 

Det är lätt att berätta allt som människor (speciellt de vi tycker om) gör galet och fel.

 

I torsdags opererades mamma.

Ny höft.

Äntligen!

 

Hon har gått(?) runt och haft så jäkla ont i flera månaders tid nu och att jag skrev ett frågetecken efter "gått" är för att hon knappt har kunnat gå utan mest hasat runt hemma. 

Smärta i alla lägen.

Aktiv eller i vila. Ingen skillnad.

 

Titt som tätt kommer jag på mig själv med att vara tacksam över min kropp och skriver om det.

För att påminna dig och mig själv om vad som är viktigt och att vi inte ska glömma att komma ihåg det.

 

Lyckan över att kunna leva mitt liv som jag själv önskar rent fysiskt och att det verkligen inte är självklart.

 

I fredags hälsade Pålsson och jag på mamma på Uddevalla sjukhus.

En snabbvisit till västkusten för kusinens student och för att hälsa på mamma.

 

Satt i bilen ner till sjukhuset.

"Uddevalla sjukhus"

Suger till i magen direkt.

 

Åtta år sedan.

ÅTTA ÅR.

Hur kan minnen väcka så starka känslor?

Eller är det känslorna som väcker minnen?

Jag vet faktiskt inte vilket som är vilket.

Känns inte relevant i sammanhanget.

 

Det var mest något jag noterade.

Att det fortfarande känns.

Det är kanske inte så konstigt egentligen.

 

Inte varit där sedan dess.

Aldrig Uddevalla sjukhus.

Aldrig Näl´s heller.

Sjukhus kommer alltid kännas. 

 

Vet inte om det är lukten eller ljuden som är värst?

Tystnaden och lugnet i ett hus där det egentligen fullkomligt kryllar av oro, sorg, glädje och känslor.

Fast det är nog lukten. Den är mest påtaglig. Mest sig lik.

 

Tänkte på mamma när vi gick in genom entrén.

"Hur många gånger har hon skjutsat ner mig hit?

Hur många gånger har hon gråtit på den här parkeringen?

Hur många gånger stod hon just här inne och kände sig hjälplös och tröstlös?"

 

"Undrar om det är jobbigt för henne att kliva in här?"

Kom upp till hennes avdelning.

"Dörren till avdelningen är varken låst eller larmad" skojade jag.

 

Tänkte att det var annat på min tid..

Inget att skämta om, jag vet det men humor är mitt bästa försvar.

 

Kom in till mamma och jag fylldes med världens känsla av stolthet.

Stolt över min mamma för allt hon gjort och stått ut med.

Kramade henne där hon låg i sängen.

Nyopererad. Stort ingrepp och inte ett endaste gnäll.

Hon erkände att hon hade ont när jag frågade men hon kunde ju inte säga något annat.

 

Hon har tagit sig igenom den här smärtsamma våren och alltid varit trevlig i telefonen.

Alltid orkat att vara mamma.

 

Oavsett smärta så frågar hon alltid om hur vi andra mår.

Vi kommer alltid först.

 

När barnen är små är mamma och pappa bäst i världen.

Jag känner lite så nu. Mer och mer hela tiden.

För både mamma och pappa. 

I helt olika situationer men med samma respekt och beundran. 

 

 Pratade med mamma förut och då tänkte jag på Pippi Långstrump.

Hon där Pippi är inte ensam om att vara starkast i världen.

 

Ha en fin dag mina vänner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan jag skaffade min iphone var jag helt anti allt som hette smartphone, pekskärm och internet på telefonen.

Verkligen bakåtsträvande och envis.

När jag insåg att det bästa sättet att alltid ha musiken till mina pass tillgänglig var via en smartphone gick jag motvilligt till telenor och köpte min iphone.

 

Fick erkänna att det var smidigt att ha musiken där.

Och att ha en helt okej kamera på samma plats som alla nummer var ju inte heller så dumt.

Faktiskt...

 

Tyckte fortfarande att det var överdrivet med allt den där telefonen kunde göra men jag behövde ju faktiskt inte ha 43 appar och alla nya inställningar så jag stannade där.

Spotify, en tabata app, mitt donationskort och allas vårat SL såklart.

 

Sa att jag aldrig skulle ha Facebook på telefonen. 

För jag tyckte det var sjukt att alltid vara tillgänglig på alla plan.

Några dagar senare satt jag där med Facebook på mobilen.

