.

Det bästa med mitt jobb (förutom  mina kollegor då givetvis) är variationen på

arbetsuppgifter. Ingen dag är den andra lik och jag lär mig hela tiden nya saker om mig själv och om andra.

 

I onsdags hade vi livräddning. Vi är flitiga på att öva livräddning och HLR och nu var det dags för vattenlivräddningen.

Personligen tycker jag det är roligt.

Det är jobbigt och ganska tungt men nyttigt.

 

I onsdags jobbade vi inte med att använda båren i vattnet och vi simmade inte med livbojarna heller.

 

Vi har fått in något som heter "torped" som man tar med sig ut i vattnet och enkelt kan lägga upp personen som drunknat på.

Det var smidigt och den kändes stabil att använda.

 

Att jag skriver om det här idag är för att berätta om när jag fick total blackout och gjorde exakt efter skolboken-

fast tvärtom!

 

Vi började i hoppbassängen. Simmade åtta längder och sedan tränade vi på fällkniven.

Fällkniven är tekniken man använder för att snabbt och smidigt komma ner på botten och plocka upp någon.

 

Vi har fem meters djup i den poolen så det är viktigt att kunna sin fällkniv den dagen det händer.

När vi gjort några vändor ner på botten och upp utan docka skulle vi simma en längd, dyka ner och plocka upp dockan för att vid ytan släppa dockan och istället då bogsera en kollega som låg medvetslös i vattnet.

Väl framme vid andra sidan ska vi klättra upp på kanten som är en halvmeter ovanför ytan, utan att tappa ner vår medvetslöse kollega och sedan lyfta upp hen ur vattnet.

 

DET ger lite puls kan jag meddela.

Jag hade klättrat före jobbet varit på 30 min vatten-tabata precis innan och det var RIKTIGT jobbigt så det gjorde kanske inte saken bättre.

Samtidigt bra för vi vet aldrig när olyckan är framme. Det kanske händer precis efter jag kört två jobbiga träningspass och då är det skönt att veta att jag orkar.

 

"Fan vad jobbigt det här är, jag skulle aldrig orka bogsera honom 100 m!" utbrast Gabbe som bogserade Hector.

Då ska ni veta att Gabbe ändå är typ två m lång och simmare.

 

Jag tycker det jobbigaste är att simma ut till någon som ligger på botten i relativt hög fart och sedan direkt dyka ner på fem meter och få med mig personen upp till ytan.

Det tycker jag är jobbigast- alla gånger!

 

Nu testade vi vårt nya livräddningsredskap och innan olycksbanan prövade jag att bogsera Gabbe två längder.

Satan det var tungt.

Jag hade klarat en bit till om det verkligen gällde liv och död men tveksamt hur långt.

 

Gabbe hade gått fram till Erika efter

"Fan vad stark Annie är, det trodde jag inte."

 

Haha Tack för den Gabbe. :)

 

Nu delade vi upp oss två o två för att göra olycksbanan.

Det är NU det "roliga" kommer.

Vi hade en station där Nalle låg medvetslös på botten i 50 m bassängen. Inga konstigheter där.

 

Nästa station var i 25 m bassängen.

Ser Hector komma simmandes och helt plötsligt får han panik och håller på att drunkna.

 

Det är nu vi kommer till det intressanta.

Vi har alltid livräddning på simskolan.

Vi pratar båt- och badvett, prövar flytvästen och pratar om den.

Sedan övar vi med hansalina och livboj.

 

Jag kan tänka mig att jag säger lite olika saker vid olika tillfällen.

Glömmer nog alltid något man ska tänka på när man åker båt eller är och badar.

 

Det jag ALDRIG glömmer prata om och visa är "den förlängda armen".

"Min egen säkerhet innan jag räddar någon annan."

 

Visar vad som händer om man inte har något mellan sig själv och den man ska rädda.

Hur personen i vattnet har panik och börjar klättra på dig för att komma upp.

Är SÅ noga med att barnen ska förstå varför det är viktigt.

 

Så när jag ser Hector drabbas av panik där i vattnet så vet jag ju exakt vad jag ska göra eller hur?

 

Så vad gör jag då?

Tänker efter och agerar smart och säkert?

 

Nix.

Jag ber Carlos larma och dyker handlöst i och när jag är en meter från Hector inser jag mitt dumma misstag.

"Fan jag har inget mellan mig och honom."

PANG

Han tar tag i mig och trycker ner mig.

