Livet blir så mycket bättre när alla ser att det är vi

Idag är det "tur" att jag har sparsamt med pengar på kontot.
"Tur" av den enkla anledningen att jag annars skulle ha bokat en resa nu.
Jag skulle heller inte bokat en resa med hjärta och eftertanke utan bara för att kunna andas igen.
Idag är det som att tröttheten bara sköljt över mig som en stor våg. Samtidigt som det kryper i mig av en känsla att livet bara går.
Det är den värsta kombinationen för mig.
 
Att resa tre månader har fått mig att inse mycket saker.
Inte så mycket av det här klassiska "varje dag räknas och familjen är viktig" 
Det har hänt mer på personliga plan.
Jag har insett att relationer inte alltid måste se likadana ut för alltid. Att vilja hålla i en relation bara för att kanske bara kostar? Att jag samtidigt som jag sliter och drar i någon som vill släppas fri kanske missar att jag har någon som vill släppas in och vara nära precis intill mig.
 
När jag lämnade hotellet i Dar es Salam kände jag mig tom, lättad och lite dum samtidigt.
Tom för att jag kände mig lämnad, lättad över att känna att jag inte dog av det.
Dum för att jag inte sett det tidigare.
För några dagar sedan läste jag ett blogginlägg där jag nämndes som en del av "lite folk" och det högg till i bröstet.
 
Jag är inte en speciell eller viktig person längre.
Jag är "lite folk" och det sårade mig massor.
Det jag lärt mig under livets gång är att människor förändras och känslor går inte att styra.
Det gör inte smärtan mindre.
Inte någonstans faktiskt.
Sneglar på foten och önskar att allt bara är i mitt huvud.
 
I veckan var jag på frukost hos en vän jag saknat under resan.
Hon uppdaterade mig om saker som hänt och jag skrattade så jag grät.
Vi pratade om det här med att skylta med sin lycka på sociala medier och behovet att visa hela världen hur lycklig man är.
Är det av rädsla för att det inte ska vara sant om inte precis ALLA vet om det.
Måste hela världen få se mina sms eller gulliga tankar för att det ska vara på riktigt?
Är det för att släta över problemen man målar världen med rosa himmel och enhörningar?
 
Vi har svårt att få klarhet i den här stora frågan eftersom alla vi pratar med tycker samma som vi. 
 
 
Personligen tycker jag det är underhållande.
Eftersom det blir så pinsamt och nästan lite kräksmak i munnen.
Sorgligt också såklart.
Att man ska behöva göra så för att må bra.
Känner tydligt att det är något jag absolut inte vill ha.
 
Jag var hos Pearli och Peter igår.
Klättrade m Peter och käkade pizza hos dem efter.
Jag är så avundsjuk på deras förhållande! (På ett bra sätt)
De har lyckats med det här underbara att hålla ihop i typ sju år, fortfarande se och uppskatta varandra.
Inte ta varandra för givet men utan att bli helt galna för det.
 
De gör små saker för varandra varje dag som jag känner till för att jag är deras vän men som inte hela Facebook behöver ta del av bara för att de ska visa upp sin lycka.
De är trygga i sin tillvaro och är viktigast för varandra.
Man kan inte begära att människor inte ska förändras men man kan inte begära att allt måste ändras heller.
 
Det kanske är okej att vara den man är varje dag utan att varken bli lämnad eller tröttnad på?
Just nu känner jag mig läskigt självständig.
När jag tänker på att dela allt med någon känns det kvävande.
Samtidigt så är jag rädd för att bli det enda enmannalaget i mitt liv.
Hur alla ska kunna ses och umgås för att sedan bryta upp två och två. Alla i sitt team där man pratar om allt och delar det som händer i livet.
Att jag ska vara mitt eget team awesome är inte lika skrämmande längre men det som skrämmer mig är att vara den ENDA som gör det så. För då blir man ensam på riktigt.
Då är man inte viktigast för någon längre.
 
Känslor och relationer är en färskvara.
Vi ska ta vara på dem och vårda dem varsamt.
Tycker bara att ALLA, oavsett relationer ska sätta sig själv i det främsta rummet för oavsett vad som händer så kommer du alltid ha dig själv närmast.
Oavsett hur stort team du haft eller har runt dig.
 
Det här blev väldigt bittert och sorgligt kanske?
Förlåt, det var inte meningen.
Verkligen inte.
Jag vill bara ta upp det som ingen verkar vilja prata om.
Eftersom alla verkar vilja prata om allt som är bra, hur kär man är och alla vänner man har på facebook och inte resten.
Jag vill ju som oftast alltid jobba lite motströms så då känns det här viktigare.
 
Livet blir inte bättre för att alla ser dig och gillar allt du har.
Livet blir bättre när du tycker om dig själv och förstår att det är det enda som räknas.
 

 
 
 
 
 
 
  
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0