.

Det bästa med semester är att vakna i den där sängen och veta att hela dagen ligger framför mig.

Inga måsten, inga förväntningar.

Går in i badrummet och möter mig själv i spegeln.

Kudden mitt i hela ansiktet.

Baam!

Hur länge har jag sovit egentligen?

Trött snurrar jag på mig skorna. 

Låter löpningen väcka kroppen idag.

Funderade lite.

Tidigare i veckan var jag med mina kollegor i Eriksdalshallen och lyssnade på Christer Isehag.

 

Han är föreläsare och jobbar med att få oss som jobbar med service att på ett bra sätt möta våra kunder, 

bli bättre kollegor och öppna ögonen för hur andra tänker.

 

Jag kände att jag fick ut massor av de timmarna på både ett personligt och yrkesrelaterat plan.

Jag skrattade massor, dels för att han var grymt bra och underhållande som föreläsare och för att det alltid blir väldigt komiskt när man känner igen sig i beteenden eller situationer man ofta hamnar i.

 

För mig är det så iallafall.

Vi pratade mycket om hur vi riktar ilska mot fel person.

Om jag haft en pissig morgon, oavsett orsak och den följs åt av en extra tuff förmiddag så kommer jag rimligtvis ha en lite mindre väg till taket när jag börjar jobba klockan ett. 

 

Så om jag blir irriterad över en småsak senare handlar det givetvis inte om att micron är sönder, IGEN.

 

Han berättade om en situation där han kom hem från jobbet för flera år sedan, irriterad efter en dålig dag.

Hittar dotterns jacka, väska, skor, ja ALLT utspritt som ett plockepinn på golvet i hallen och bägaren kokar över.

 

Han skriker ner sin dotter för full hals.

Dottern kommer nerspringandes och hinner inte ens säga första ordet i meningen hon tänkt säga innan han skäller ut henne för sitt slarv.

När han väl tystnar gråter hon och snyftar fram

"Jag, jag jag vet pappa men jag var tvungen att springa upp för jag höll på att kissa på mig.."

Lilla skrutten.

Han har lärt oss "LIPA"

L-Lyssna

I-Invänta

P-Paus

A-Agera

 

Han agerade bara i den situationen.

 

Han riktade ilska mot den som stod närmast i vägen.

Så som vi alltid eller oftast gör.

 

Han drog många bra exempel och vi pratade om livet i allmänhet.

Kan det alltid vara superbra?

Måste det pendla mellan toppen och botten?

Kan vi minimera att bottenläget går så galet långt ner?

Är ett konstant mellanläge att eftersträva. Som ett EKG.

Då hade vi varit döda.

 

Han sa att vi ofta säger till varandra att livet är upp och ner och han frågade vem som bestämt det?

Att det inte alltid kan vara bra när det för vissa alltid kan vara dåligt.

 

Jag räckte upp handen på den.

Medveten att det kanske var hal is.

Men jag kände ändå ett behov att få ut mina tankar kring det.

"Jag vet inte om man alltid kan vara lycklig men jag hoppas inte der. Det skulle betyda att vi alla har fel när vi är ledsna då eller vad? 

För jag tror att när vi mår dåligt så behöver vi lite hopp.

Vi behöver tro på bättring. 

Att vi inte är ensamma om att må dåligt ibland.

Skulle någon säga att man inte alls behöver må dåligt och att jag själv väljer mina känslor skulle jag bli helt förstörd.

Det skulle göra allt sju resor värre."

 

Sen finns det säkert några få som "alltid" mår toppen men då måste de sakna känslor fullständigt.

För om jobbiga saker kan hända gång på gång utan att det rubbar din sinnesstämning, ja absolut men då saknas det något. Då tror jag inte att man känner efter på riktigt.

 

Inte som att jag trivs med att må 

 dåligt när jag gör det men sitt ner i båten för tusan.

Jag försöker acceptera läget när jag inte mår bra. Ger mig den rätten.

Om någon uppfattar mig som dryg spelar det ingen roll hur många gånger jag säger "nej, du har fel." 

Personen som uppfattar mig som dryg kommer tycka det tills jag bevisat något annat med mina handlingar. 

Så även om du har fel i din åsikt om mig har du alltid rätt i din känsla.

Vi känner det vi känner oavsett om det är sant eller falskt.

På halv 8 hos Viktor o tisdags pratade vi om möten på krogen.

"Jag skulle nog inte våga prata med dig om jag inte kände dig. För det är svårt att veta vad du tycker."