Jag visste ju att det var övning så jag blev aldrig rädd men jag passade på att försöka tänka hur jag skulle bete mig nu om det faktiskt var på riktigt.

Har jag ens en chans att få honom lugn? Givetvis inte.

 

Komma loss var omöjligt.

Han är satans stark.

En person med panik kommer vara ännu starkare.

"Skulle jag kunna knocka honom nu? Får jag kraft nog att göra det bra?"

 

Han spelade sjukt bra, höll mig fast under vattnet ganska länge.

Jag kommer aldrig komma loss här om jag inte byter taktik.

 

"Blir du fasthållen under vattnet så ska du dyka mot botten för personen som håller på att drunkna vill inte ner dit, den vill ju komma upp."

 

Erikas ord till skolorna när vi hade livräddning med dem förra veckan.

 

Så jag dök mot botten och kom loss.

 

"Vad FAN tänkte jag där?!"

 

Hjärnsläpp deluxe.

Det var inte bara jag som hoppade i utan förlängda armen men de andra hade varit starka och kunde knocka sin drunknande kollega.

 

Vi gjorde klart sista övningen och pratade sedan igenom allt som hade hänt.

Jag var chockad länge efter det. Chockad över att jag handlade som jag gjorde, ren och skär instinkt.

 

Började klandra mig själv för det var ju oerhört korkat och jag borde verkligen veta bättre men sedan ändrade jag mig. Ingen annan verkade ju gräma sig.

 

Det kanske var det bästa som kunde hända?

Carlos berättade att han hoppat i efter en 14 åring för många år sedan.

De höll på att stryka med båda två. Hon fick med honom ner på botten och han var säker på att båda skulle dö.

 

"Nu kommer du alltid tänka på det här när du ser någon få panik i vattnet och du kommer inte göra sådär"

 Lär vi oss av våra misstag?

Ibland undrar jag eftersom jag brukar ha en förmåga att gå på samma niter gång efter gång men

den här gången kanske jag lärde mig något?

 

Sedan livräddningen har Hector kramat mig såfort han ser mig. Frågade om han hade dåligt samvete.

"Haha JA lite!"

Haha Söt.

Han spelade bra och jag var rätt trött efter allt vatten den där dagen.

 

HLR vet jag att många arbetsplatser övar men alla borde testa vattenlivräddning, framför allt före varje sommar.

 

Din bästa vän, ditt barn, din man eller fru med panik är någon annan än den du vanligtvis känner.

Paniken ger ingen plats åt sunt förnuft då.

 

Så om jag ska använda min egen "dumhet" för att lära er något,

Din egen säkerhet måste alltid gå först. Du måste hinna tänka på det.

 

"En bra badvakt är en torr badvakt."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du tänker dig att ditt liv skulle vara en film just nu.

En månad tillbaka och fram till just nu.

Vilken film skulle det vara?

 

Vilken genre skulle den ha?

Komedi?

Någon smetig romantisk saga eller action?

Kanske rentav en skräckfilm?

 

Djup och sorglig där ingen lämnas oberörd?

 

Kan vara en mix av allt, vad vet jag?

 

De senaste veckorna borde jag haft en kamera på mig dygnet runt i stort sett.

Skulle kunna skippa några menlösa timmar per dygn för att bespara tittarna all tristess och eventuellt lidande.

 

Nä men ni vet när någon på Tv säger en groda eller börjar skratta i direktsändning finner vi det ofta väldigt roande, eller hur?

 

Om samma person dessutom gjort flera tabbar blir det extra roligt när någon klipper ihop en liten film av alla tabbar.

Det finns en sådan film om Svt´s gamla nyhetsankare Rikard Palm som är FANTASTISKT rolig.

 

Jag skrattade så jag fick ont i magen första gången jag såg det klippet.

 

Klockan är snart 00.00 och jag vet att jag borde lägga mig och sova, verkligen nu på momangen eftersom jag klockan ringer 04.42 imorgon bitti.

Det var därför vi var duktiga och lämnade Ello's mysiga födelsedagsmiddag i vettig tid.

 

Grejen var den att jag skulle gå ner i källaren och hämta cykeln jag lånat av Viktor för att kunna cykla från Barkarby imorgon kväll istället för att vänta på SL som bråkat med mig på tok för mycket den senaste tiden.

Jag gör i princip vadsomhelst för att undvika att monstret, som bara SL kan väcka i mig släpps lös.

 

HURSOMHELST.

