.

När jag är ute och reser försöker jag alltid vara i nuet.

Här och inte någon annanstans.

Njuta och bara vara.

Min egen och ingen annans.

 

Oftast går det ganska bra.

Jag är bra på att känna solen värma, lyssna på musik och känna hur mjuk sanden är under fötterna.

Vet precis vad jag behöver för att känna att jag är precis där jag vill vara.

Jag kan sitta och dingla med benen med en kaffe i handen och det är allt som behövs.

Känna att ingen äger mig. 

Hur avståndet och enkelheten bara pusslar ihop mig.

 

Fast oavsett hur bra jag har det på resande fot kan jag ibland få för mig att jag längtar hem.

Att det skulle vara skönt att springa i min skog, vid mitt vatten.

Äta fil med blåbär, kanel och valnötter.

Rutiner.

Beroende på hur länge jag är borta.

 

När jag bor i en hydda eller reser runt och inte riktigt minns när jag duschade senast kan 

jag längta lite efter mitt rena badrum och mina stora handdukar.

 

När jag väl landar på Arlanda känner jag inget annat än tomhet.

Känner mig ensam fast jag precis landat i landet där alla jag älskar bor.

Ser alla människor med glada ansikten när de hämtar hem någon de saknat.

 

Jag går förbi alla.

Det gör inget, jag brukar inte be någon komma.

 

Kommer hem och vill bara bort.

Tillbaka till värmen, kravlösheten och en känsla av att allt är precis som det ska.

Allt hemma känns alltid så stort, rent och kallt.

 

Det värsta är att alla tror att jag är så jäkla glad då.

Brunbränd, fräknig, solblekt hår och nytankad på energi.

 

När allt jag känner är trötthet.

Varit pigg hela resan.

Tröttheten kommer i samma veva som alla skyltar är på svenska.

 

Vet att det bara är en känsla. Känslor går över.

 

Linnea är den enda som ställer rätt fråga.

"Känns det jobbigt att vara hemma?"

 

För hon vet.

Hon vet hur dåligt jag mår när jag kommer hem.

Det bästa är att hon bara låter det vara.

Hon gör ingen grej av det.

 

För hon vet.

Hon vet att jag älskar mitt jobb, mina vänner och min lägenhet.

 

Hon skulle aldrig idiotförklara mig när jag sitter här med ett skimmat bankkort, tre dollar i plånboken

och letar efter första bästa flykt härifrån.

 

Hon bara ler och väntar in min landning.