"Va!? Haha nej, jag är enklast. Är ju som.."

"...en öppen bok?" Fyllde han i

"Ja.."

"Det är vad du tror men fram tills man lärt känna dig lite är det svårt att veta."

Där har vi det.. Fram tills vi visar vem vi är kommer människor hålla kvar vid sin åsikt.

Vi kan givetvis träna på att se allt mer positivt.

Tomas hade bästa citatet.

"Är det kallt i vattnet eller håller jag mig vaken?"

Tyckte det var klockrent.

Sprang igår också.

Längs med det klara turkosa vattnet.

Kände mig lycklig.

Skrattar mycket. Skönt.

Det liksom klär mig bättre.

Pratade en del med vår servitör i fredags kväll.

Det är roligt att träffa nya människor o höra om deras liv.

Hur de gör för att må bra, vad som är viktigt i deras liv osv

Lite perspektiv o inspiration kan göra mycket.

 

 

 

 

Förra veckan vaknade jag av ett samtal från Pippi.

Vi pratade lite allmänt. 

Hon bor alldeles för långt bort för mitt eget bästa.

 

Hon hade en fråga som hon trodde skulle göra mig glad.

"Åh ska ni äntligen få tummen ur så jag kan få vara brudtärna?!" skrattade jag

"Nä det var inte det nu, vill du vara Gudmor till Maximus?"

 

Just då fanns det inget jag hellre skulle vilja.

Klart jag vill! 

Har funderat mycket på hela den där "fadder/gudmor" grejen.

Jag är Gudmor redan. Och inte en bra sådan.

 

Frånvarande, oengagerad just för att jag varit långt borta.

Jag har nog varit allt det där jag inte ville vara som Gudmor.

 

Vill ändra på det nu.

Jag kommer inte ge Maximus en massa fina presenter varje jul och födelsedag för att väga upp för min frånvaro resten av året.

Jag vill lägga tid på att vara med honom.

Prioritera honom.

Vill inte att han ska behöva lära känna mig på nytt varje gång vi ses.

 

Jag hoppas att han kommer tycka att jag är värsta coola. 

Att Sandra och jag är de han hade valt till sina Gudmödrar om han själv fått välja.

 

Jag vet att det finns direktiv för hur man ska vara som Gudmor, med presenter och sånt.

Tänkte skippa det.

Han kommer få/köpa allt han behöver med eller utan min hjälp.

 

Jag tänker att jag vill vara hans vän.

Hans stöd genom livet.

Någon han kan komma till om han mår dåligt eller behöver en paus.

 

Tänker att vi ska klättra, kanske får jag vara med när han tar sina första simtag?

 Leka och vara galna.

 

Om han frågar mig om livet?

Kan jag lämna över honom till Sandra då? :)

Bara ta leken och skratten?

Nej, jag vet att det inte går och jag vill inte det heller, inte egentligen.

 

Jag vill visa honom att det går att läka efter man har gått sönder.

Kanske inte utan ärr men om jag kan förklara att ärren slutar göra ont och att de bleknar med tiden.

 Att ärren lär oss om livet.

 

Jag vill visa honom världen. Hur den har hjälpt mig att läka.

 

Hur Afrika lärt mig om kärlek och omtanke.

Hur sova på gatan i Paris, Amsterdam och Frankfurt visat mig att allt inte är som det ser ut.

 

Vill förklara för honom hur en bussresa någonstans i Guatemala kan ge perspektiv på saker du aldrig lyckats förstå hemma.

 

Vill göra en spellista med all musik han aldrig kommer lyssna på annars.

För att musiken i kombination till resorna många gånger räddat den här vilsna själen.

 

 

Han kanske aldrig kommer behöva räddas.

Kanske blir han som räddar mig.

Oavsett vilket så kanske han kommer behöva lite hjäp på traven ibland.

 

Det kommer komma stunder när han kan behöva lite hopp.

Hopp om att allt blir bra.

Hopp om han inte är galen som känner som han gör.

 

När han frågar mig om meningen med allt..

Då kommer det bli tyst ett tag.

Istället för att ge en halvkass förklaring hoppas jag att jag kan boka två biljetter då.

 

Så ska jag visa honom istället.

Afrikas musik, Afrikas djur, barnen som leker tillsammans och människorna som kämpar med livet varje dag.

Visa honom skönheten i det.

Åka till en strand och dricka färskpressad juice och bada.

 

När vi har badat och sitter där i sanden så ska jag försöka förklara.

 

Då kanske jag har kommit på något vettigt att säga till honom.