 

När jag står där inne i mitt lilla förråd och fixar och trixar med alla dessa lås funderar jag på om det verkligen är värt besväret men fortsätter ändå.

Medan jag konkar upp den där stackars cykeln för trapporna till lägenheten tänker jag på hur mycket jag längtar tills jag får åka bort.

 

Tanka på med energi och bara leva livet.

 "Kanske ska ta med klätterskorna? Kan säkert klättra i Australien och kanske finns någon liten sten på Cook Island."

Väcks ur mina egna tankar och inser att jag inte känner igen mig i mitt eget trapphus.

"Brukar det se ut såhär?

Jo men det gör det nog. Jag bor nog en trappa upp."

Fortsätter konka en trappa till och känner mig om möjligt ännu mer vilsen..

 

"Inte kan jag väl bo ännu högre upp?"

Bestämmer mig för att lämna åbäket (cykeln) och springa ner för att helt enkelt räkna trapporna.

Två trappor ner hittar jag min egen ytterdörr..

 

Går skamset upp och hämtar cykeln.

Då kom jag komiskt nog att tänka på förra veckan när jag skulle åka och klättra före jobbet.

Satt på tåget och skulle som alltid när jag ska till KC hoppa av i Sumpan och byta till buss.

 

Sitter på tåget i godan ro tills jag inser att tåget lämnar Sundbyberg station.

Med mig kvar på tåget.

Fan.

Ingen idé att bli arg. Gjort är gjort eller hur?

Tar mig till KC, klättrar och åker tunnelbanan till jobbet.

Eriksdalsbadet. Skanstull.

Jobbat där 1,5 år ungefär.

Borde veta vart jag ska gå av vid det här laget.

Ställer mig vid dörren, redo att kliva av tåget.

Kliver av.

Hinner som tur är se skylten.

"MEDBORGARPLATSEN"

Gör en snygg helomvändning och kliver på tåget igen.

Försöker se cool ut.

Som att jag planerat att kliva av och på samma vagn hela tiden.

Mina medresenärer log lite mot mig för att få mig att känna mig lite mindre korkad.

 

Log tillbaka och tänkte för mig själv.

"Ni skulle bara veta hur mycket sånt här jag pysslar med just nu"

Några veckor tidigare var jag glad att jag hann komma från jobbet i tid till 18.22 tåget från södra station.

Hoppade på i all hast och först i Solna insåg jag att det var något som inte riktigt stämde.

Ah. Fel linje ja...

Just det. Jag har ju bara bott i Kallhäll i snart fyra år eller så.

 

Bara att hoppa av och invänta nästa tåg till Karlberg och byta till rätt tåg.

Kändes sådär just då kan jag ju meddela er då, om ni nu skulle undra.

 

EN händelse av den här sorten är inte så farligt. Inte hela världen liksom.

Men när det byggs på och sätts ihop blir det snart en dålig parodi på en komedi ingen egentligen vill se men som jag ändå måste tvinga er att kolla på.

 

Det här var bara ett fåtal exempel på saker som hänt nyligen.

Vill bespara er resten.

Vet inte om det händer för mycket i livet just nu eller om hjärnan satt sig själv på flightmode för att jag snart åker?

 

 

Jobbade helgen som gick.

Vattengympa båda dagarna.

"Åh nu kan vadsomhelst hända!" Hojtade en deltagare glatt när hon såg mig

"Jag har redan bokat in vattengympan om tre helger när det är du igen." sa en annan

 

Jag skrattade och tänkte att de bara skulle veta.

Vadsomhelst kan verkligen hända och vadsomhelst kan verkligen sägas.

Speciellt just nu.

 

En tränare från SM kom in och gick genom undervisningsbassängen efter två låtar. (snygg var han dessutom)

Skojade om att han skulle ta över eftersom jag inte orkade mer och ville dra.

 

Han skrattade och fortsatte gå.

Tog av mitt headset och gick efter honom.

"Inte det nej.."

 

Efter passet kom en kvinna fram och sa en sak som fortfarande gör mig varm.

"Din energi och förmåga att få oss så glada varje gång är beundransvärd, du är bara så BÄST!"

 

Klart jag inte är bäst.

En persons åsikt gör inte någon till guldmedaljör på något vis men det fick mig att känna mig bra.

Gjorde mig glad.

Glad att jag påverkat någon på ett positivt sätt och att människor faktiskt kan vara snälla utan att bli tvingade.

 

Jag behövde det där.

Just då behövde jag det tydligen mer än jag förstod då.

