.

 

 

Nej, jag pratar inte om krossat hjärta som 

i olycklig kärlek. 

Jag vill inte förminska den smärtan.

Det skulle jag aldrig

 

Det gör sannerligen ont, det vet vi alla som varit där men även när det gör så ont att vi tror att vi ska

dö så fortsätter hjärtat slå på något vänster.. 

Livet går vidare och tillslut blir det bättre.

 

När jag var 17 år, våren när jag skulle fylla 18 fick jag skolförbud.

Fick gå mellan säng, kök och toalett.

Sjukhusbesök varje dag.

 

Tog EKG varje gång.

Första gången de bad mig ta av alla kläder och lägga mig på britsen i den kalla rummet grät jag när de kopplade på de kalla elektroderna över bröstet.

Kändes som de tog all min frihet, jag hade ingen integritet kvar.

 

Det blev lättare. 

Efter några veckor räckte det att jag såg sjukhusskylten för att jag skulle stänga av.

Jag blev någon annan.

Annie försvann. Kvar var en kall kropp utan några som helst känslor.

Minns inte att jag gjorde ekg så ofta som jag gjorde.

Tur jag skrev upp vissa saker som jag annars skulle förträngt.

 

Nu många år senare.

Återställd.

Ingen skulle ana om de bara såg mig.

Skrattar mycket. Glad.

Vältränad.

Stark.

Muskler och fett i en hälsosam kombination. 

 

En sak bara..

En sak som ingen ser.

Rädslan för att hjärtat ska sluta slå.

Alltid där.

När jag låg på hjärtintensiven hade jag en puls på under 20. Hjärtat slog vart 3e slag.

 

När krisen var över var det prat om att jag skulle få en pacemaker om jag inte blev bättre.

Mamma grät. 

Jag bara satt och tittade ut i luften.

Kunde inte bry mig mindre.

 

Idag bryr jag mig.

Tacksam över att mamma orkade kämpa så jag slapp vara en 18-åring med pacemaker.

Tacksam att min familj kom ihåg vem jag var innan och tro mig,

den tjejen ska inte leva med en pacemaker.

 Blev ombedd att ta det lugnt några år efter.

Tog sin tid innan jag fick hoppa fallskärm.

Tog sin tid innan min familj inte gick till attack så fort jag tränade eller var mätt.

 

Idag är alla lugna.

För de ser.

De ser att jag valt livet.

 

För att jag vill.

Däremot är jag rädd att satsa 100% när jag tränar.

På tävlingar vågar jag inte trycka ut de där sista 10% jag har i kroppen för det känns som hjärtat bara ska stanna.

 

Rädd att dö på mållinjen eller strax innan.

 

Fick en remiss till Stockholm heart center.

Var där igår och skulle göra ett arbets ekg.

Linnéa erbjöd sig att följa med.

"Jag är ju inte fem!" tänkte jag för mig själv..

 

När jag satt i väntrummet kände jag mig som fem.

Ont i magen.

Kom på vad jag skulle göra.

Gamla minnen kan göra ondare än vad man kan tro.

Vissa saker går aldrig över..

 

Skrev ett sms till mamma.

Hon brukade alltid vara med mig eller hämta mig efter sjukhusbesöken.

Nu ville jag bara att hon skulle vara där.

27 år på riktigt och fem år i huvudet.

 

Började nästan gråta när Linnea skickade ett sms.

Andas.

Lugn.

 

Läkaren.

En ung kille som var hur bra som helst.

Det var fortfarande jobbigt att klä av sig och koppla på den där skiten.

 

Jobbigt för att minnet gör ont.

Inte för att jag kände mig kränkt, för det gjorde jag inte.

 

Jag kände mig sedd.

Jag kände mig viktig och trygg.

Han ville se om jag har ett starkt och bra hjärta.

När alla tester i viloläge var klara fick jag cykla.

Jobbigt.

Nästan maxpuls.

 

Inga rytmiska fel.

Ingen yrsel.

 

När jag berättade efter att jag inte vågar köra max på tävlingar log han bara.

 

"Det är bara att köra"

 

Det var det bästa jag har hört av en läkare på länge.

Tackade för mig och gick därifrån.

 

Nu.

Trött i kropp och själ.

Bearbeta saker tar på krafterna.

 

Ta hand om ditt hjärta.

Träna, vila o ät mat som hjärtat vill ha.

Balans.

Mellanmjölken är en bra måttstock.

 

Slarvar du kan någon som älskar dig få betala priset för det.

Vi kan inte skydda oss från livet men vi kan ge

oss själva en ärlig chans.

 

 

"I don't need it to be easy,

I need it to be worth it"