.

Linnéa var på besök förra veckan.

Fick en kväll och en morgon tillsammans. Sedan hon flyttade i somras.

Det är det jag får vänja mig vid nu.

Måttligt bitter för det.

 

Svårt att vänja sig vid att sakna hela tiden men jag antar att det blir lättare.

Inte lättare kanske, men jag hittar kanske ett sätt att förhålla mig till det.

Viktigast är ändå att hon är lycklig.

 

Jag frågade hur det var att bo med Jerry.

Konstigt att vi varit bästa vänner hur länge som helst utan att jag ens träffat mannen i hennes liv.

 

Vi pratar i telefon ibland, Jerry och jag. Jag ringer och säger grattis fast han inte alls fyller år eller så.

Att jag tror att jag tycker bra om honom är enbart baserat på Linneas kroppsspråk och ögon när hon berättar om honom.

 

Vi pratade lite om utseende när hon var här.

Vi kan båda få nog av all hets kring allt vad utseende, perfektion, bekräftelse och vad duga är och heter så samtalet kommer ofta upp.

För det är alltid ett moment 22.

 

Vi kommer alltid tillbaka till ruta ett,

Oavsett vad vi kommer fram till ska vara viktigt så finns den "riktiga" världen kvar på utsidan när vi är klara.

Hur mycket vi än förändrade världen när vi pratade så är den ändå lika oförändrad när vi pratat klart.

 

Den finns kvar med sina regler, knasiga åsikter, krav och ouppnårliga drömmar för att vi fokuserar på fel saker.

 

Vi pratade om komplimanger och att tycka om villkorslöst.

Jag tänker att jag ger en bra komplimang om jag säger "Snygg musklig rygg du har" eller säger "åh vilken fin hårfärg du har".

 

Missförstå inte nu, jag tycker det är fina komplimanger och jag tycker vi ska vara generösa med komplimanger till varandra. 

Däremot sa Linnéa en fin sak.

 

"Det borde inte handla om att jag är fin på grund av något alls i mitt utseende.

Varken av mina muskler, min hårfärg eller vilket som. Borde vara fint för vad det är. Oavsett färg, längd eller volym."

 

Så tog hon i mitt hår, min arm och i sidan på mig för att visa hur hon menade när vi stod där i bussen påväg från klättringen.

"Jag älskar det här, jag älskar det här och jag älskar det här."

 

Det handlade inte om perfektion, muskler, volym eller färg längre utan bara om mig.

Det är så det borde vara.

Vi borde älska varandra och oss själva varje dag för att vi är exakt som vi är och inte bara när håret är fint, fräknarna närvarande eller ryggen är musklig.

 

Att man sedan får sträva efter olika saker och vilja ha sin kropp som man vill, det är självklart.

Men vore det inte underbart om personerna runt omkring dig älskar dig och hela dig för exakt allt du är?

 

Framför allt att du själv älskar dig själv lika mycket varje dag. Oavsett yttre förutsättningar.

 

Tror inte jag behöver oroa mig för den där Jerry.

Han älskar min bästa vän för precis allt hon är.

 

Blir du älskad för den du är? 

Den du är på riktigt. 

Vad finns under alla kläder? 

Visar du dina riktiga sidor utan att vara rädd för följderna?

 

Vi prövar andra sidan.

Älskar du "det här, det här och det här"?

Villkorslöst utan att förändra, förbättra eller förminska personen i fråga?

 

P.A.J (Paulina Annie Julia)

Cyklade o tältade på Gotland i helgen.

Tänkte mycket då.

Hinner med att både tänka o prata när man cyklar 10 mil om dagen o dricker massa kaffe.

 

Ibland cyklade vi ihop alla tre.

Ibland två tillsammans och någon kom en bit efter. 

Stundvis cyklade vi en och en men ändå med ett behagligt avstånd.

 

I lördags kom Julia upp intill mig och bara spontant kastade ur sig 

"Annie! Vad är meningen med livet?"