Annars hade jag inte tänkt på det nu.

 

Träffade på tränaren efter passet.

"Du verkar ju helgalen." sa han med ett skratt

 

Log mot honom och gick till duschen.

Det kan mycket väl hända att jag är det och det är nog precis så jag mår bäst av att vara.

 

Saker och ting måste inte vara perfekt för att vara bra.

 

Hur är du när du mår allra bäst?

Ta hand om dig och var din egen bästa vän varje dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vet inte om det är åldern eller om jag alltid lägger mig senare nuförtiden men de senaste åren

är jag mer morgontrött än förut.

Jag springer inte lika ofta som förr när jag vaknar, dels för att jag ofta kör pass på jobbet men 

för att vara ärlig så har jag dessutom lite svårare att kliva upp tidigt nuförtiden.

 

Väl uppe och utanför porten är det lika underbart att springa som det alltid har varit men startsträckan är lite längre måste jag erkänna.

 

Tycker fortfarande om att kliva upp tidigt, sätta på kaffe, tända ljus och sätta mig här och skriva.

Då känner jag mig närvarande.

En stund för mig själv när många andra ligger och sover, speciellt på helgen.

 

Igår kväll var vi några vänner som var ute och åt.

Hamnade på Vapiano i Gamla stan.

Gott och väldigt mysigt.

Satt i flera timmar och pratade om allt möjligt. Många goda skratt.

 

Vi började prata ålder.

När skillnad i ålder spelar roll och när det inte gör det.

Hur ungt kan man dejta och hur gammal?

 

När jag hälsar på en person går jag enbart på känsla och vad jag ser hos personen framför mig.

Det är ju inte som att min första fråga är hur gammal hen är.

Om jag träffar en ny vän frågar jag aldrig ålder, för det är totalt oväsentligt för vår relation.

 

Om jag då träffar en person jag känner att jag möjligtvis skulle kunna vara intresserad av, ja då plötsligt vill jag

veta hur gammal personen i fråga är.

Inte för att det har någon betydelse alls, överhuvudtaget!

Pfff, som om.

 

Det spelar roll och skulle jag få veta att stackarn är tjugofem eller yngre skulle jag släppa tanken på att det överhuvudtaget någonsin skulle kunna bli något.

 

För jag vet ju exakt hur ALLA  tjugofemåringar eller yngre fungerar.

Jag vet ju allt.

Samma sak om jag skulle träffa någon som visar sig vara fyrtio.

Oj, nej tack.

Sen om han ser ut och beter sig som trettiofem spelar ingen roll.

 

Vi pratade länge om just det här igår och skrattade mycket åt olika scenarion.

Men visst är det trist?

Trist att vi bestämmer vad olika åldrar vill få ut av olika saker fast vi egentligen inte kan vara säkra.

Majoriteten kanske fungerar som vi tror men långt ifrån alla.

 

Ni som dejtar på nätet, visst kan ni sortera bort personer efter ålder?

Klart ni gör det eftersom det går!

Det är väl ingen som kryssar i 18-60?

Eller?

 

Jag hade absolut inte gjort det.

Jag skulle gjort min sökning så specifik att inte en jävel skulle kunna passa in.

Förmodligen för att jag inte vill att någon ska passa.

Det sista jag vill innan jag åker bort i tre månader är att hitta någon att tycka om.

 

Det skulle vara tortyr.

Så just nu är jag den där blyga eller dryga tjejen som är totalt ointresserad av precis alla.

 

Hursomhelst, funderar lite över hur du tänker kring dig själv och åldrar.

Det är ganska intressant faktiskt.

 

Annars, ja ha en riktigt bra helg!

 

 

 

 

 

 

För någon vecka sedan såg jag en film någon hade länkat på facebook.

Det är inte ofta jag går in och tittar på länkade klipp men den här lockade mig.

 

Produktionen hette "Comfortable".

 

"Vi samlade 50 personer, vuxna och barn och ställde dem en och samma fråga:"

 

"Om du fick ändra EN sak med ditt utseende, vad skulle det vara?"

 

De vuxna fick börja med att svara.

De sätter sig på pallen framför kameran och tänker en stund.

Alla är hur fina som helst i mina ögon.

Det hade de varit i dina också.

Kan inte förstå hur de ska vilja ändra på något alls.

Men så kommer svaren.

 

"Bara EN sak? haha"

"Min panna. Jag har en jättestor panna. Blev retad för den som liten"

"Jag skulle vilja vara längre."