 

Alltid tillgänglig. 

Alltid med.

Tragiskt.

 

Tills för en vecka sedan.

Insåg att jag inte mindes när Facebook senast gjort mig glad eller gett mig något vettigt.

Kände motsatsen. Att det bara gör skada.

För mig ialla fall. Just nu.

Så jag loggade ut.

 

Har inte loggat in sedan dess.

 

Nu får jag mail från Facebook där de skriver att jag har notiser som väntar och att det var längesedan jag var inloggad. 

Klump i magen.

Ska vi verkligen redan efter en veckas skön frånvaro jagas rätt på för att bli påminda om vad vi missar när vi väljer verkliga livet istället för att se vad alla äter till frukost, tränar på gymmet eller i vilken park de solar just idag?

 

Blev lätt illamående.

Det värsta är att jag använder Facebook till att länka er till min blogg.

Dubbelmoral? Ja lite.

 

Det finns positiva sidor med Facebook.

Det är bara så tråkigt att det andra har tagit över.

 

Jag är ofta allt eller inget.

Gråzonen är inget ställe jag gillar att hänga i.

Nu får jag träna på det. Tagit bort Facebook från mobilen och mår jättebra av det.

 

Kan gå in och länka eller svara på ett meddelande när jag ändå är där inne.

Ta kommandot över Facebookhetsen.

Min egen alltså.

 

I lördags satt jag på tåget till jobbet.

Trött i huvudet, kroppen och själen.

Jobbig vecka. 

Längsta på länge.

En ihållande klump i magen.

Läste Svd och fastnade för en liten artikel

 

"Nu kan du be Google att glömma"

Stod att Google startat ett webbformulär där europeiska medborgare kan ansöka om att få sina personliga uppgifter borttagna från sökmotorn. 

 

Kände att jag ville ha en liknade funktion i min egen kropp.

Kunna ta bort en liten bit som gör ont eller inte ger mig någon som helst lycka.

Radera, gömma ja vilket som.

Så länge jag slipper känna det eller någon annan behöver se det är jag nöjd.

 

För det värsta när en sak gör mig ledsen är att jag glömmer resten på samma gång.

Att en sak är dålig och trettio saker är bra finns liksom inte då.

Att EN dålig känsla tar all plats i min mage och i mitt hjärta gör mig nästan rädd.

 

Det blev så tydligt för Julia gav mig i uppgift att skriva ett sms om dagen till henne med tre saker som var bra i mitt liv.

 

Satt hemma och glodde i telefonen.

Visste inte vart jag skulle göra av känslan i magen för den gav inte plats för något annat alls.

Fast jag vet att jag har många saker som är bra i mitt liv kunde jag inte komma på en enda just då..

 

Skrev tre dagar till henne och när hon läste mina tre punkter och mitt "förlåt för att jag är en dålig vän just nu"

skrev hon att jag inte behövde fortsätta de sista dagarna så jag slutade direkt.

 

Nu när allt känns bättre.

Klumpen mindre. Lättare att andas.

Ja då blir jag arg för att jag låter en sak styra mitt liv fullständigt.

Jag låter en dålig känsla få mig helt sänkt.

Alla bra citat blir som dåliga skämt.

 

"När livet ger dig flera orsaker att gråta, visa livet att du har tusen orsaker att le"

 

Jättebra men känns som en käftsmäll just då.

 

Jag vet att jag mår bättre när jag skriver. Skrev inget i min dagbok överhuvudtaget.

Jag undviker allt. Både det som jag vet skulle kunna få allt att kännas bättre.

För att energin inte finns eller för att jag bara vill isolera det dåliga till en plats?

 

Vet inte varför jag gör så och jag tror inte jag är ensam om att känna såhär.

Det är lättare att titta bakåt och tänka "Jag borde ha..."

 

Finns ingen mening att klanka ner på sig själv för att man är mänsklig.

Kom ihåg det snälla..

Var snäll mot dig själv.

 

Behöver du eget utrymme för att inte gå sönder fullständigt så ta det.

Gör vad du behöver för att kunna andas men inte på bekostnad på någon annan.

 

För om vi börjar såra andra för att vi själva är sårade har vi snart satt fart på en väldigt tråkig gunga som jag tror ingen vill gunga i.

 

Ta hand om dig själv och berätta för någon du tycker om hur viktig den personen är för dig idag.

Även om du inte alltid kan visa det.