 

"Haha, Fan Julia. Bra jäkla fråga du.

Nä men åh vad jobbig du är. Du vet att jag måste svara seriöst på sånt här.."

 

Tänkte en kort stund. Hon väckte mig ur mina dagdrömmar. Tog mig lite på sängen som hon så ofta gör.

 

"Jag vet inte hur det är för alla andra. Tror du kan få tusen svar på den frågan men för mig är det egentligen ganska enkelt. Även om det är en av de svåraste frågorna jag vet.

Meningen med livet är att samla på goda ögonblick.

Det kommer jobbiga stunder. Dagar när allt känns sådär riktigt jäkla illa och tårarna aldrig verkar ta slut.

Sedan kommer övergången. Skrattet och glädjen.

 

När jag skrattar sådär på riktigt.

Du vet när man kiknar av skratt, magen gör ont och det knappt går att få luft?

Då känns det som att jag är på pricken där.

Meningen med livet.

Det är då.

Jag tycker om en himla massa saker.

Men att skratta är det bästa jag vet.

Den bästa känslan. 

Min bästa och ärligaste stund.

Den går liksom inte att fejka.

Det låter kanske för enkelt för att vara meningen med livet men för mig behöver det inte vara mer än så." 

 

 

 "Tack Annie, det var ett bra svar tycker jag!" säger hon och skrattar.

 

 Vet inte om det var mitt bästa svar men det var ärligt.

 

Den där helgen innehöll allt det som jag har skrivit om här idag.

 

Att älska allt hos sina vänner bara för att de är exakt allt de är,

känna mig älskad för allt jag säger och gör trots att jag vet att vi inte alltid tänker lika.

Skrattade massor varje dag.

 

Där har vi det.

Meningen med livet.

För mig iallafall.

 

Hur är det för dig?

Det kan bara du svara på.

 

L

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"If it makes you happy"

En av mina bästa vänner har den textraden tatuerad på höften.

Varje gång vi bastar efter klättringen noterar jag den. Tänker 

"Om det gör mig lycklig..." 

Hjärnan bara registrerar och sedan fortsätter vi prata om vad vi nu pratar om.

Tror du att tre månader kan göra skillnad?

Kan en dag förändra ett helt liv?

Tror vi alla vet svaret på den frågan.

Allt kan ändras på ett ögonblick precis som allt kan vara detsamma vecka efter vecka.

Pratade i telefon med pappa i måndags.

Fina pappan..

"Tycker du att det är en dålig idé pappa?"

"Nej, det sa jag inte. Jag tycker bara det är en lång tid du ska vara borta. Plus att en sån här resa måste kosta en massa pengar."

Tre månader kan kännas länge. Speciellt för de som är hemma.

Jag vet att tiden kommer flyga fram.

Jag vet även att den kommer vara värd precis varenda krona.

"Pappa, jag ångrar aldrig en resa. Jag är ingen inredningstjej, struntar i mode, sminkar mig aldrig och dricker sällan. Jag reser upp mina pengar för det gör mig lycklig."

Jag är oftast lycklig även när jag är hemma men det är för länge sedan jag tog ryggsäcken och bara lät livet ta mig med storm.

För det är exakt det som händer.

Det väcker till liv, ruskar om och får mig att känna mig starkast i världen.

Pippi Långstrump hela dagen.

Osårbar och jag blir nyfiken.

En vardag måste inte vara slavisk rutin.

Vare sig du är hemma eller borta.

Vart nu hemma är?

Vill vakna och känna att hela dagen ligger framför mig.

Ni vet utan att riktigt veta alla detaljer. 

Jag längtar efter att träffa alla roliga människor längs vägen. 

Korta möten som jag kommer minnas för alltid.

Behöver nya historier till min samling.

Bara det viktigaste i väskan.

Jag och väskan.

Få tid att känna att jag lever.

Att livet är mer än måndag och fredag.