"Jag skulle vilja att mina öron var mindre, blev kallad dumbo när jag var liten."

"Skulle vilja ha en rak fot för min ena fot är väldigt skev."

"Ta bort sviterna på kroppen efter min graviditet"

 

Jag ville bara skrika rakt ut.

Ville vara där och skaka om dessa underbara människor.

 

Jag såg inga stora öron, pannor, skeva fötter eller för korta människor."

Jag såg bara människor som inte tycker att de duger.

 

Hur kommer det sig?

Att alla vuxna kunde hitta något de ville ändra?

Har alla blivit retade någon gång och sedan sparat orden för evigt?

Eller är det bara inte okej att säga "Hej, vet du jag vill inte ändra något alls tack." ?

 

Bästa i klippet var när det var barnens tur.

In kommer den här underbart söta lintotten som inte ens räcker upp till pallen de ska sitta på.

De filmar en massa barn och ställer exakt samma fråga.

 

De tänker länge och väl innan de svarar.

 

"Jag vill ha en större mun, för då skulle jag kunna äta mer."

"Jag skulle vilja ha vingar, så jag kan flyga."

"Jag skulle vilja ha längre ben så jag skulle kunna springa supersnabbt."

 

Den lilla lintotten bara log och ryckte på axlarna. Fanns inget att ändra där inte.

 

En av tjejerna sa bara enkelt

"Jag tycker om min kropp faktiskt."

 

Fantastiska barn.

Tyvärr kommer de förmodligen växa upp och växa in i exakt samma tankemönster som resten av oss.

Hitta saker de kan tycka illa om hos sig själva.

 

Om jag skulle sitta på den där pallen skulle jag nog utbrista en stor suck och säga

 

 

"Oj.. Svår fråga.

Jag har faktiskt fått den här frågan en gång och helt ärligt så vill jag inte ändra något speciellt med min kropp.

 

Den är bra som den är, för den är min. Bara min."

 

Visst är jag mer och mindre nöjd olika tider på året, olika stunder i livet. Jag tycker inte att jag är en 10:a.

Absolut inte.

Men det gör mig ingenting att jag inte är perfekt eller vad man nu ska vilja vara.

För jag vet att oavsett hur jag skulle ändra mig är det inte där det sitter.

Tro mig, Ni frågar någon som var timmar från att svälta sig själv till döds just för att bli nöjd.

Inte värt det på något vis.

 

Så nej tack. Jag vill inte ändra på något.

 

Jag är lagom lång, tycker om att säga godmorgon till mig själv i spegeln varje dag. Ruffsig och morgontrött.

Min panna är lagom stor, mina ögon perfekta för att vara mina och mina fötter är precis så skeva som de ska vara.

 

Alla ska vi jobba på något och det jag jobbar med är att släppa taget.

Jag måste inte alltid prestera perfekt.

 

Mamma säger det ofta när vi pratar,

"Du måste inte vara bäst på allt! Kan du inte bara förstå det?!"

 

Jag behöver sluta att klandra mig och kalla mig idiot såfort jag gör fel på ett pass eller liknande.

Jag behöver inte bryta av mig själv på mitten för att alla ska tycka om mig.

Idag kan jag klandra mig själv flera dagar om jag missar något på en klass. 

Beroende på vad det är för miss och klass men ändå.

 

Tänker att jag är en dålig instruktör och att alla måste tycka det.

Att resten av passet var bra, nej det spelar ingen roll. 

Det har jag redan glömt bort.

 

Här måste jag träna på att bli bättre.

Skaka av mig och ärligt känna att det är okej.

Det var en miss och det gör ingenting.

Det är kanske inte bara jag som gör fel ibland. Även om det känns så.

 

Om en person blir sur på mig eller tycker att jag tänker konstigt eller vad det nu handlar om så känner jag direkt behov av att övertyga om hur fel personen har.

Försöker lägga av med det också. 

Släppa taget bara.

 

Jag tror på kommunikation. 

Alltid.

Mamma kan bli galen på mormor och morfar ibland. För de har aldrig kunnat prata 

om saker. De lägger locket på.

När jag var sjuk och morfar ringde och frågade hur det var kunde mamma börja gråta.

Säga att det var skit och att hon inte orkade mer.

Då avslutade han samtalet eller bytte ämne.

Inte för att han inte var orolig eller brydde sig utan för att han inte visste hur han skulle bete sig.

