Det som inte syns på röntgen

I lördags vaknade jag med en liten klump i magen.
15 km hinderbana.
11 grader ute. Väl medveten om både hinder i istankar, saltsjön och över diverse containrar.
 
Mest ont i magen när jag tänkte på elhindret.
Springa genom 10.000 volt totalt genomblöt känns otroligt korkat. Även för mig.
 
Oron släppte när startskottet gick.
Det blev ett roligt lopp. Med Lasse som världens bästa lagkompis blev allt mycket roligare!
 
Elen var mest obehagligt och alla vatten- och gyttjehinder roligast. :)
 
Väldigt glad, blåslagen och genomblöt tjej som sprang i mål efter ett väl genomfört pass. 
 
Satsade på alla hinder, misslyckades med fyra vilket innebar 120 armhävningar.
Kändes ganska lätt.
Adrenalinet gjorde mig stark.
 
Mitt röntgade ben höll.
Tacksam för det. Trött på att vara skadad nu.
 Tänkte på det när jag låg på röntgen för ett par veckor sedan. 
Hur så mycket saker kan kännas och synas utåt men ändå inte visa något på röntgen. 
 
För den är inte gjord för att se allt.
Den visar bara när något gått av på riktigt.
Helt av eller en spricka.
 
Du kan ligga där på britsen och känna precis hur mycket som helst och kan ändå strax efter få ett leende svar
"inget är sönder iallafall"
 
Skönt att inte allt syns på röntgen.
De flesta skulle nog vägra röntga sig i annat fall.
Om alla våra rädslor och mindre stolta ögonblick  kunde blottas av ett par klick med en kamera.
 
Jag har en bild av mig som jag värnar om att hålla fast vid.
En version av mig som jag tycker om.
Då jag är självsäker, snäll mot mig själv och faktiskt på riktigt tycker att jag är värd att känna mig viktig.
Jag klamrar mig fast med all kraft jag har och ändå räcker det inte hela vägen varje gång.
 
Jag kan gå runt på en fest eller tillställning och fingra på mitt "Frankly" halsband. 
Ett sätt att gardera mig. Saknar Linnea då.
Min ständiga vapendragare o trygghet.
Behöver aldrig fingra på mitt halsband när hon är med. 
 
"Vi har hört att du är svinrolig och galen!"
Det är den värsta.
Andras bild och förutfattade förväntningar.
 
Ett hårt grepp om halsbandet så märker ni ingenting. Bara jäkligt skön hela tiden.
Det går i perioder givetvis. Precis som allt annat.
 
Kan fastna framför spegeln hemma.
Mata mig själv med fruktansvärda tankar.
För att jag kan!
 
Tänker att jag inte borde jobba med hälsa.
Att jag absolut är fel person att jobba med en grupp unga tjejer eller ha skolsim med högstadie elever.
 
Låter det vara.
Låter bli att svara när mamma ringer.
Går till gymmet eller springer för att rensa tankarna.
Plockar svamp efter jobbet.
Försöker tänka att jag vet vad som händer.
Att det går över och att det sitter i huvudet.
 
Vill just därför jobba med hälsa.
Det är det här jag vill förmedla till ungdomar.
Det är det viktigaste när du ska lära dig simma.
 
 
Det kommer vara upp och ner.
Kan omöjligt finnas någon som aldrig är rädd att misslyckas eller inte räcka till.
 
Det är inte det viktiga här.
Det handlar inte om att vara perfekt. 
Jag är inte perfekt och det är okej.
Det måste vara okej.
 
Det viktiga är att hålla sig på rätt sida av vägen den största delen av tiden.
Att känna tillit till sig själv och faktiskt våga vara den du är och vill vara.
 
Behöver du ett halsband runt halsen eller ett mynt i fickan för att klara det vissa gånger är det okej.
Jag fingrar på mitt flygplansarmband Linnea gav mig varje gång jag flyger.
 
För då behöver jag lite hjälp att känna den där tilliten.
Ni vet för en sådan rädsla som inte syns på röntgen.
 
Trevlig helg mina vänner! ❤
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0