.

Kan man få radera en dag när man verkligen inte har fungerat alls?

Gör om, gör rätt litegrann..

Den känslan hade jag igår när jag satt på tunnelbanan efter jobbet och insåg att min plånbok var borta.

 

"Vet att jag hade den när jag slutade för jag köpte kaffe och loka på jobbet och satt ute i solen en stund."

Det fanns tre möjliga alternativ vart den kunde vara.

Inlåst i mitt skåp, utanför skåpet eller slängd i soptunnan vid entrén till badet.

(den sista är min personliga favorit)

Det ska vara jag till att slänga min egen plånbok. "Hej idiot"

 

Fick tag i en fin kollega som letade runt halva badet efter min plånbok utan resultat.

Jonas låste upp skåpet. Ingen plånbok.

 

"Shit får du lite panikkänsla nu?" frågade Maria och det borde jag ju få helt logiskt.

Men jag brydde mig förvånansvärt lite. Klart det kändes surt och jag ville banka mitt klantiga huvud i glasrutan för att jag är så snurrig.

 

Ni vet alla kort, allt meck och nu efter resan är mina få kontanter dyrbara.

Men i vanliga fall skulle jag flippa mer. 

 

Kroppen lägger fokus och oroar sig på de verkliga problemen istället.

Eller overkliga men som ändå blir på riktigt i mig. 

Vad är en jäkla plånbok när jag bara går runt och oroar mig för mitt starkaste band till mitt förflutna?

Kan man ta över någon annans bekymmer när det drabbat den som minst förtjänar det?

Om det nu finns något att ta över.

Marcos ringde igår och när jag blev ledsen sa han det jag redan vet.

Att innan vi vet behöver det inte vara något alls.

Att jag inte ska gå den dåliga vägen om jag kanske inte behöver men det är lätt att säga. Svårare att göra.

Speciellt för någon som är duktig på att oroa sig.

 

Det är egentligen ganska häftigt hur kroppen säger till när den tycker att det blivit lite för mycket.

Muskelvärk om vi tränat för mycket.

Börjar sova dåligt om vi är övertränade.

Glömmer saker när vi tänker eller stressar för mycket.

Just nu gör jag inget av det jag brukar.

Tränar inte för mycket. Långt därifrån.

Var på kc igår. Andra gången på en månad. Klättrade fantastiskt dåligt.

Kände mig plufsig o svag.

Chefen sa att jag såg stark ut innan pumpen förra veckan.

Känner mig allt annat än just stark.

Svag på alla nivåer.

 Tänker för mycket nu.

Borde svara när du ringer. Du förtjänar bättre än att jag låter bli.

Ska skärpa till mig nu.

Vattengympa ikväll.

Ont i hälsenan så jobbar mycket apa och enmannashow där nu.

Alltid lurar man någon. :)

Imorgon fyller jag år. Det kanske blir kul?

Vi åker till Köpenhamn då.

Tror Köpenhamn behöver mig nu. 

Nu undrar du kanske hur jag ska göra utan min plånbok?

Nej men ni vet jag fick hoppa i vattnet efter en liten unge igår precis innan jag slutade så när jag hämtade mina kläder i torkskåpet hade jag lagt min plånbok där också av någon smart anledning så den är hittad och välbehållen.

Ska be någon annan ha koll på mina saker i helgen för det verkar inte vara min grej just nu.

Ta hand om dig och somna aldrig osams med någon du bryr dig om.

Livet är kort. ❤

Kärlek!

 

 

The one to make it so easy

When you show me the truth

Yeah, I'd rather be with you

Say you want the same thing too"

Åka tåg och lyssna på musik från resan..

Får jag kliva av i L.A nu kanske?

Kroppen behöver det.

Vaknade samtidigt prinsen och jag.

Lördag morgon.

Solen skiner faktiskt idag.

Jag som har vaknat i stort sett med solsken varje morgon i tre månaders tid borde kanske skämmas varje morgon jag känner mig lite bitter när det är mulet eller regnar, men det gör jag inte.

Jag förstår inte hur ni alla överlevt denna vinter utan att dö lite inombords men det kanske bara är jag..

Alla vill vi och behöver olika saker och jag behöver havet, kaffet, friheten o äventyren. 

Haft lite ont i kroppen sedan jag kom hem.

Höger hälsena gjorde ont fram till sista veckan på Rarotonga. Så efter två månaders "vila" hade den läkt.

Efter två veckor på jobbet har jag ont igen. Det är okej.

Smärtan är värd glädjen o energin jag känner när jag kör vattenjympan men det är intressant att se hur fort allt blir "som vanligt"

Det är också intressant med perspektiv.

Hur alla småsaker är skitsamma när det känns som man går isär och sönder.

Den här veckan har jag saknat den bättre halvan av mig själv mer än någonsin. Hon som säger rätt saker hela tiden o känner mig bättre än mig själv.

