.

Nuförtiden har alla (eller nästan alla) en "Ice 1, 2 och 3" i sin telefonlista.

"In case of emergency" så ambulans och räddningstjänsten vet vem de ska ringa om det händer dig något.

 

Det tappar lite sin mening och poäng när människor har lås på sina telefoner.

Jag har inget lås på min mobil. Aldrig haft.

 

Lever inte ett så intressant liv att några smaskiga hemligheter skulle kunna avslöjas 

och jag tänker att om mobilen blir snodd så är det trist,

men det känns ändå som att chansen att få tillbaka en bortappad telefon är större om någon kan gå in på telefonboken och ringa "mamman, papps, älskling, skruttan" eller vem man nu har oftast förekommande på listan över senaste samtal. 

 

Hur rankar man sin ICE lista då?

"Den jag älskar mest ska vara först?

Den som tacklar dåliga nyheter bäst?

Den som bor närmast?"

 

Jag har valt den som svarar mest.

Mamma svarar alltid. 

När jag har ringt och varit ledsen kl 03:45 har hon svarat.

När jag har velat att hon kollar hur jag ska åka hem efter krogen innan SL fanns på mobilen svarade hon.

Ringde henne o skrek 05.00 när jag trillade och bröt axeln i skogen.

 

Hon svarar alltid. Jour dygnet runt. Alltid redo.

 

Sen om hon är bäst lämpad att ta emot det där samtalet ingen vill behöva ta emot...?

Förmodligen inte.

 

Ibland vill jag byta person på ICE 1.

Inte för att hon inte duger utan för att jag kan tänka att det vore trevligt om någon annan skulle vara spekulant på den platsen.

 

Vara intresserad av att veta först.

När man är viktigast i någons liv.

Utan att det är ett tvång.

 

Det är väl det finaste man kan vara?

Viktigast.

 

Jag lyssnar alltid på Pink. 

Inte alltid som att hon är det enda jag lyssnar på utan mer att jag lyssnar på henne när jag 

är glad, ledsen, uppåt eller nedåt.

Funkar alltid, finns alltid något som känns relevant.

 

Hon känns dubbel. Jag gillar det.

Stark och lite rå.

Samtidigt känslig och lite sårbar.

 

"If you leave it up to me i´ll make alot of truth, it´s true

and then i´ll break it off, make it bleed tell you thats it´s you not me

Make a scene at a show just because the wind blows

shoot myself in the foot to make a point I can´t prove to get back to you

Thats just my signature move" 

 

Anfall är bästa..

 

Jag är rädd för att bli tråkig.

En löst gåta.

En öppen bok.

Jag är varken svår eller mystisk.

Bara rädd att bli ledsnad på.

"Var det allt!?"

Då ger jag nästan hellre upp innan du märker det.

Så slipper jag den smällen i magen sen.

 

Grejen är väl att alla är rädda för lite samma saker.

Bara olika mycket för olika människor.

Bli ensam, lämnad, lämna, olycklig, tråkig och sin egen värsta mardröm. 

 

Jag kan titta på människor som hängt ihop länge.

Vänner, bekanta eller främlingar.

Tänker att de måste ha en knep.

Ett Ess i fickan.

För att räcka till.

 

För att inte bli den där personen alla säger samma sak om,

"Var det allt?"

 

Is this thing on?

 

"I just wanna find the thing that made me think this was the one

But in good time we´ll be just fine

Either way we need to be happy

Tell me is this thing on?

How do we keep this new?

How do I keep you into me without faking it too?

What do we have to try?

Everything is to lose

Cause it always is just me and you

But it´s the hardest thing to do"

 

Som jag skrev innan.

Pink känns dubbel.

Svårt att tänka mig att någon skulle tänka 

"Var det allt?"

om henne.

 

Jag känner mig dubbel. 

Garden upp. Framför hjärtat och ansiktet.

Samtidigt..

Garden nere. För jag är nyfiken. 

Det gäller bara att att känna tillit till sig själv och andra.

 

Lita på att våga.

Att våga vara allt.

Och att det räcker.