Singel och fri

Har nämnt det förut,
reklamen Fritidsresor hade förut.
 
"Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna vi minns."
 
Det är nog den mest träffsäkra slogan jag någonsin lagt på minnet.
 
För den är sann.
Reklam är skit, lura på oss saker vi inte behöver.
Få oss att tro att vi ska må bättre om vi handlar mer eller att lyckan finns ett nätklick bort.
 
Fast just den här skriver jag under på och det måste inte handla om att resa bort.
Hela meningen talar till mig på ett sätt som är så enkelt och rätt.
 
Om du tänker tillbaka.
"Dagar jag minns.."
 
Vad händer då?
Börjar du le?
Vilka bilder får du upp?
 
Jag får upp en massa dagar och bilder.
 
Första gången Linnéa och jag hängde utanför jobbet.
Långfredag i Sköndal. Satt i solen vid sjön och drog våra livshistorier för varandra.
Som att det var det mest naturliga i världen.
Bästa vänner från den dagen.
 
Minns dagar hos farmor när jag var liten. Fikade ute i trädgården.
Svart vinbärssaft och bullar.
 
Mysiga dagar ute med båten och sov på höskullen på natten.
 
Glömmer aldrig när jag åkte från Accra ut till en by för att vandra genom djungeln till Wli falls, jättefint vattenfall eller när jag var i Paga crocodile pond och satt på en krokodil.
 
Foton hjälper till men känslorna för de där dagarna behöver inga foton.
Det känns ända in i själen.
 
Första gången jag hörde Lydia skratta på barnhemmet. Hon gick med sin lilla hand i min och hade inte sagt ett ord under två månader. Aldrig skrattat, aldrig gråtit. 
Bara suttit i famnen. Somnade alltid.
Hon var bara helt blank.
Tills den där dagen när det kom ett underbart läte från den där lilla tjejen.
Känner det fortfarande i magen.
 
Det suger till i magen när jag skriver om det och för några sekunder är jag där igen och det är glasklart.
 
Jag kan hålla på i en evighet men ni skulle tröttna och jag skulle tappa både er och min poäng här.
 
Jag vet att jag inte mådde 100% bra när jag var i Ghana. Hade mycket att jobba med där.
Men nu i efterhand minns jag allt det bra jag fick i Ghana, jag vet att det var jobbigt för jag har skrivit om det och pratat om det men det som KÄNNS idag är något annat. 
 
Jag känner och minns allt som var bra och det är det som är så himla fantastiskt.
Att vi i första hand minns allt som varit bra, allt som gjort oss lyckliga och glada.
 
Livet skrämmer skiten ur mig.
För att vara helt ärlig.
 
Åren går galet snabbt, ibland känner jag att jag bara står intill och ser hur allt bara händer.
Hur tiden går, hur jag står still och inte vet hur jag ska ta mig vare sig framåt, bakåt eller åt sidan.
 
Vet inte ens vad det är jag tycker är viktigt längre.
Då vill jag bara trycka på paus.
STOP.
"Vänta lite snälla.. Jag behöver bara ett ögonblick av klarhet."
Ett enda.
 
Vill ta bort åldrar, årstider och tid.
I ett land där de bara har sommar eller vinter blir man inte lika påmind om att tiden går.
Vi har vår, sommar,höst och vinter.
Höst nu igen!?
Stresspåslag direkt.
Att tiden går snabbt blir så tydligt och mätbart här, samtidigt är det precis det jag älskar med Sverige.
 
Variationen. Färgerna.
Att jag kan få allt i ett och samma land.
Just nu stressar det mig lite.
 
Kom hem sent i söndags kväll.
Lyssnade på musik hela flygresan.
Tycker det är underbart att man får ha musik på under start och landning numera.

Det fick man inte för några år sedan.
Det tyckte jag var sämst, det var ju då jag behövde den mest!
 
När alla ljud är dåliga ljud och jag på riktigt tror att jag kommer dö.
Såg flera flygnervösa i söndags. 

 Höll handen vid start och landning.
På mig syns ingenting. 
Ett inre krig.
Lyssnar på musik och tittar på mina armband. 
Kastar getögon på kabinpersonalen, för om något händer så ska jag minsann veta det direkt.
 
Vi landade tryggt och i taxin hem satt jag tyst.
Brukar alltid prata massa med mina taxichaufförer. 
Hade absolut inget att säga.
"Kan du sätta på radion?"
"Självklart! Vad vill du lyssna på?"
"Musik. Vadsomhelst. Bara det låter."
 
Den där känslan av tomhet och ensamhet som alltid sköljer över mig när jag landar hemma.
Oundviklig.

Jag läste en mening som fick mig att tända på alla växlar förut.

"Jag är singel och fri" stod det.
Vadå? Så om man inte är singel är man inte fri? Om man blir två tappar man sig själv? Ger upp allt man är för att bli något annat? Kom igen nu världen..

Vad är det för handbojor ni tar på er nu?
Jag är kanske helt olik alla andra här, vore ju inget nytt precis så nu kör jag bara. 
Mitt race, mina åsikter o du behöver inte hålla med mig här.

Jag har stunder när jag inte känner mig fri. Det är när jag inte får som jag vill, när jag blir ledsen och inte kan styra mina känslor och min egen dagsform.
DÅ känner jag mig låst.
Fast i min egen kropp.
I en skepnad som inte klär mig alls.

Singel eller upptagen?
Det hör inte dit, då har ni glömt bort det viktigaste.
När vi hittar en person som förstärker oss med våra önskningar och drömmar.

Någon som får allt jobbigt att kännas lättare. Någon vi själva vill finnas för när jobbiga tider knackar på dörren.

Hittar någon som får oss att le vid de mest lustiga stunderna o får oss att våga drömma stort för att kunna få mycket. Ja då vet jag inte hur det är med er men då är fri en av de största känslorna jag tycker vi ska känna.

Sen kommer inget gratis.
Universum tar inte hänsyn.
Vi måste kämpa lite.
Det springer inte runt enhörningar och kastar glitter på oss hela tiden.

Jag kanske är galen här.
Jag är ju praktiskt taget den enda som fortfarande kör shorts o tjock tröja.
Jag kanske lever i en dröm.

Det där med att alltid vara fri o minnas det viktigaste.
Det spelar ingen roll för det är
MIN dröm.

Ta vara på din dröm för ingen kommer göra det åt dig. ❤




 
 
 
  
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0