När jag själv är i Afrika gillar jag att det ligger långt borta. 

Just nu? Inte lika mycket..

Mamma och Pålsson kom i torsdags kväll och två år efter Pålsson satte upp min fina vägg fick den tapeter. :)

Det bästa med att vara skilsmässobarn är de där underbara extraföräldrarna man får. 

Inte bara för att de fixar, hjälper till, säger sjukt roliga saker så jag sprutar kaffe på café och visar att de bryr sig på riktigt. Utan för att de gör mina föräldrar lyckliga.

Det är allt en dotter önskar sig.

Apropå dotter..

Grattis P och P!

Ni är så grymma och jag är stolt över er.

Längtar efter att träffa henne och jag kommer kalla henne Annie oavsett.

Försök hindra mig bara!

Nu ska jag snart köra min första helg vattenjympa. Pirrar i magen.

Tänk om de har slutat tycka om mig?

Trevlig helg!

 

Jag är sämst i världen på att kolla på film. (ja man kan faktiskt vara dålig på det)

Om jag inte blir rastlös och går iväg tre gånger mitt i filmen är det förmodligen för att jag har somnat efter halva.

Jag gillar tanken av att krypa ner i soffan och se en bra film men när jag väl sitter där och ska titta så somnar jag som sagt eller blir rastlös.

Det finns såklart undantag.

Jag passar på att se film när jag flyger. Då finns det inte så mycket annat att underhålla sig med så då kan det tom vara roligt.

 

Jag hann se max tjugo minuter in i filmen innan jag började gråta.

Sedan var det kört.

Det jobbiga med att sitta på ett flyg är att man inte riktigt har någonstans att ta vägen plus att Sanna satt en bit ifrån mig. Vid ett tillfälle kom den gulliga flygvärdinnan tillbaka för att kolla till mig och jag satt där med tårar längs med hela kinden och hon satte sig på huk intill mig och försökte ta mig i handen.

"Det är vanligt att det är såhär mycket turbulens den här sträckan eftersom det regnar mycket och är tropiskt klimat."

Jag skakade på huvudet och log mot henne.

"Nejnej, det är ingen fara. Jag kollar på en jobbig film bara. Det är allt"

"Jaha, men dåså vad skönt" sa hon och reste sig med ett leende

 

Sedan vände hon sig om och frågade vilken film jag såg

"If I stay, en typisk jobbig film men ännu värre när man är långt från familj och inte kan prata med dem när man vill"

 

Har du sett filmen?

Jag får lite ont i magen när jag tänker på den.

Den handlar om det här med hur fort livet kan gå ibland.

Hur allt kan vara på ett sätt ena stunden och att rasa fullständigt i nästa.

 

Det gör mig alltid lite panikslagen.

Ger mig en känsla av att vilja trycka på paus och säga allt jag vill säga och göra allt jag vill göra.

 

Filmen är fantastiskt bra gjord och jag kunde inte slita mig för en sekund.

Den handlar om att välja.

Välja mellan att kämpa och ge upp.

Ge upp känns lite billigt.

Hur kan man säga att någon ger upp när något annat känns övermäktigt eller omöjligt.

"Ge upp" är samma sak som att vara svag eller vad?

"Ge upp" är samma sak som att låta något annat vinna.

 

Någonstans vet vi att vi alltid måste kämpa.

Hur livet än ser ut, vad som än händer så måste vi alltid kämpa.

Du har liksom inget val.

 

Går allting bra vet vi att det är lånad tid.

Då är det lätt att välja att kämpa.

 

Jag var helt slut när jag sett klart filmen.

Såg den igen när jag flög mellan Istanbul och Dar es Salam.

Grät lika mycket. Nästintill tom flight så det gjorde inget.

 

Jag jobbar inte med att skriva filmrecensioner.

Absolut inte.

Det var bara det att den här filmen fick mig verkligen att känna.

En massa saker.

Rädsla, saknad och tacksamhet.

Jag vill att alla ska se filmen.

Se filmen och fundera över ditt liv.

"Varför jobbar jag så mycket som jag gör?"

"Vad är jag rädd för?"

"Vad vill jag med mitt liv?"

"Vad gör mig lycklig?"

"Vem/vilka vill jag spendera min tid med?"

 

Jag har haft och har fortfarande svårt att komma tillbaka till vardagen hemma.

Det har hänt mycket. Det känner jag nu.

Alla frågar om jag har landat än.

Nu nickar jag bara.

Orkar bara inte prata om det.

Säger bara ja.

 

Lite som när någon frågar hur du mår och du bara vill skrika eller gråta att allt är skit.

Så ler du och säger att allt är bra..

 

Imorgon kommer Sarah från Åland.

Fina Sarah.

