Just life

Jag är ett riktigt proffs på att fylla mitt huvud med en massa tankar och jag gillar egentid där jag verkligen kan fundera över livet, rädslor och vad som är poängen egentligen.
 
När jag oroar mig eller har något som verkligen tynger ner mig älskar jag när någon säger
"Det är ju bara livet."
Det är en inställning jag mer än gärna vill ha.
En inställning jag hade förut.
Vet inte om det är åldern eller livet som har ändrat min inställning.
En blandning kanske..
 
Det jag vet är att det inte är lika lätt att skaka bort känslor som tidigare.
Det är inte lika lätt att ta livet med en klackspark.
Men jag försöker.
Skulle aldrig kunna jobba på ett sjukhus. Helt klart.
Imponerad av de som kan.
 
Jag skulle bli övertygad om att det bara finns sjukdom, smärta, sorg och förlust i livet.
"Tänk på alla liv som räddas då?"
Absolut. Har tänkt på det med men sorgen skulle ändå vinna över mig.
För även om ett liv räddas så har ju personen kommit till sjukhuset för att den inte mår bra, för att den är sjuk eller skadad och det är väl det som skrämmer mig.
 
Jag skulle ringa sönder min familj om jag jobbade på sjukhus.
Ringa varje gång jag insåg att livet är lånad tid och att man aldrig vet vad som händer imorgon.
 
Jag jobbar med hälsa.
Friskvård.
Ser dagligen människor som vill bli starkare och friskare.
Barn, ungdomar eller vuxna som vill lära sig simma.
Ungdomar som tränar simning flera gånger i veckan. Har sitt liv i träningen.
Sina vänner och sin vardag.
Deras fritid, min arbetsplats.

På något vänster är omklädningsrum väldigt avväpnande.
Byter man om tillsammans river man en mur som annars inte syns men ändå kommer vara lite i vägen för att komma riktigt nära.
Nu menar jag inte att man blir bästis med alla man byter om tillsammans med men det kan göra 
det lättare att komma in varandra på livet.
Vet inte om det är själva nakenheten eller att de flesta tar med sig sina känslor in i omklädningsrummet vilket gör det enklare att dela med sig?
 
En anläggning så full av liv, glädje, galenskap och just hälsa gör mig till en glad och levande människa.
Sen händer det.
En olycka.
Tiden stannar, inblandad personal gör en fantastisk insats och ingen tycker nog längre att det är 
tjatigt att öva hlr flera gånger om året.
 
Hjärtstartare har för mig alltid varit något som finns mest för syns skull och hjärt- & lungräddning lär man 
sig för att all befolkning borde kunna inte för att man faktiskt ska behöva göra det på riktigt.
Så känns det inte längre.
 
Livet blir alltid väldigt skört när något händer.
Jag ringer alltid hela min familj efter en sådan dag.
Ringer mamma. Ringer pappa.
Ringer brorsan.
Vill bara hem till Linnéa.
Ringer utan att något vettigt alls att säga.
"Nä men jag vill bara säga hej och säga att jag älskar dig.."
 
Ett samtal jag inte ringer.
För oddsen är för dåliga..
"Ånger gör ingen lycklig."
Jag vet ju det. 
 
Det är det jag menar med att jag aldrig skulle vilja jobba på sjukhus.
Jag behöver bli övertygad om att livet oftast är snällt.
Att det finns fler bra än vad det finns dåliga dagar.
Att vi skrattar mer än vi gråter.
Att vi gör mer av det vi vill och mindre av det vi borde.
 
Viktigast.
Att vi älskar mer än vi hatar.
 
Ånger är det sämsta.
En klok kvinna lärde mig en gång att jag aldrig ska ångra något.
Ånger gör ingen lycklig.
Att besluten jag tagit i stunden alltid varit rätt där och då.
Sen kommer livet och jag alltid förändras och det som kändes rätt kan kännas fel och först då är det 
dags att ta ett nytt beslut.
 
"Ta vara på livet" säger jag
 
Självsäker säger jag det utan att själv veta hur.
Hon som får panik för att tiden springer iväg när jag sitter med en känsla av att inte veta hur jag ska hinna med.
Borde jag bo nära min familj?
När jag älskar att bo här..
Mina vänner och mitt liv.
Frustrationen över att alltid vilja ga mer.
Rädslan att inte alltid ha Linnéa precis intill.
 
Allt detta.
När det faktiskt bara är livet.
 
Ett steg i taget.
Älskar mer än jag hatar.
Känns som en bra början.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0