Att komma ihåg att inte ta allt för givet.

Påminna mig själv om att ingen annan äger mig eller har rätt att ta mig för givet  heller.

Jag låter mig såras alldeles för lätt.

Ger utrymme att göra vad ni vill med mig eftersom jag är så jävla easy going.

För jag släpper in och känner tillit.

Överallt och hela tiden.

Lite mindre varje gång.

Höjer garden lite till.

För det kostar mer än det smakar.

Det skrämmer mig.

Rädd att jag slutar tro på orden.

Eller att jag redan börjat.

Rädd att stänga ute den som verkligen förtjänar att få komma in. 

Rädd att sluta vara just easy going.

Jag är det för att jag vill.

Easy going och 100% känslor för att det egentligen är helt orimligt.

Och för att jag tror det behövs lite orimlighet i den här knasiga världen.

När jag börjar tvivla på allt som brukar vara självklart.

Då är det dags.

Behöver ta hand om den där tjejen nu.

För hon är riktigt jävla bra ska ni veta. 

"Och du måste åka till andra sidan jorden för att göra det?"

Det måste jag förmodligen inte men varför ska jag INTE åka till andra sidan jorden när jag kan?

"If it makes you happy"

Det är det enda som spelar någon roll.

Dina val i livet ska inte handla om vad andra vill, vad du tror att du borde göra eller din enklaste utväg. 

Det ska heller inte krossa andra, du behöver inte vara ett svin för att du kan.

Du kan vara egoistisk utan att spela på andras känslor.

Den enda du alltid ska behöva leva med är dig själv så gör dig själv en tjänst.

Blunda.

Vad gör dig lycklig?

Ser du det?

Bra. Fortsätt tro på det.

"If it makes you happy"

Alla som sett mig köra pass, apa runt på fester, klättra i lyktstolpar på stan efter krogen (nykter givetvis) eller hört historier om när jag liftade i Ghana förstår att jag är lite knasig, lite careless över vad andra människor tycker om mig och de tror säkert att jag älskar maskerader.

Fester där man klär ut sig o apar sig.

Fy satan alltså.

Det är det värsta jag vet.

När folk ska vara så jäkla sköna och påhittiga så de ordnar maskerad.

"För det är ju jätteskoj!"

Nej.

Det är absolut inte skoj om ni frågar mig.

Det är ångest innan och det är ännu värre när man kommer dit.

Hela kvällen ska man berömma alla för sina roliga kostymer och dessutom ska jag hela kvällen kasta oroliga blickar mot dörren för snart kommer den.

Den där obligatoriska jäkla clownen.

Jag avskyr clowner.

Jag vet att vi alla är olika, alla har sina issues men allvarligt talat,

Clowner? 

Vem gillar clowner på riktigt.

Vet att clowner besöker barn på sjukhus.

Stackars barn.

Clowner på cirkus. 

Fruktansvärt.

Jag tar alltid omvägar runt utklädda personer på stan.

Oftast ser de mig o känner rädslan och kommer efter.

Varför gör de så?!

Hemska!!

Jag vet inte om det är alla färger, kläderna, håret o näsan eller om det är något i hur de rör sig.

Tror det handlar om deras ansiktsuttryck.

Det finns inget alls där att hämta.

Oberoende av vad jag säger eller gör så ser de likadana ut och det går inte ihop med min världsbild.

Jag har inget filter.

Jag kan känna att hela världen attackerar mig från alla håll samtidigt och jag kan absolut inte värja mig mot det på något vis. 

Jag kan verkligen på riktigt bli ledsen av saker som inte alls handlar om mig.

Jag har svårt för alla utklädnader.

En person i mask eller utklädnad blir oberäknelig.

I verkliga livet är det ännu värre.

När jag inte förstår en person blir jag osäker.

När jag tror jag känner någon och sedan inser hur fel jag haft  blir det som ett slag i magen.

Då blir den personen min clown.

