.

Varje dag nu kämpar jag mot frestelsen att åka till Arlanda.

Väskan stadigt på ryggen med precis det jag behöver.

Skulle helst lämna telefonen hemma men har all musik på den och utan musiken går det inte.

 

"Går och går". Klart det går men jag föredrar att ha musiken med mig. Lyssnar största delen av dygnet så det blir tomt utan. Gillar inte när det blir tomt eller tyst.

Då känns det alltid som en bit i mig försvinner och det är en obehaglig känsla.

 

Konstigt att det känns när något försvinner. Borde vara tvärtom kan jag tycka.

Det som inte finns borde inte heller få kännas alls.

 

Bokat resa nu ialla fall. Bara en kortis förvisso men det lindrar det akuta suget.

Låter som en missbrukare.

 

Det är lite så.

Fruktansvärt, jag vet.

 

Igår sa en kompis något vettigt.

"Ja du är knäpp, jäkligt knäpp och det är precis så det ska vara."

 

"I think I´ll go to Boston

I think I´ll start a new life

I think I´ll start it over, 

where no one knows my name.

I think that I´m just tired

I think I need I new town.."

 

Bra låt.

Inte så bra när jag är i det stadiet där jag säger "JA" till precis allt! 

Allt som inte är hemma, allt som inte är vardagen.

Ni som läser ofta vet att jag inte kommer flytta till Boston eller någon öde ö.

 

Inte idag iallafall.

 

Jag tycker om mitt liv, tycker om människorna i det och allt sånt.

Jag får bara panik i känslan att fastna i en vardag där jag glömmer att leva.

Livrädd.

Då måste jag börja spåna och vara lite galen.

 

Tänka stort och handla mycket.

 

Pengar borta från kontot nu.

En resa inom räckhåll.

Nu kan jag kan andas ett tag till.