Ebola och barnaga

"Om jag inte skulle bo i Sverige.. Vart skulle jag vilja bo då?"
 
Svår fråga. Speciellt när jag vet att jag är djupt rotad här. Tror vi alla är olika.
Vissa kan med enkelhet flytta till andra sidan jorden och stanna där för alltid.
 
Jag vill alltid eller näst intill alltid resa bort. 
Längtar alltid till nästa resa.
Kan knappt bärja mig tills jag får upptäcka och uppleva något nytt spännande eller komma tillbaka till en favorit i repris. Bara för att återigen få uppleva den där känslan av frihet och lycka.
 
Ändå så är det inget i mig som lockar mig till att flytta utomlands för gott.
För det skulle inte bli annorlunda om jag bodde i L.A eller i Ghana.
Då skulle jag mest troligt vilja lämna de platserna flera gånger om året för att se nya platser och låta mig inspireras. 
Då kan jag lika gärna bo kvar här, nära min familj och mina vänner. 
 
Däremot börjar det krypa lite i mig av att höra alla prata om "vår värld"  här som att den är någon slags måttstock över bra eller bästa standard.
 
Min bästa kompis läser till förskolelärare och för inte så längesedan satt hon på en föreläsning och lyssnade på sin lärare som berättade om hur skolsystemet såg ut i Sverige under 1800-talet.
 
Hur svårt det kunde vara att få barnen att komma till skolan eftersom deras föräldrar behövde dem hemma på gården. Eller om hur svårt det var att få tag i bildade lärare på den tiden.
Om hur barnagan i skolan förbjöds 1958. 
Osv osv.
 
"Kan ni tänka er att det varit såhär att gå i skolan?!
TUR att det inte alls fungerar på det viset längre..."
 
Min fina vän satt och räknade tyst till 10.
Bet sig i läppen under halva föreläsningen.
Tillslut så gick det inte längre.
 
"Ursäkta men jag måste bara få säga att allt det där som du pratat om nu idag.
Det händer fortfarande. Alltihop.
Det pågår i detta nu."
 
En väldigt förvånad och nyfiken lärare och klass ville höra mer.
 
Linnea började berätta om Afrika.
Hur skola inte är självklart, hur barnaga fortfarande existerar och hur det inte är kommunala skolor i byarna till alla barn i alla åldrar.
 
När vi satt här hemma i köket med våra kaffekoppar och Linnea berättade om detta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Hur kan en lärare på riktigt vara så inrutad på Sverige. Så inne i vår kultur att hon inte ens tänkt på att det finns en värld utanför Europa. 
För hon gjorde jämförelser, visst gjorde hon det.
Hon jämförde Sverige med Frankrike.
MED FRANKRIKE.
Men kom igen!?
 
Visst vet vi allt om Afrika? 
Vi i Sverige vet ju allt.
Vi sitter inne med hela sanningen varje gång.
Det är säkert självklart för alla att Afrika är fattigt.
Fattigt och olyckligt.
Barn med uppsvällda magar och inga kläder.
Japp där har vi Afrika.

Vi vet det vi behöver veta.
Jämför inte med Sverige.
Vi sköter vårt och de sköter sitt.
 
Sen kan vi alla tillsammans kolla på faddergalan en gång om året, skänka lite pengar till missären och kanske skaffa ett fadderbarn. 

Ett barn vi får ett foto på som vi kan ha i hyllan så ALLA ser att jag är fadder.
Att jag bryr mig om de mindre och svaga i samhället.
 
Jag tycker synd om alla i Afrika och jag är en bra människa.
 
Det får mig att vilja kräkas.
Kräkas på hela Sverige.
Ibland skäms jag över att vara Svensk.
När vi tror att vi vet allt.
 
När jag berättar om Linneas projekt i Tanzania.
När jag pratar om CCY Tanzania och hur viktig all hjälp är.
Hur vi kan påverka och när jag berättar att jag själv verkligen längtar tillbaka till barnen och byn.

För Afrika ger mer tillbaka än något annat i världen.
 
Ja då böjer de flesta snällt på huvudet och så säger de något i stil med:
 
"Åh du är så duktig som åker dit. Linnea är så fantastisk som klarar att leva sådär.
Utan allt. Dusch, bekvämlighet mm."
 
Förr skakade jag bara på huvudet och sa att vi älskade det.
 
Nu säger jag ingenting. Biter mig i läppen.
Om det går.
Jag är inte duktig som åker till Afrika. Varken nu, förra året eller när jag var i Ghana när jag var 20.
Linnea är inte fantastisk som "står ut" i Afrika.
 
Har dessa människor ens varit i Afrika?
Sett det vi ser när vi är där.
Värmen,glädjen och kärleken.

En acceptans och förståelse vi helt saknar här.

Vi är alla fantastiska som står ut med att leva här. 
I den här knäppa världen som helt glömt bort vad som är viktigt.
Vi lever alla i någon bubbla om att vi har det bra. Att vi utvecklas och är smarta när vi egentligen borde gå bakåt.
 
Vi borde be Afrikanerna visa oss hur de lever så vi kan lära och härma.
Inte tvärtom.
De har förstått vad som är viktigt i livet.
Nära relationer och leva i nuet.
 
Trummorna och skratten.
Riktiga samtal vid elden när solen gått ner.
Lever livet tillsammans för det är det enda som är viktigt.
 
Vi har tappat det helt.
Det skrämmer mig.
Mer och mer varje dag.
Tekniken tar över oss mer och mer.
Vi samlar på teknik och ytliga poäng.
 
Jag är inte ett dugg bättre när jag bor här.
Jag är medveten om galenskapen och det är väl nästan ännu värre.
 
Dubbelmoralen är total.
Jag bor i en värld som jag tycker är fullkomligt galen.
För jag har alla mina vänner och min familj här.
 
Jag kommer fortsätta bo här.
Men jag kommer aldrig rätta mig i ledet för att bli som alla andra.
 
Jag vet att vissa saker är bättre här. Vi har en sjukvård som fungerar, vi har skyddsnät på ett annat sätt än där.
Det hjälper inte alla ändå.

Framför allt så räddar det inte oss från olycka. Det finns så många olyckliga människor här mitt i vårt fantastiska Sverige som inga skyddsnät alls kan fixa.

Nu frågar alla om Ebola.
"Är du inte rädd för att få Ebola?!?"
Skämtar ni?
Vet ni ens vart Tanzania ligger? 
Vet ni ens oddsen att drabbas av Ebola?
Läste att den vanligaste sökningen på vårdguiden nu var om Ebola.
Från Svenska folket i Sverige.
På riktigt?
Hur fan tänkte de där?

Jag är mer rädd för att få hjärtstopp än Ebola.

Varje år drabbas 10.000 av hjärtstopp o ca 200 överlever så det kanske är något svenska folket borde tänka på istället för att sitta med snuva i Stockholm och Googla på Ebola.
En tanke bara.

Jag är mer rädd för att få mitt hjärta krossat än att drabbas av Ebola. 
Större sannolikhet att det ska hända också och den smärtan är inte att leka med heller.

Jag tror vi kan lära från varandra men det gör vi inte.
Alla är för upptagna med sitt eget.

Du får tycka vad du vill.
Om mig. Om Afrika. 
Om världen vi lever i.

Öppna ögonen först bara. 
Se allt för vad det verkligen är och sedan är det fritt fram och tycka.

Jag vet vad jag tycker.
Vilken livsstil jag förespråkar.
Om du frågar mig har Afrika fattat hela grejen.

Afrika är mer än Ebola och barnaga,
Googla på det nästa gång.
 
 
 
Underbara finaste..
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0