.

"Du kan väl skicka ett vykort?"

 

Det är väl ungefär det minsta man kan begära av en vän, dotter, son, förälder eller kärlek som är ute och reser?

Ett vykort.

 

Hur svårt kan det vara?

Skriv några rader om vädret, hotellet och maten.

Nuförtiden fäster man frimärken med klister så du behöver inte ens slicka på baksidan längre.

Det var inte bara bättre förr.

 

Ibland när jag reser ser jag något som för tanken till någon och jag slås av impulsen att köpa och ge bort.

Jättekul!

Till de första fem personerna..

Sen börjar det spåra lite.

 

Jag köper sällan presenter.

Något till Linnéa. För att det är Linnéa.

Kanske mamma eller pappa om jag hittar.

Pappa är svår. Lite kräsen.

Mamma blir glad för allt. Lite sand och hon skulle bli glad.

Jag är lite som henne.

Blir glad för ingenting och besvärad av för mycket.

 

Vykort vill nog alla ha.

Jag blir glad över vykort när jag får det.

Glad att någon tänkt på mig.

Nuförtiden blir jag mer än glad för jag vet vilket jävla slit som ligger bakom postandet av det där jäkla vykortet!

 

"Vadå? Är du lat eller? Bara att skicka ju.."

 

Jasså!? Ska vi slå vad?!

Jag tänker samma sak varje resa när jag väl slänger de där fördömda korten på lådan, sista semesterdagen, väl medveten om att jag hinner komma hem och åka igen innan korten kommer fram.

Tänker att "nu var det sista gången jag skickade vykort!"

 

För såhär går det till: (Rätta mig GÄRNA om jag har fel)

 

Man går runt på stan eller orten där man befinner sig, ser stället med fina vykort, "ta fem betala för tre" eller liknande. 

Tänker att det är en superbra idé att skicka kort. "Enkelt, billigt och roligt!"

 

Det ska fan till att vara enkelt och roligt.

 

När jag har valt ut sex kort jag vill skicka sätter jag mig i solen och börjar skriva.

De två första är mysiga och roliga att skriva. Efter två kort har jag lessnat men tvingar mig att skriva två till.

Det är ju ingen vits att skriva något vettigt på kortet för det får ju plats typ fem meningar, i bästa fall.

Så jag skriver ner något osammanhängande om det som hunnit hända dag ett eller två, alltså ingenting.

 

Sedan ligger korten på nattduksbordet hela semestern för jag saknar adressen till hälften av personerna jag ska skicka till. När jag köpte korten ville jag köpa frimärken samtidigt men det går aldrig att göra det.

 

Det verkar ju högst logiskt att den som säljer vykort även säljer frimärken men nej.

Då vore det ju ingen sport att få iväg skiten.

 

Så i fem dagar frågar jag lite här och där efter frimärke men alla bara skickar mig vidare tills jag kommer till en 

7eleven som har frimärken! 

Inom USA.

 

"Jaha du ska skicka till Sverige?"

"Öhhh JA! Ofta jag åker till L.A på semester för att skicka kort till de som bor i L.A"

Om jag öppnar en butik eller hostel en dag tänker jag sälja vykort OCH frimärken samt ha nära till en postlåda.

Det är inte hjärnkirurgi, det är det enda logiska!

 

Sista dagen lyckas jag ta mig i kragen och letar upp postkontoret. Efter 20 minuter har jag fått nya direktiv tre gånger. Älskar när ingen vet men alla hjälper till. Det är fint men det blir liksom inte enklare för det.

 

Väl på posten, korten väl i lådan, ja då kommer tröttheten.

Sköljer över som en våg.

Mentalt slut.

Över tre vykort.

 

Ja jag vet vad du tänker nu..

"Men du köpte ju sex stycken eller?"

 

"Absolut men de sista tre har jag inte lyckats fullfölja. Saknas adress på ett och innehåll på två."

Blir matt av tanken på de sista tre ångest korten som hängt med mig 9 dagar i L.A, hem till Sverige och nu ligger här intill mig i soffan. 

 

Nu känns det lite bättre.

Eldade upp mig för Sanna i förrgår och fick ut mycket tankar och frustration om just detta så detta inlägget skulle få en lite mildare klang.

 

Antar att jag bara vill förtydliga det här med vykort.

Det är inte smidigt, enkelt och mysigt.

Det är ett jäkla meck och om du får ett vykort ska du veta att du sannerligen är väldigt viktig för mig. :)

 

Något jag fullkomligt älskar är brev.

Det får jag aldrig längre.

Inbjudningar till kalas kanske. Det är jättefint och personligt.

Älskar när det dimper ner något handskrivet i brevinkastet.

 

Vi borde skriva mer brev till varandra. 

Kan vi inte göra det?