 

Jag har rätt att känna det jag känner och vill en person tycka att jag är korkad som gör det så absolut.

Då har du ändå inget i mitt liv att göra. 

Jag har plats för många i mitt liv och i mitt hjärta.

Men det får inte bara kosta.

Det får absolut inte bara göra ont för det är inte rättvist.

 

Är jag personen som bara kostar i ditt liv?

Då är jag ledsen för det men då förtjänar jag kanske inte dig?

 

Jag tror på att slåss för viktiga relationer men att stånga sig blodig för att vara den

som gråter ensam i slutändan?

Nej då är det dags att släppa taget.

 

Ed Sheeran spelade i Globen i onsdags.

Fantastisk konsert.

Han charmade sönder mig med sin gitarr.

 

Satan vilken kille.

Du som får hans kärlek, Grattis fyfan. :)

 

Han har så många bra låtar med fina texter.

 

"You look so wonderful in that dress, I love your hair like that.

Should this be the last thing I see, I want you to know it´s enough for me. Cause all that you are is all that I´ll ever need."

 

Fin text. Det är det allt handlar om.

Att det som ÄR alltid räcker.

Behöver inte ändra och vara om sig och kring sig om du verkligen tycker om någon.

 

Det ska alltid räcka att vara du. 

Gör det inte det så är det dags att släppa taget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som bekant så älskar jag att resa. 

Hade det varit så lätt som att bara boka och dra hade jag nog som mest varit hemma och vänt lite då och då.

 

På film så ser det ut som de bara hux flux åker till flygplatsen och drar.

Det funkar inte riktigt så!

 

Den här veckan har jag äntligen fixat visum, studentleg osv.

Slitit mitt hår.

 

Jag ska berätta hur smidigt det gick att fixa visum till Australien den här gången.

 

När vi fick våra antagningsbesked till skolan i Sydney skickade hon som är program manager (vi kan kalla henne Sara) en länk med ansökan till det visumet vi skulle ha.

 

Strålande.

Så jag sitter här och ska fixa det där visumet.

Fyller i allt de vill veta.

Personuppgifter, passuppgifter ja ni vet. Rubb och stubb.

 

När jag kommer till frågan om vilket land som utfärdat mitt pass (efter jag kryssat i SVENSK nationalitet) kan jag inte välja Sverige.

Jag kan inte välja Norge, Danmark eller Finland heller för den delen om jag så skulle vilja för det går bara välja USA, Canada och ett antal andra länder. 

Men inte Sverige.

Tror ju givetvis att det är jag som är helt korkad här som gör något helt fel.

 

Men nej. 

Det visar sig att just detta visum kan man inte skaffa om man är svensk.

Exakt det visumet hon skickar till oss svenskar!

Räknade långsamt till 10 och sedan valde vi ett annat visum som vi faktiskt kunde skapa.

 

Tur att jag älskar allt som har med datorer och teknik att göra så jag med nöje sitter här och bråkar med sånt här på morgonen innan jag ska till jobbet.

 

(Ni som inte fattar ironi, jag HATAR datorer och framför allt när saker och ting inte går smidigt.)

 

Hursomhelst.

Jag ska då skaffa det andra visumet och då måste man först skapa ett konto innan man kan gå vidare och ansöka om visum.

 

Personuppgifter - Check.

Därefter ska du svara på fem olika frågor som ska skydda mitt konto.

(Det tog inte alls lång tid, lovar.)

 

Efter det, hör och häpna för det här är nästan roligt.

Nu skulle man ladda ner en ljudfil där en Australienare säger en bokstavskombination grötigt.

FULLKOMLIGT omöjligt att höra vad han säger och skriva ner det i svarsrutan sen.

 

Efter att ha lyssnat på fyllekajan x antal gånger blev det rätt.

Då undrade jag om jag hade en kamera på mig och att allt detta var ett kasst skämt.

 

Det var det inte.

NU hade jag skapat mitt konto och kunde börja ansöka om mitt visum.

 

 

Jag mailade "Sara" igår.

Eller Sanna gjorde det från min mail rättare sagt.

Mailade henne massa information om flygtider mm 

 

"Sanna, skriv att det är en dålig idé att skicka en visumlänk till Svenskar som vi inte kan använda.

Skriv att det är väldigt förvirrande! 

Sen lägger du till en glad smiley så fattar hon inte hur arg jag är."

 

"Haha okej.. Något mer?"

 

"Ja avsluta med jävligt vänliga hälsningar Annie."