 

Vi tänkte öppna ett konto åt Maximus, Sandra och jag.

Ett reskonto.

Sen får han bestämma om han vill åka själv, med vänner, sin mamma eller pappa.

Vi hoppas ju givetvis på att han kommer vilja åka till någon häftig plats med sina Gudmödrar.

 

Så länge han är lycklig.

Ska träna honom för livet, det vi kan.

Resten tar vi som det kommer.

Men en sak är säker.

 

Jag kommer ALLTID vara hos dig. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Godmorgon..

Helt onödigt eftersom jag låg klarvaken i sängen fram till alldeles för sent inatt.

Låg och tänkte på inget alls egentligen men var bara helt pigg.

Kände mig som en historia mamma berättat för mig om när jag var liten.

Jag var kanske två år och skulle sova i min spjälsäng.

Så går hon in för att titta till mig och då upptäcker hon mig i full färd med att göra kullerbyttor i den där lilla sängen.

Nöjd och glad men absolut inte trött någonstans.

 

Så kände jag mig inatt, minus kullerbyttor och jag kände mig varken nöjd eller missnöjd.

Bara pigg.

Lite grubblandes kanske. Mest för att energin fanns för det.

Kom på mig själv tänka på "halv åtta" och längta.

 

 

I våras skickade jag ett sms till Viktor.

"Hej! Vi tänkte köra halv åtta hos dig på tisdag. Är det okej för dig?"

 

Snälle Viktor sa ja såklart och fixade bästa middagen och en god dessert till oss hungriga vänner.

Det var början på veckans bästa.

 

Nu är vi sex personer som kör en vecka var och så går det runt så.

Reglerna är enkla.

 

Den som har halv åtta fixar allt med mat och disk.

Vi som kommer får gärna fråga om vi ska hjälpa till men det är bara en artighetsgrej.

Vi skulle aldrig lyfta ett finger.

 

Det är det bästa. 

Vi kommer som vi är.

Behöver inte anstränga oss och bli någon annan än exakt den man är just för stunden.

Ingen dresscode.

Behöver inte le och tjoa att allt är guld och gröna skogar om det inte är det.

Är man lite låg, har haft en jobbig dag eller sovit dåligt är det helt okej.

 

Behöver inte leverera en massa om man inte orkar.

Räcker att orka komma dit.

Livet känns alltid mycket lättare när vi ses.

Kramas och få vara med vänner som känner mig på riktigt.

Jag tror faktiskt att de gör det.

Skön och läskig känsla när människor gör det.

 

När vi stängde på jobbet i onsdags satt vi och snackade lite och jag frågade vem på jobbet alla skulle få veta mer om.

Ni vet sådär på djupet.

Fina Santina tänkte lite så tittade hon rakt på mig.

"Jag vill veta mer om Annie."

Va? Jag skrattade och skakade på huvudet.

"Jo men på riktigt. Du pratar en massa och skrattar jämt. Men du säger inget som är på riktigt."

Hon menade inte att jag var ytlig eller falsk. Bara hemlig.

Jag menar inget illa med att bara skratta eller babbla på heller.

 

Jag tycker att hemlig är det sista jag är.

Känner mig som en öppen bok.

Jag har inget filter.

Allt går alltid rakt in.

 

Men jag är kanske samtidigt mån om att hålla det där.

Visar hur jag mår med mitt kroppspråk men det stannar där. Det är inte meningen att vara svår. Att inte släppa in. Bara rädd för att göra det för jag vet att när jag sänker garden finns det inget filter kvar som kan skydda mig. 

 

Halv åtta var det ja..

Det är en känsla av trygghet och glädje när vi sitter där och pratar om konstiga saker och skrattar en massa.

Behöver man låna en tröja eller ett par raggsockar är det bara att gå till värdens garderob.

Vi slutar oftast i en hög i en soffa.

Kraschar där och bara är.

 

Det bästa med att ses så ofta är att vi slipper använda en timme till catch up.

Ni vet när alla måste redovisa vad som hänt senaste halvåret för det var SÅ längesen senast.

 

Vi tar vid där vi slutade för en vecka sedan och fortsätter bara.

Världen utanför stannar för några timmar.

Jag vet att jag kan vara dålig på att se och uppskatta bra saker i livet när jag känner mig låg.

Ni vet när filtret är extra tunt och det känns som att allt är jobbigt fast det kanske inte ens handlar om dig.

Nu måste jag fokusera på bodypump.

Smygstartat m nya men idag blir det hela nya realesen. 