Blir bra det. Hon får mig alltid att skratta sådär från magen.

 Behöver det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det "tur" att jag har sparsamt med pengar på kontot.

"Tur" av den enkla anledningen att jag annars skulle ha bokat en resa nu.

Jag skulle heller inte bokat en resa med hjärta och eftertanke utan bara för att kunna andas igen.

Idag är det som att tröttheten bara sköljt över mig som en stor våg. Samtidigt som det kryper i mig av en känsla att livet bara går.

Det är den värsta kombinationen för mig.

 

Att resa tre månader har fått mig att inse mycket saker.

Inte så mycket av det här klassiska "varje dag räknas och familjen är viktig" 

Det har hänt mer på personliga plan.

Jag har insett att relationer inte alltid måste se likadana ut för alltid. Att vilja hålla i en relation bara för att kanske bara kostar? Att jag samtidigt som jag sliter och drar i någon som vill släppas fri kanske missar att jag har någon som vill släppas in och vara nära precis intill mig.

 

När jag lämnade hotellet i Dar es Salam kände jag mig tom, lättad och lite dum samtidigt.

Tom för att jag kände mig lämnad, lättad över att känna att jag inte dog av det.

Dum för att jag inte sett det tidigare.

För några dagar sedan läste jag ett blogginlägg där jag nämndes som en del av "lite folk" och det högg till i bröstet.

 

Jag är inte en speciell eller viktig person längre.

Jag är "lite folk" och det sårade mig massor.

Det jag lärt mig under livets gång är att människor förändras och känslor går inte att styra.

Det gör inte smärtan mindre.

Inte någonstans faktiskt.

Sneglar på foten och önskar att allt bara är i mitt huvud.

 

I veckan var jag på frukost hos en vän jag saknat under resan.

Hon uppdaterade mig om saker som hänt och jag skrattade så jag grät.

Vi pratade om det här med att skylta med sin lycka på sociala medier och behovet att visa hela världen hur lycklig man är.

Är det av rädsla för att det inte ska vara sant om inte precis ALLA vet om det.

Måste hela världen få se mina sms eller gulliga tankar för att det ska vara på riktigt?

Är det för att släta över problemen man målar världen med rosa himmel och enhörningar?

 

Vi har svårt att få klarhet i den här stora frågan eftersom alla vi pratar med tycker samma som vi. 

 

 

Personligen tycker jag det är underhållande.

Eftersom det blir så pinsamt och nästan lite kräksmak i munnen.

Sorgligt också såklart.

Att man ska behöva göra så för att må bra.

Känner tydligt att det är något jag absolut inte vill ha.

 

Jag var hos Pearli och Peter igår.

Klättrade m Peter och käkade pizza hos dem efter.

Jag är så avundsjuk på deras förhållande! (På ett bra sätt)

De har lyckats med det här underbara att hålla ihop i typ sju år, fortfarande se och uppskatta varandra.

Inte ta varandra för givet men utan att bli helt galna för det.

 

De gör små saker för varandra varje dag som jag känner till för att jag är deras vän men som inte hela Facebook behöver ta del av bara för att de ska visa upp sin lycka.

De är trygga i sin tillvaro och är viktigast för varandra.

Man kan inte begära att människor inte ska förändras men man kan inte begära att allt måste ändras heller.

 

Det kanske är okej att vara den man är varje dag utan att varken bli lämnad eller tröttnad på?

Just nu känner jag mig läskigt självständig.

När jag tänker på att dela allt med någon känns det kvävande.

Samtidigt så är jag rädd för att bli det enda enmannalaget i mitt liv.

Hur alla ska kunna ses och umgås för att sedan bryta upp två och två. Alla i sitt team där man pratar om allt och delar det som händer i livet.

Att jag ska vara mitt eget team awesome är inte lika skrämmande längre men det som skrämmer mig är att vara den ENDA som gör det så. För då blir man ensam på riktigt.

Då är man inte viktigast för någon längre.

 

Känslor och relationer är en färskvara.

Vi ska ta vara på dem och vårda dem varsamt.

Tycker bara att ALLA, oavsett relationer ska sätta sig själv i det främsta rummet för oavsett vad som händer så kommer du alltid ha dig själv närmast.

Oavsett hur stort team du haft eller har runt dig.

 

Det här blev väldigt bittert och sorgligt kanske?

Förlåt, det var inte meningen.

Verkligen inte.

Jag vill bara ta upp det som ingen verkar vilja prata om.

Eftersom alla verkar vilja prata om allt som är bra, hur kär man är och alla vänner man har på facebook och inte resten.

Jag vill ju som oftast alltid jobba lite motströms så då känns det här viktigare.

 

Livet blir inte bättre för att alla ser dig och gillar allt du har.

Livet blir bättre när du tycker om dig själv och förstår att det är det enda som räknas.