 

 

Människor älskar att höra om sånt här. Det gör jag också.

Speciellt när personen som berättar helt ärligt är fantastiskt upprörd och lite förbannad.

 

Det blir liksom ännu roligare då.

 

Jag är tacksam över fina människor som kan scanna foton mm för utan er hade jag nog fortfarande varit 

en galen Annie utan studentleg här.

Tack Tomas för det. :)

 

Jag vet att jag kommer ha glömt allt detta när vi ligger på en strand på Cook island.

Tittade på boenden på Aitutaki igår. 

Vi tänkte åka över dit och bo lite fint en vecka och resten av tiden har vi bokat på ett backpackers på Rarotonga.

100 kr per natt känns jäkligt lagom.

 

Inga 5 kr som jag och Viktor pröjsade i Indien men då bodde vi på ett tak så det går inte riktigt att jämföra. :)

 

Åh satan vad jag längtar nu.

Min kropp skriker efter den här resan.

 

Nu ska jag hjälpa Viktor att flytta. 

Varför erbjuder man sig att hjälpa folk att flytta?

Fullkomligt efterblivet.

Hoppas hans militärer är starka och snabba.

Jag är ju ganska rolig så jag hoppas på att kunna klara mig med det.

Roa dem liksom. 

Det blir kul. Eh.. 

 

Tack för att jag fick spy ur mig min frustration om visum och sånt.

Känns redan bättre. 

 

Hoppas du får en underbar helg.

 

 

 

 

 

"Om jag inte skulle bo i Sverige.. Vart skulle jag vilja bo då?"

 

Svår fråga. Speciellt när jag vet att jag är djupt rotad här. Tror vi alla är olika.

Vissa kan med enkelhet flytta till andra sidan jorden och stanna där för alltid.

 

Jag vill alltid eller näst intill alltid resa bort. 

Längtar alltid till nästa resa.

Kan knappt bärja mig tills jag får upptäcka och uppleva något nytt spännande eller komma tillbaka till en favorit i repris. Bara för att återigen få uppleva den där känslan av frihet och lycka.

 

Ändå så är det inget i mig som lockar mig till att flytta utomlands för gott.

För det skulle inte bli annorlunda om jag bodde i L.A eller i Ghana.

Då skulle jag mest troligt vilja lämna de platserna flera gånger om året för att se nya platser och låta mig inspireras. 

Då kan jag lika gärna bo kvar här, nära min familj och mina vänner. 

 

Däremot börjar det krypa lite i mig av att höra alla prata om "vår värld"  här som att den är någon slags måttstock över bra eller bästa standard.

 

Min bästa kompis läser till förskolelärare och för inte så längesedan satt hon på en föreläsning och lyssnade på sin lärare som berättade om hur skolsystemet såg ut i Sverige under 1800-talet.

 

Hur svårt det kunde vara att få barnen att komma till skolan eftersom deras föräldrar behövde dem hemma på gården. Eller om hur svårt det var att få tag i bildade lärare på den tiden.

Om hur barnagan i skolan förbjöds 1958. 

Osv osv.

 

"Kan ni tänka er att det varit såhär att gå i skolan?!

TUR att det inte alls fungerar på det viset längre..."

 

Min fina vän satt och räknade tyst till 10.

Bet sig i läppen under halva föreläsningen.

Tillslut så gick det inte längre.

 

"Ursäkta men jag måste bara få säga att allt det där som du pratat om nu idag.

Det händer fortfarande. Alltihop.

Det pågår i detta nu."

 

En väldigt förvånad och nyfiken lärare och klass ville höra mer.

 

Linnea började berätta om Afrika.

Hur skola inte är självklart, hur barnaga fortfarande existerar och hur det inte är kommunala skolor i byarna till alla barn i alla åldrar.

 

När vi satt här hemma i köket med våra kaffekoppar och Linnea berättade om detta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Hur kan en lärare på riktigt vara så inrutad på Sverige. Så inne i vår kultur att hon inte ens tänkt på att det finns en värld utanför Europa. 

För hon gjorde jämförelser, visst gjorde hon det.

Hon jämförde Sverige med Frankrike.

MED FRANKRIKE.

Men kom igen!?

 

Visst vet vi allt om Afrika? 

Vi i Sverige vet ju allt.

Vi sitter inne med hela sanningen varje gång.

Det är säkert självklart för alla att Afrika är fattigt.

Fattigt och olyckligt.

Barn med uppsvällda magar och inga kläder.

