.

Har du sett din mamma, pappa eller någon annan vuxen som stått dig nära göra något riktigt dumt eller 

göra något som gör dig helt galen?

Galen för att du någonstans innerst inne känner igen dig själv och det gör dig fullkomligt livrädd för att du ska bli likadan?

 

Jag frågar för jag känner ofta så när jag umgås men mamma eller helst med mamma och mormor samtidigt.

Då ser jag hur alla beteenden blir något värre varje generation och med enkel logik räknar jag ut att jag kommer bli värst av oss alla.

Skrämmande tanke- på vissa plan.

 

Ibland när mamma får någon konstig fix idé för sig kan jag halvt desperat be henne sluta.

"Men sluta gör sådär för om du gör så nu kommer jag bli ännu värre sedan!"

 

Hon brukar mest skratta och säga "varsågod, du kommer bli värre".

 

Det är lätt att berätta allt som människor (speciellt de vi tycker om) gör galet och fel.

 

I torsdags opererades mamma.

Ny höft.

Äntligen!

 

Hon har gått(?) runt och haft så jäkla ont i flera månaders tid nu och att jag skrev ett frågetecken efter "gått" är för att hon knappt har kunnat gå utan mest hasat runt hemma. 

Smärta i alla lägen.

Aktiv eller i vila. Ingen skillnad.

 

Titt som tätt kommer jag på mig själv med att vara tacksam över min kropp och skriver om det.

För att påminna dig och mig själv om vad som är viktigt och att vi inte ska glömma att komma ihåg det.

 

Lyckan över att kunna leva mitt liv som jag själv önskar rent fysiskt och att det verkligen inte är självklart.

 

I fredags hälsade Pålsson och jag på mamma på Uddevalla sjukhus.

En snabbvisit till västkusten för kusinens student och för att hälsa på mamma.

 

Satt i bilen ner till sjukhuset.

"Uddevalla sjukhus"

Suger till i magen direkt.

 

Åtta år sedan.

ÅTTA ÅR.

Hur kan minnen väcka så starka känslor?

Eller är det känslorna som väcker minnen?

Jag vet faktiskt inte vilket som är vilket.

Känns inte relevant i sammanhanget.

 

Det var mest något jag noterade.

Att det fortfarande känns.

Det är kanske inte så konstigt egentligen.

 

Inte varit där sedan dess.

Aldrig Uddevalla sjukhus.

Aldrig Näl´s heller.

Sjukhus kommer alltid kännas. 

 

Vet inte om det är lukten eller ljuden som är värst?

Tystnaden och lugnet i ett hus där det egentligen fullkomligt kryllar av oro, sorg, glädje och känslor.

Fast det är nog lukten. Den är mest påtaglig. Mest sig lik.

 

Tänkte på mamma när vi gick in genom entrén.

"Hur många gånger har hon skjutsat ner mig hit?

Hur många gånger har hon gråtit på den här parkeringen?

Hur många gånger stod hon just här inne och kände sig hjälplös och tröstlös?"

 

"Undrar om det är jobbigt för henne att kliva in här?"

Kom upp till hennes avdelning.

"Dörren till avdelningen är varken låst eller larmad" skojade jag.

 

Tänkte att det var annat på min tid..

Inget att skämta om, jag vet det men humor är mitt bästa försvar.

 

Kom in till mamma och jag fylldes med världens känsla av stolthet.

Stolt över min mamma för allt hon gjort och stått ut med.

Kramade henne där hon låg i sängen.

Nyopererad. Stort ingrepp och inte ett endaste gnäll.

Hon erkände att hon hade ont när jag frågade men hon kunde ju inte säga något annat.

 

Hon har tagit sig igenom den här smärtsamma våren och alltid varit trevlig i telefonen.

Alltid orkat att vara mamma.

 

Oavsett smärta så frågar hon alltid om hur vi andra mår.

Vi kommer alltid först.

 

När barnen är små är mamma och pappa bäst i världen.

Jag känner lite så nu. Mer och mer hela tiden.

För både mamma och pappa. 

I helt olika situationer men med samma respekt och beundran. 

 

 Pratade med mamma förut och då tänkte jag på Pippi Långstrump.

Hon där Pippi är inte ensam om att vara starkast i världen.

 

Ha en fin dag mina vänner.