Jag kan identifiera mig med mina barn i lilla gruppen på simskolan ibland. För de visar det mesta. 

Rädsla, glädje, kärlek, när de känner sig missförstådda eller ledsna.

ALLA känslor syns för de saknar filter.

Jag tror vi alla skulle må bra av att kunna vara ärliga mot oss själva och varandra lite oftare.

Jaga bort clownen i oss.

Det var någon som sa att det spelar ingen roll hur rädd du är eller hur mycket du skyddar dig själv och ditt hjärta.

Så länge du inte släpper in någon så kommer du vara ensam.

Tror många clowner egentligen känner sig ensamma. De vet bara inte riktigt hur man gör för att ändra på det.

Sminket har suttit på så länge att det är svårt att tvätta bort.

Men det går.

Tålamod och en bra tvål är det enda som funkar.

Och att man faktiskt bestämt sig.

Det börjar alltid hos dig själv. 

Hörde en underbar låt igår kväll och vaknade till den imorse.

"Save you" m Matthew Perryman Jones

Jag tror musik kan ändra allt.

Jag tror alltid på musiken.

"Help me decide

Help me to make up

make up my mind

wouldn't that save you"

Lyssna på låten.

Fundera på saken.

Hur stor är clownen i dig?

Trevlig helg ❤

Gula löv på träden.

Höst nu och när jag tittar ut ser det ut som det varit höst ett tag nu.

Missade övergången.

Oftast gör jag det.

Helt plötsligt är allt bara annorlunda.

Kanske bättre, skulle kunna vara sämre.

Kanske varken eller.

Bara annorlunda.

Vi satt på skybar igår och skojade om att vårt interna halv 8 skulle kunna öppna upp för eventuella partners men då först efter 20 års förhållande.

"Om vi nu fortfarande håller på då" skrattade Hanna

"Men lägg av! Jag hatar förändring när de är dåliga så det är klart vi håller på om 20 år."

Jag skämtade givetvis men det fanns en ton av allvar.

Jag tycker inte om att tänka på att sluta med saker jag mår bra av. svårt att se hur det skulle bli bra utan. 

Fast jag vet att det bara är en övergång.

I våras skrev jag om andra chansen.

Hur, när och varför jag tror på en andra chans och när jag inte gör det.

Det viktigaste är att den är ärlig.

Om man vill ha en andra chans ska man fan vara säker.

Då ska man mena det.

Det är fan spöstraff om man inte gör det.

Då är det radion över huvudet som gäller.

När jag var i Tanzania ledsnade Linnea en dag o utbrast

"Men om du ångrar dig, verkligen på riktigt så måste du ju kämpa!"

"Men om personen inte vill bli kämpad för då?"

"Det är det som är själva poängen. Att verkligen kämpa för någon som inte vill. Då visar du att du menar det. Jobbigt?

Ja absolut. Men det är det som är att kämpa på riktigt."

So I did.

Radion över huvudet och i flera månader gjorde jag det. Tills det hade tagit så mycket av mig att jag inte visste vad som var vad längre.

Tog vadsomhelst, gjorde allt för det var reglerna. Jag hade inte förlåtit mig själv o då förtjänade jag väl det. 

Det jag missade var att det finns vissa regler om man väljer att låta sig bli kämpad för också. Då måste man kunna bestämma sig för att mötas och fortsätta från där.

Det funkade inte så när jag kände att det bara fick mig att må dåligt la jag ner.

La mig för att skona mig själv.

För jag ville inte mer.

Precis som med löven nu missade jag min egen övergång då.

Tillslut orkade kroppen inte mer o hjärtat ville inte alls samma sak längre.

Det borde vara klart där.

Punkt.

Men nejnej.

Nu, åt helvete försent kan man tydligen kasta ur sig saker till höger o vänster som att det alltid varit så.

När man sagt nej och sårar utan hänsyn kan man inte komma tillbaka efter mer.

Det är förbjudet.