Japp där har vi Afrika.

Vi vet det vi behöver veta.

Jämför inte med Sverige.

Vi sköter vårt och de sköter sitt.

 

Sen kan vi alla tillsammans kolla på faddergalan en gång om året, skänka lite pengar till missären och kanske skaffa ett fadderbarn. 

Ett barn vi får ett foto på som vi kan ha i hyllan så ALLA ser att jag är fadder.

Att jag bryr mig om de mindre och svaga i samhället.

 

Jag tycker synd om alla i Afrika och jag är en bra människa.

 

Det får mig att vilja kräkas.

Kräkas på hela Sverige.

Ibland skäms jag över att vara Svensk.

När vi tror att vi vet allt.

 

När jag berättar om Linneas projekt i Tanzania.

När jag pratar om CCY Tanzania och hur viktig all hjälp är.

Hur vi kan påverka och när jag berättar att jag själv verkligen längtar tillbaka till barnen och byn.

För Afrika ger mer tillbaka än något annat i världen.

 

Ja då böjer de flesta snällt på huvudet och så säger de något i stil med:

 

"Åh du är så duktig som åker dit. Linnea är så fantastisk som klarar att leva sådär.

Utan allt. Dusch, bekvämlighet mm."

 

Förr skakade jag bara på huvudet och sa att vi älskade det.

 

Nu säger jag ingenting. Biter mig i läppen.

Om det går.

Jag är inte duktig som åker till Afrika. Varken nu, förra året eller när jag var i Ghana när jag var 20.

Linnea är inte fantastisk som "står ut" i Afrika.

 

Har dessa människor ens varit i Afrika?

Sett det vi ser när vi är där.

Värmen,glädjen och kärleken.

En acceptans och förståelse vi helt saknar här.

Vi är alla fantastiska som står ut med att leva här. 

I den här knäppa världen som helt glömt bort vad som är viktigt.

Vi lever alla i någon bubbla om att vi har det bra. Att vi utvecklas och är smarta när vi egentligen borde gå bakåt.

 

Vi borde be Afrikanerna visa oss hur de lever så vi kan lära och härma.

Inte tvärtom.

De har förstått vad som är viktigt i livet.

Nära relationer och leva i nuet.

 

Trummorna och skratten.

Riktiga samtal vid elden när solen gått ner.

Lever livet tillsammans för det är det enda som är viktigt.

 

Vi har tappat det helt.

Det skrämmer mig.

Mer och mer varje dag.

Tekniken tar över oss mer och mer.

Vi samlar på teknik och ytliga poäng.

 

Jag är inte ett dugg bättre när jag bor här.

Jag är medveten om galenskapen och det är väl nästan ännu värre.

 

Dubbelmoralen är total.

Jag bor i en värld som jag tycker är fullkomligt galen.

För jag har alla mina vänner och min familj här.

 

Jag kommer fortsätta bo här.

Men jag kommer aldrig rätta mig i ledet för att bli som alla andra.

 

Jag vet att vissa saker är bättre här. Vi har en sjukvård som fungerar, vi har skyddsnät på ett annat sätt än där.

Det hjälper inte alla ändå.

Framför allt så räddar det inte oss från olycka. Det finns så många olyckliga människor här mitt i vårt fantastiska Sverige som inga skyddsnät alls kan fixa.

Nu frågar alla om Ebola.

"Är du inte rädd för att få Ebola?!?"

Skämtar ni?

Vet ni ens vart Tanzania ligger? 

Vet ni ens oddsen att drabbas av Ebola?

Läste att den vanligaste sökningen på vårdguiden nu var om Ebola.

Från Svenska folket i Sverige.

På riktigt?

Hur fan tänkte de där?

Jag är mer rädd för att få hjärtstopp än Ebola.

Varje år drabbas 10.000 av hjärtstopp o ca 200 överlever så det kanske är något svenska folket borde tänka på istället för att sitta med snuva i Stockholm och Googla på Ebola.

En tanke bara.

Jag är mer rädd för att få mitt hjärta krossat än att drabbas av Ebola. 

Större sannolikhet att det ska hända också och den smärtan är inte att leka med heller.

Jag tror vi kan lära från varandra men det gör vi inte.

Alla är för upptagna med sitt eget.

Jag vet vad jag tycker.

Vilken livsstil jag förespråkar.

Om du frågar mig har Afrika fattat hela grejen.

Afrika är mer än Ebola och barnaga,

Googla på det nästa gång.