Kom o svettas med mig!

Vill du inte svettas kan du alltid skratta åt den knäppa instruktören. ;)

Var dig själv, alla andra är upptagna.

 

 

 

 

När jag vaknade i lördags var tanken på att springa 21 km inte jättelockande.

Vetskapen att jag skulle vara tvungen att hålla ett relativt högt tempo genom hela loppet för att komma nära min måltid gjorde inte saken bättre..

Skulle starta i första gruppen. 

Ta rygg på eliten.

15.30 skulle jag starta.

Gick till gymmet och körde ett ryggpass efter frukost.

Kändes som en bra idé. :)

Höll på att gå illa när tidsoptimisten i mig kom 7 min före start till Kungsträdgården o fick veta att starten skulle gå på andra sidan bron o förbi slottet.

Satan.

Kastade min tröja o började springa mot starten o min grupp. 

"5 minuter till start" hör jag speakern ropa.

En snäll funktionär lät mig hoppa över ett stängsel vid slottet o gena till min startfålla

Snustorr i mun o hals efter ruschen kändes det som min start inte kunde börja sämre.

Träffade en kille som bjöd på vatten, honom är jag evigt tacksam!

När jag väl kom fram till start hör jag åter igen speakern,

"En minut till start"

Bannade mig själv för att jag alltid,

ALLTID utsätter mig för sånt här.

Startskottet gick och jag höll tempo med min grupp. Tung första km.

Funderade på hur tusan jag skulle kunna slå något rekord när det känns såhär?

Van att springa om. 

Blev omsprungen o försökte hänga med.

"Vad tusan händer?!"

Började fokusera. 

Samlade mig.

"Andas. Du springer med eliten. De ska springa snabbare. Stark, stabil, snabb."

Jag vet att jag måste vara mentalt stabil om jag ska göra något vettigt av såna här tävlingar.

Vet att många ser det som en folkfest.

En utmaning o att själva loppet är motivationen för löpningen.

För mig är träningen motivationen för att palla tävla. En del av mig hatar själva tävlingen.

Pressen, jippot och rädslan för att misslyckas.

Då är jag mina prestationer.

Jag vet att jag aldrig kan vinna Stockholm halvmarathon.

Det hindrar mig inte för att jaga en bra placering.

Vet att de rankar de 250 bästa löparna efteråt.

Topp 250 är du liksom med och slåss om att vara bäst. Efter 250 hamnar du utanför listan.

Efter ett par km hittade jag tillbaka till mig själv. Kroppen kändes lätt, jag kände mig stark. 

Sjukt motiverad.

Efter 5 km såg jag tiden 23 min.

"Det här kan gå vägen"

Visste att jag var tvungen att springa lika snabbt hela loppet.

Aldrig 5 min per km. Då är jag ute.

Efter 15 km började det ta emot.

Glömmer alltid att den stunden kommer varje tävling.

När jag bara vill stanna o erkänna mig besegrad.

"Hit men inte längre"

Mötte segraren vid 13 km. Då var han nära upploppet. Applåderade honom framåt.

Sjukt vad fort han sprang. Såg knappt trött ut. 

Fattar inte hur det är möjligt ärligt talat.

Det är när kroppen börjar ge vika fighten börjar. Det är då jag bara fortsätter.

Vill stanna men skulle hellre dö innan.

Jag ger vika för många saker men här finns det inget annat än att köra.

Rakt in i kaklet.

Sista km brukar duktiga löpare öka.

Trycka ut det sista.

Jag är sämst på att spurta.

Kämpar för att hålla i, inte tappa och aldrig krascha.

Såg mållinjen o blundade. 

Lät benen göra sitt.

Över linjen på 1 timme, 39 minuter o 25 sekunder enligt chippet.

"Yes..."

Föll ihop o var så nära tårarna man kan vara. 

Stod några vid målet som berömde o skrattade åt mig. De förstod nog att jag lyckats med mitt omöjliga.

Fick min medalj, vatten.

Ingen att krama. 

Ville just då se ett bekant ansikte o få bli kramad.

Satte mig ner o andades ut.

"Andas, lugn. Det gick bra. Över nu.

Mig äger ingen."

Min kropp och jag.

Varken mer eller mindre.

Firade genom att dansa halva natten.

Sov några få timmar och åkte ut i skärgården med fina vänner.

Såg min placering på nätet.

232 av 5019 tjejer.

Med i topp 250.

Tack! :)

Satt på båten och lät allt bara vara. 

Kroppen, håret och känslorna.

