.

 Det bästa och värsta som finns är att utmana sig själv.

En skräckblandad förtjusning över något som är läskigt, farligt, korkat eller bara svårt.

 Ibland kanske rentav dumt...

 

Vissa undviker tillfällen som ges för utmaning.

Säger alltid "nej tack"

"Hellre fly än illa fäkta"

Av rädsla eller rent av ointresse för nya utmaningar.

"Det är ju bra som det är"

 

Ibland vill jag vara så..

Säga nej för att slippa känna pressen, oron eller den där rädslan.

 

Slutar alltid med att jag säger "ja" ändå.

En mixad jag.

Nicke nyfiken varje dag i veckan. För nyfiken för att låta bli.

Lotta på bråkmakargatan. Stamp i golvet och för envis för att inte klara det.

Det blir inte alltid perfekt, inte ens bra alla gånger men jag intalar mig ändå att jag lär mig och utvecklas av att försöka.

Och för att ibland slås av känslan att "yes- där satt den"

 

Genomlider den jobbiga känslan för kicken efter.

 

I min yrkesroll ställs jag ofta inför nya utmaningar, stora som små.

Förra veckan skulle jag hålla ett funkispass. För ett gäng killar och tjejer med olika funktionsnedsättningar.

Blev lite nervös för jag hade ingen tid att förbereda mig och för mig är det verkligen viktigt att de får rätt bemötande och den hjälp de behöver från mig och det är svårt att veta innan man träffat dem.

 

Vill vara ödmjuk i alla nya möten.

 

Passet gick bra.

Lät en av tjejerna med down syndrom visa mig hur de brukar göra och det gjorde hon stolt och mer än gärna.

Jag var glad över hjälpen.

 

En annan av deltagarna är blind, har vunnit guld i simning i paralympics.

Fantastisk tjej.

Ödmjuk, varm, stark.

Äkta.

Precis sådär jag vill att en OS medaljör ska vara.

 

När jag får mail och förfrågningar om att hålla föreläsningar känns det i magen direkt.

Nervös på ett ögonblick.

Oavsett om det handlar om träningslära, stress, ätstörningar eller kost.

Alltid lite extra om det är om Anorexi.

Då är det inte bara nervöst utan dessutom personligt.

 

Många säger "Det är bara jobb, inget personligt."

Den som säger att jobb inte är personligt får gärna prata för sig själv.

 

Den personen får gärna ställa sig inför 20 eller 150 personer och berätta om sin egen och familjs värsta tid i livet.

Denna någon får gärna lära ett barn ta sina första simtag medan mamman eller pappan sitter och stolt tittar

på.

Den här personen kan också få återkomma efter att den stannat kvar efter jobbet och simmat med elever, så engagerade för de vet att betyget i idrott hänger på att de grejar simningen som de varit rädda för så länge de kan minnas.

När du ändå gjort allt detta kan du väl stanna och prata lite skit med tanterna före vattengympan?

 

Behöver du får gärna gråta ut i omklädningsrummet. Lovar att du kommer ha en kollega på varje sida som tröstar.

 

Kalla det vad du vill men i min värld,

i mitt hjärta och i min kropp så blir det inte mycket mer personligt än så.

 

 När jag får frågan om att hålla föreläsningar om kost på företag, en skola eller en idrottsförening frågar jag alltid vad de vill att jag ska prata om.

"Dieter tror jag intresserar de flesta." brukar de svara.

 

Kommer ni ihåg den där låten..?

"I would do anything for love, but I won´t do that."

Lite så känns det..

 

"Ok.. Det gör jag tyvärr inte."

"Varför inte?"

"Alltså jag kan absolut nämna att det finns olika dieter men det kommer inte vara till någons fördel.

Om ni vill sälja in dieter är jag fel indian i den kanoten.

 

Jag vill sälja in kunskap.

Sunt förnuft. 

Förmågan att våga lyssna på sig själv utan att lura sig själv eller någon annan.

 

Om jag ska prata om kost vill jag prata om råvaror, transporter, miljö, näring och funktion.

Ge människor verktyg och kunskap om det vi stoppar i oss och matens funktion i kroppen.

 

Jag vill få mycket frågor om sällskapet tillåter, personliga frågor om kost för det är där de kan ändra ett personligt beteende eller få svaret på något de länge undrat och jag utvecklas och tvingas tänka på saker jag inte planerat för.

De utmanar mig och jag kanske utmanar dem.

 

Jag vill att alla ska få med sig något från mina föreläsningar.

Om så bara en enda "aha upplevelse"

Inga bantningstips.

Inga trender.

Verktyg för att ge sin egen kropp de bästa förutsättningarna.

För sin egen skull.

 

När jag gick bodypump utbildningen lärde vi oss olika sätt att coacha under våra klasser.

Vad man kan säga under passet osv.

"Ni kan säga att de jobbar på 6-packet under maglåten eller berätta hur mycket

fett de bränner under passet. Ni kan säga att de blir starka när de utmanar sig själva. Om ni vill, ni bestämmer vad ni säger."

 

Killen som höll utbildningen var skön.

Sista dagen fick vi personlig feedback som instruktörer och då sa han att han gillade hur jag coachade

mina deltagare.

Jag sa hellre "du får en stark mage och rygg som orkar bära upp dig istället för du får ett 6-pack till semestern".

 

Han sa att utseende peppet inte funkar för honom heller och jag log inombords.

Lättad.

För när jag står och kör pass är det som med maten.

Jag vill förmedla en känsla.

Förmedla något bra.

I bästa fall vara en förebild eller bara en lite galen instruktör som ofta säger helt vrickade saker så de skrattar och som jobbar med hjärtat.

 

Jag är jag.

Jag är Annie i alla mina roller.

Hemma eller på jobbet.

 

Hoppas att det räcker.

 

Som mamma alltid säger.

"Du kan bara göra ditt bästa"

 

Jag försöker att alltid göra mitt allra bästa.

 

Livet är för kort för att inte vara personlig.