Det är inte rättvist att försöka starta en slänggunga jag äntligen fått stopp på.

Det är absolut inte okej att komma med tomma ord för att man vill ha bekräftelse eller testa om det funkar.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Henke blev förbannad.

"Skämtar du?!"

På jobbet blev ingen förvånad. 

Lite oroliga för en icke favorit i repris.

Ingen som behöver vara orolig.

Någonstans slutar chanser existera och ord slutar att betyda något.

När övergången skett och är konstant.

"No damage you can do now

I'm immune to you now"

Det går inte förstöra något som redan har gått sönder.

Jag hanterade det precis som jag önskade. Inget drama, utan action.

Bara ett tack men nej tack.

Vänd blad o andas.

Jag ångrar inte att jag kämpade då.

Lite häftigt att vara så modig.

Jag tror ju på kärlek egentligen.

Den undgår ingen tror jag.

Lite häftigt.

Alla människor har varit med om olika saker men en sak har vi nog alla gemensamt.

Tror alla någon gång fått hjärtat ordentligt krossat.

Ändå försöker vi igen, mer eller mindre men vi gör det tillslut.

För kanske.

Kanske kommer det kännas sådär bra i magen igen och då är det värt det. 

Åker tåg och njuter av hösten.

Sol och alla färger.

Kaffet har svalnat lite men det är okej.

Hoppas du får en underbar helg.

Kärlek på dig! 

Har nämnt det förut,

reklamen Fritidsresor hade förut.

 

"Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna vi minns."

 

Det är nog den mest träffsäkra slogan jag någonsin lagt på minnet.

 

För den är sann.

Reklam är skit, lura på oss saker vi inte behöver.

Få oss att tro att vi ska må bättre om vi handlar mer eller att lyckan finns ett nätklick bort.

 

Fast just den här skriver jag under på och det måste inte handla om att resa bort.

Hela meningen talar till mig på ett sätt som är så enkelt och rätt.

 

Om du tänker tillbaka.

"Dagar jag minns.."

 

Vad händer då?

Börjar du le?

Vilka bilder får du upp?

 

Jag får upp en massa dagar och bilder.

 

Första gången Linnéa och jag hängde utanför jobbet.

Långfredag i Sköndal. Satt i solen vid sjön och drog våra livshistorier för varandra.

Som att det var det mest naturliga i världen.

Bästa vänner från den dagen.

 

Minns dagar hos farmor när jag var liten. Fikade ute i trädgården.

Svart vinbärssaft och bullar.

 

Mysiga dagar ute med båten och sov på höskullen på natten.

 

Glömmer aldrig när jag åkte från Accra ut till en by för att vandra genom djungeln till Wli falls, jättefint vattenfall eller när jag var i Paga crocodile pond och satt på en krokodil.

 

Foton hjälper till men känslorna för de där dagarna behöver inga foton.

Det känns ända in i själen.

 

Första gången jag hörde Lydia skratta på barnhemmet. Hon gick med sin lilla hand i min och hade inte sagt ett ord under två månader. Aldrig skrattat, aldrig gråtit. 

Bara suttit i famnen. Somnade alltid.

Hon var bara helt blank.

Tills den där dagen när det kom ett underbart läte från den där lilla tjejen.

Känner det fortfarande i magen.

 

Det suger till i magen när jag skriver om det och för några sekunder är jag där igen och det är glasklart.

 

Jag kan hålla på i en evighet men ni skulle tröttna och jag skulle tappa både er och min poäng här.

 

Jag vet att jag inte mådde 100% bra när jag var i Ghana. Hade mycket att jobba med där.

Men nu i efterhand minns jag allt det bra jag fick i Ghana, jag vet att det var jobbigt för jag har skrivit om det och pratat om det men det som KÄNNS idag är något annat. 

 

Jag känner och minns allt som var bra och det är det som är så himla fantastiskt.

Att vi i första hand minns allt som varit bra, allt som gjort oss lyckliga och glada.