Solen fick göra sitt och jag bara vara jag.

För varje dag räknas.

Imorgon är det dags.

Stockholm halvmarathon.

Premiär för mig.

Alltid sprungit Gbg varvet med några års uppehåll. Har en drömtid men vet att den är svår. Springer för lite och för dåligt för att fixa det tror jag men som jag sa till en klass på simskolan igår,

"Säg aldrig att det inte går bara för att det är något som ni inte kan och för att det är svårt."

Så visade jag och då utbrast en flicka

"Jag vill prova igen men det är ju jättesvårt!"

Helt rätt. Men det går.

Så jag ska prova imorgon även om det är svårt.

Stod två killar bakom mig när jag skulle hämta ut startbeviset i Kungsträdgården.

Inga tio poängare men klart snygga nog för att ha krossat ett och annat hjärta i sina dagar.

De kan nog sina trick med nickar och blinkande ögon.

Jag skulle säkert kunna vara blåögd o falla för det, eller så skulle jag inte det.

Kanske skulle jag se igenom och aldrig bry mig.

På krogen skulle de kanske inte ens se mig. 

Krogen är inte samma sak som på stan.

Där finns fler "babaam" tjejer.

På krogen tror jag att det söks efter andra ögon,

Villiga eller sjukt svåra.

Jag är ingetdera.

Varken villig eller svår.

Tror det syns igenom.

Att jag vill få ut mer av livet än så.

Jag tycker inte att det är värt spelet. 

Vet att många tycker att bekräftelsen är grejen och jag förstår. Kan också känna det behovet och sedan blir jag förbannad. För den bekräftelsen är tillfällig och säger inget om mig och den jag vill vara.

Jag har drömmar om livet.

Allt jag vill se och allt jag vill göra.

Alltid lite till.

Jag har bara en liten önskan på toppen av berget.

Att räcka till.

Kunna göra kullerbyttor i soffan iklädd min onepiece o fortfarande vara 

"The shit".

Bara jag. 

Inget mer, inget mindre.

Punkt.

En av killarna påkallade min uppmärksamhet där i kön.

"Du.. Fan vilka snygga ben du har."

"Öh.. Jaha.. Tack.."

"Ja alltså, jag sa nyss till min polare att jag alltid försökte få mitt ex att träna ben men hon ville inte det."

Där hände något i mig.

Stackarn valde kanske fel dag men ändå. Det bara högg till i mig.

Det där med att räcka till.

"Ja, och jag antar att ditt ex försökte få dig att sluta vara en idiot också, men det verkade inte heller funka så ni är nog kvitt där."

Baam!

Den var han inte beredd på.

Inte jag heller.

Jag blev nog mer förvånad än killarna.

Hoppas han lärde sig något.

Det konstiga var att när jag gick förbi Slussen kom jag på mig själv med att känna mig lite obekväm. Som att det var jag som blivit nedtryckt i skorna.

När det var han som betedde sig illa.

Jag vet inte.. 

Kände mig lite ägd.

Oväntat ägd.

Hoppas han inte märkte det.

Vissa saker vill jag liksom hålla osynliga.

Innanför skalet, som en sköldpadda. :)

Trevlig helg vänner. 

Varje dag nu kämpar jag mot frestelsen att åka till Arlanda.

Väskan stadigt på ryggen med precis det jag behöver.

Skulle helst lämna telefonen hemma men har all musik på den och utan musiken går det inte.

 

"Går och går". Klart det går men jag föredrar att ha musiken med mig. Lyssnar största delen av dygnet så det blir tomt utan. Gillar inte när det blir tomt eller tyst.

Då känns det alltid som en bit i mig försvinner och det är en obehaglig känsla.

 

Konstigt att det känns när något försvinner. Borde vara tvärtom kan jag tycka.

Det som inte finns borde inte heller få kännas alls.

 

Bokat resa nu ialla fall. Bara en kortis förvisso men det lindrar det akuta suget.

Låter som en missbrukare.

 

Det är lite så.

Fruktansvärt, jag vet.

 

Igår sa en kompis något vettigt.

"Ja du är knäpp, jäkligt knäpp och det är precis så det ska vara."

 

"I think I´ll go to Boston

I think I´ll start a new life

I think I´ll start it over, 

where no one knows my name.

I think that I´m just tired

I think I need I new town.."

 

Bra låt.

Inte så bra när jag är i det stadiet där jag säger "JA" till precis allt! 

Allt som inte är hemma, allt som inte är vardagen.

