Ni kanske delar ut cancer o icke cancer till höger o vänster varje dag mellan 8-17

Ibland har jag dåligt tålamod.
Jag erkänner det.
Ibland förväntar jag mig att saker ska ske sekunden efter att jag önskat dem eller helst snabbare.
Vet att det är orimligt.
 
Ibland önskar jag att bara kunna vila i en känsla av ovisshet.
Funkar ganska bra med livet i stort.
Ibland är ovissheten det enda jag inte klarar av.
 
Jag tror de flesta har känt den,
klumpen i magen när vi väntar på något.
Något dåligt.
Ett besked vi absolut inte vill ha.

Jag vet inte.
Vi är kanske natt och dag du och jag men jag påverkas hårt när katastroftänket kickar in.
 
Idag för 2,5 veckor sedan tog jag ett cellprov i mitt ena bröst.
Jag hade gjort mammografi och ultraljud men läkarna ville dubbelkolla knölen de hittat i mitt vänstra bröst.

"Vi gör det för att ta det säkra före det osäkra."
De var två läkare och en sköterska som satt med mig under ultraljudet.

Fick två stora nålar i bröstet och sedan var det klart.
Skickades hem för att invänta ett samtal eller brev där jag skulle få veta om jag har cancer eller inte.
"Kommer julen 2015 bli julen jag fick veta att jag är sjuk eller frisk?"

Ingen big deal kanske.. Det är ju i stort sett det enda jag har gjort sedan slutet av september.
Väntat på besked om diverse olika typer av cancer.

 
Jag vet.
"Man ska tänka positivt och man ska inte oroa sig"

Jag har försökt. Det har gått ganska bra.
All väntan har gjort mig lite känslomässigt avtrubbad.
Känner mig mest trött faktiskt.
 
När jag hade väntat utan svar i drygt 1 vecka så ringde jag till sjukhuset.
Lite för min egen skull såklart men framför allt för min mammas skull.
 
Hon var med den dagen på sjukhuset när alla ultraljud och tester gjordes.
Skönt att ha mamma med.
 
Det är något bekant och välkänt det där.
Att mamma och jag tillbringar vår tid på sjukhus.
Nytt sjukhus bara.
Ny anledning att vara där.
 
När de svarade på sjukhuset berättade de att läkaren som skulle ha svarat för flera dagar sedan inte var där och inte heller skulle komma på hela veckan.
 
"Skämtar du?! Ni tycker alltså att det är rimligt att vänta på ett besked som detta i över 2v?"
"Nej absolut inte. Jag är hemskt ledsen, det har blivit väldigt tokigt här. Jag lämnar över ditt ärende så en annan läkare svarar dig."
 
En vecka senare är det lika tyst.
Jag kände lite att jag inte orkade bry mig.
Väldigt dumt och fånigt men så var det. En del av mig ville nästan inte veta.
 
Så jag står på jobbet och kör Bodypump. Efter passet ser jag att mamma ringt flera gånger och messat mig omatt jag ska ringa direkt. Blir lite orolig såklart.
 
När hon svarar vill hon bara veta om jag hört något.
"Men fan mamma! Jag har ju sagt att jag säger till!?"
 
Där.
Mitt i ilskan så hör jag hur ledsen hon är. Ledsen och rädd.
Min lilla mamma tycker att det här är jättejobbigt. Hon har det värre än mig och jag har inte fattat det.
Går ner och ringer direkt.
 
Ryter åt Gabbe utan anledning och Nalle kommer och ger mig en kram.
Då börjar jag gråta istället.
För det är tydligen jävligt jobbigt att gå runt med det här att inte veta.
 
Tur jag jobbar på världens bästa arbetsplats.
 
Samma sköterska svarar när jag ringer och ser att mitt ärende inte har flyttats sedan vårt senaste samtal.
 
Nu har det gått två veckor.
Kom igen nu.
 
Ni kanske delar ut cancer och icke cancer till höger och vänster fem dagar i veckan mellan 8-17 men det är skillnad.
Att detta är er vardag betyder inte att jag känner likadant.
 
Det är inte lika lätt att sitta på den andra sidan även om vi är flera 100.000 som gör det samtidigt.
Det är precis lika illa oavsett hur många andra som går igenom samma sak.
 
När jag berättade hur besviken jag var skämdes hon massor.
Bad om ursäkt och sa att det var illa både för mig och för dem och deras rykte.
 
Vet inte men deras rykte var det sista jag tänkte på.
Jag vill bara veta om jag har cancer eller inte.

 
Jul och allt.
Önskar mig aldrig något.
Jo jag har drömmar såklart. Men jag önskar aldrig något från någon annan.
 
Men kan jag inte bara få veta utan att det ska behöva gå tre veckor?
 
Hon bröt deras regler och svarade mig.
 
"Cellprovet och undersökningarna vi gjort har inte visat några tecken på elaka tumörer."
Fuck cancer.
"Din läkare ska självklart svara dig ändå men nu vet du så du kan känna dig lugn."
 
Messade mamma när vi la på luren.
Hon stod mitt i en affär och började gråta.
Jag gick och hade simskola.
Tack.
Det måste ändå vara årets julklapp?

Jag lider så med alla som måste sitta i det där rummet och få hela världen raserad. Jag tror att jag vet hur det känns men vet att jag inte har en aning.

Få brösten borttagna och få håret bortrakat.
Oroa sig för att missa allt man drömmer om och att inte bestämma själv.

Jag brukar gnälla om att det är jobbigt med bröst och att mitt hår alltid är tovigt.
Aldrig mer.
Hör ni mig göra det så ge mig en örfil eller påminn mig om detta.
 
Igår kväll såg jag att läkaren hade svarat via brev.
Läste det och slängde det i papperskorgen.
Över nu.
 
Det har varit en jobbig höst.
500 olika undersökningar, 3000 olika blodprover, 4 olika röntgen och väldigt mycket väntan och oro.
Från början för att ryggen kraschade.

Varit en snäsig dotter, trött kompis och krävande flickvän.
 
Så ledsen för det men jag har inte riktigt kunnat vara något annat.
Sex dagar jobb kvar och sedan är det jullov.
 
Västkusten, Afrika jag är påväg.
Längtar med hela kroppen.
All I want for Christmas is you.
God jul ❤️
 
🎉🎉🎉🎉🎉🎉❤️❤️❤️🎉🎉🎉🎉🎉
💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0