 

Livet skrämmer skiten ur mig.

För att vara helt ärlig.

 

Åren går galet snabbt, ibland känner jag att jag bara står intill och ser hur allt bara händer.

Hur tiden går, hur jag står still och inte vet hur jag ska ta mig vare sig framåt, bakåt eller åt sidan.

 

Vet inte ens vad det är jag tycker är viktigt längre.

Då vill jag bara trycka på paus.

STOP.

"Vänta lite snälla.. Jag behöver bara ett ögonblick av klarhet."

Ett enda.

 

Vill ta bort åldrar, årstider och tid.

I ett land där de bara har sommar eller vinter blir man inte lika påmind om att tiden går.

Vi har vår, sommar,höst och vinter.

Höst nu igen!?

Stresspåslag direkt.

Att tiden går snabbt blir så tydligt och mätbart här, samtidigt är det precis det jag älskar med Sverige.

 

Variationen. Färgerna.

Att jag kan få allt i ett och samma land.

Just nu stressar det mig lite.

 

Kom hem sent i söndags kväll.

Lyssnade på musik hela flygresan.

Tycker det är underbart att man får ha musik på under start och landning numera.

Det fick man inte för några år sedan.

Det tyckte jag var sämst, det var ju då jag behövde den mest!

 

När alla ljud är dåliga ljud och jag på riktigt tror att jag kommer dö.

Såg flera flygnervösa i söndags. 

 Höll handen vid start och landning.

På mig syns ingenting. 

Ett inre krig.

Lyssnar på musik och tittar på mina armband. 

Kastar getögon på kabinpersonalen, för om något händer så ska jag minsann veta det direkt.

 

Vi landade tryggt och i taxin hem satt jag tyst.

Brukar alltid prata massa med mina taxichaufförer. 

Hade absolut inget att säga.

"Kan du sätta på radion?"

"Självklart! Vad vill du lyssna på?"

"Musik. Vadsomhelst. Bara det låter."

 

Den där känslan av tomhet och ensamhet som alltid sköljer över mig när jag landar hemma.

Oundviklig.

Jag läste en mening som fick mig att tända på alla växlar förut.

"Jag är singel och fri" stod det.

Vadå? Så om man inte är singel är man inte fri? Om man blir två tappar man sig själv? Ger upp allt man är för att bli något annat? Kom igen nu världen..

Vad är det för handbojor ni tar på er nu?

Jag är kanske helt olik alla andra här, vore ju inget nytt precis så nu kör jag bara. 

Mitt race, mina åsikter o du behöver inte hålla med mig här.

Jag har stunder när jag inte känner mig fri. Det är när jag inte får som jag vill, när jag blir ledsen och inte kan styra mina känslor och min egen dagsform.

DÅ känner jag mig låst.

Fast i min egen kropp.

I en skepnad som inte klär mig alls.

Singel eller upptagen?

Det hör inte dit, då har ni glömt bort det viktigaste.

När vi hittar en person som förstärker oss med våra önskningar och drömmar.

Någon som får allt jobbigt att kännas lättare. Någon vi själva vill finnas för när jobbiga tider knackar på dörren.

Hittar någon som får oss att le vid de mest lustiga stunderna o får oss att våga drömma stort för att kunna få mycket. Ja då vet jag inte hur det är med er men då är fri en av de största känslorna jag tycker vi ska känna.

Sen kommer inget gratis.

Universum tar inte hänsyn.

Vi måste kämpa lite.

Det springer inte runt enhörningar och kastar glitter på oss hela tiden.

Jag kanske är galen här.

Jag är ju praktiskt taget den enda som fortfarande kör shorts o tjock tröja.

Jag kanske lever i en dröm.

Det där med att alltid vara fri o minnas det viktigaste.

Det spelar ingen roll för det är

MIN dröm.

Ta vara på din dröm för ingen kommer göra det åt dig. ❤