Ni som läser ofta vet att jag inte kommer flytta till Boston eller någon öde ö.

 

Inte idag iallafall.

 

Jag tycker om mitt liv, tycker om människorna i det och allt sånt.

Jag får bara panik i känslan att fastna i en vardag där jag glömmer att leva.

Livrädd.

Då måste jag börja spåna och vara lite galen.

 

Tänka stort och handla mycket.

 

Pengar borta från kontot nu.

En resa inom räckhåll.

Nu kan jag kan andas ett tag till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I lördags vaknade jag med en liten klump i magen.

15 km hinderbana.

11 grader ute. Väl medveten om både hinder i istankar, saltsjön och över diverse containrar.

 

Mest ont i magen när jag tänkte på elhindret.

Springa genom 10.000 volt totalt genomblöt känns otroligt korkat. Även för mig.

 

Oron släppte när startskottet gick.

Det blev ett roligt lopp. Med Lasse som världens bästa lagkompis blev allt mycket roligare!

 

Elen var mest obehagligt och alla vatten- och gyttjehinder roligast. :)

 

Väldigt glad, blåslagen och genomblöt tjej som sprang i mål efter ett väl genomfört pass. 

 

Satsade på alla hinder, misslyckades med fyra vilket innebar 120 armhävningar.

Kändes ganska lätt.

Adrenalinet gjorde mig stark.

 

Mitt röntgade ben höll.

Tacksam för det. Trött på att vara skadad nu.

 Tänkte på det när jag låg på röntgen för ett par veckor sedan. 

Hur så mycket saker kan kännas och synas utåt men ändå inte visa något på röntgen. 

 

För den är inte gjord för att se allt.

Den visar bara när något gått av på riktigt.

Helt av eller en spricka.

 

Du kan ligga där på britsen och känna precis hur mycket som helst och kan ändå strax efter få ett leende svar

"inget är sönder iallafall"

 

Skönt att inte allt syns på röntgen.

De flesta skulle nog vägra röntga sig i annat fall.

Om alla våra rädslor och mindre stolta ögonblick  kunde blottas av ett par klick med en kamera.

 

Jag har en bild av mig som jag värnar om att hålla fast vid.

En version av mig som jag tycker om.

Då jag är självsäker, snäll mot mig själv och faktiskt på riktigt tycker att jag är värd att känna mig viktig.

Jag klamrar mig fast med all kraft jag har och ändå räcker det inte hela vägen varje gång.

 

Jag kan gå runt på en fest eller tillställning och fingra på mitt "Frankly" halsband. 

Ett sätt att gardera mig. Saknar Linnea då.

Min ständiga vapendragare o trygghet.

Behöver aldrig fingra på mitt halsband när hon är med. 

 

"Vi har hört att du är svinrolig och galen!"

Det är den värsta.

Andras bild och förutfattade förväntningar.

 

Ett hårt grepp om halsbandet så märker ni ingenting. Bara jäkligt skön hela tiden.

Det går i perioder givetvis. Precis som allt annat.

 

Kan fastna framför spegeln hemma.

Mata mig själv med fruktansvärda tankar.

För att jag kan!

 

Tänker att jag inte borde jobba med hälsa.

Att jag absolut är fel person att jobba med en grupp unga tjejer eller ha skolsim med högstadie elever.

 

Låter det vara.

Låter bli att svara när mamma ringer.

Går till gymmet eller springer för att rensa tankarna.

Plockar svamp efter jobbet.

Försöker tänka att jag vet vad som händer.

Att det går över och att det sitter i huvudet.

 

Vill just därför jobba med hälsa.

Det är det här jag vill förmedla till ungdomar.

Det är det viktigaste när du ska lära dig simma.

 

 

Det kommer vara upp och ner.

Kan omöjligt finnas någon som aldrig är rädd att misslyckas eller inte räcka till.

 

Det är inte det viktiga här.

Det handlar inte om att vara perfekt. 

Jag är inte perfekt och det är okej.

Det måste vara okej.

 

Det viktiga är att hålla sig på rätt sida av vägen den största delen av tiden.

Att känna tillit till sig själv och faktiskt våga vara den du är och vill vara.

 

Behöver du ett halsband runt halsen eller ett mynt i fickan för att klara det vissa gånger är det okej.

Jag fingrar på mitt flygplansarmband Linnea gav mig varje gång jag flyger.

 

För då behöver jag lite hjälp att känna den där tilliten.

Ni vet för en sådan rädsla som inte syns på röntgen.

 

Trevlig helg mina vänner! ❤