.

                                                                                                   

 

Dag 14 av 28 på en (nästan) öde Ö.

"Vilken dag är det idag?

  "Öhhhh... Lördag...kanske..?"

Vet egentligen inte varför jag fortfarande frågar och undrar eftersom det inte spelar någon roll alls.

Samma sak med klockan. Vet inte varför jag inte slutat titta på klockan heller. Vi har inga tider alls att passa förutom flygtider men det är knappast varje dag. (Tack och lov) Det är som att min västerlänska hjärna vill veta vad klockan är så jag vet om jag är berättigad att vara hungrig, trött eller stiga upp på morgonen.

Däremot har jag slutat kolla hur länge jag springer eller kör styrka på stranden. Springer tills jag tycker det är dags att vända eller när hungern tar över. 

Inatt vaknade jag klockan 03.00 och kände ett svart hål i magen. Hungrig som en varg. Ville bara att klockan skulle bli åtta så jag kunde få svepa en tygbit runt mig och gå ner till "Tav" och njuta av  maten och kaffet hon brygger varje morgon åt oss. Första koppen funkar, sedan häller hon bara på vatten i bryggaren och då blir det mer en teliknande dryck jag helst undviker. Då går jag över på snabbkaffet.

Det är mer helheten och stämningen som gör njutningen och inte kaffet i sig.

Imorse gav hon mig en kram när jag kom ner till stranden.

"Oh Annie my sweatheart. I love your hair this morning!"

Log nyvaket och kramade henne tillbaka. 

 "Haha yeah.. It´s kind of messy and unkempt. Salty and everywhere."

Alla dagar smälter ihop till en och samma här på Aitutaki. Vakna, äta, bada, läsa, plocka mangos och papaya repeat.

I Sverige kostar en trådig, smaklös mango ca 20 kr. EN mango.               

Här får vi plocka så många mangos och papaya vi orkar bära. Träden är på andra sidan vägen och kan vara det godaste jag ätit i fruktväg.

När jag publicerat detta och du läser så är vi tillbaka på Rarotonga.

Tillbaka till internet och lite mer liv och russel.

Vi har då haft en internetfri vecka på Aitutaki och tro mig, vi hann inte ens lämna Rarotonga fören vi hade glömt att internet är något som vi annars anser oss vara beroende av. På Cook Island använder vi internet bara för att ladda ner uppgifter för distanskurserna samt lugna föräldrar, Sannas Fredrik, påminna några få vänner om att vi existerar samt publicera blogginlägg.

Mobilen på flygplansläge hela februari. Häromdagen hörde jag för första gången sedan vi lämnade Sydneys flygplats en ringsignal från någons mobil. Kände mig helt bakom.

I Sydney hade vi fritt wifi och det gjorde att vi satt mer på internet, medvetna om att det inte gav oss ett skit. Vi kunde skicka bilder på snapchat och svara på sms på whats app nästan direkt och det var alltid en aktuell konversation i någon av grupperna.

Jämfört med i Sverige så var vi väldigt sparsamma med internettid i Australien. För att vi inte hade wifi överallt och för att vi ofta lämnade telefonerna för att umgås istället.

Ändå så känner vi oss väldigt mycket mer närvarande med varandra på kvällarna här än i Sydney. Vi pratar, ser på film eller spelar kort. Dricker öl och äter nötter i sängen och skrattar så vår lilla Bungalow skakar.

Jag hatar den delen av mig som är beroende av mobilen i Sverige. Jag på riktigt hatar den versionen av mig. Varför ska jag behöva åka till jäkla Australien eller Söderhavet för att tycka det är enkelt att vara utan? Pappa, om du läser detta antar jag att du ler nu? (Pappa tycker alltid att jag är för beroende av min telefon och jag blir irriterad eftersom han trycker på en öm tå.) 

Teknik gör människor stressade och olyckliga. Det vet vi.          

Ändå slutar vi inte. Det vet vi också.                                         

Kunskap sägs vara makt men det verkar inte finnas någon medvetenhet eller kunskap i världen som lyckas väcka oss ur den här mardrömmen av plattor, mobiler, internet och bekräftelse.

Vi satt och pratade med Tav igår efter frukosten. Hon berättade att dagens ungdomar lämnar ön i jakt på något bättre. Sju av hennes nio barn bor i Sydney nu. De vill hitta lyckan precis som alla andra och tycker inte att ön motsvarar deras drömmar.

Som jag ser det finns det generellt två typer av människor.  

 Om vi ska göra en hårddragen linje alltså.                                       

De som bestämmer sig för att livet är dåligt och orättvist. Säker på att man aldrig kommer vara nöjd och sen finns det de som faktiskt gör sitt bästa för att alltid eller oftast vara lycklig.

Jag lägger mycket tid på att förstå vad det är som får mig att resa så mycket som jag gör.                                                                              

Varför får jag obehagliga ilningar i kroppen av att tänka på att jag ska hem om mindre än sex veckor?

Jag vet att många tycker att jag är impulsiv och kanske springer från mina problem ibland.

Jag väljer att se lite annorlunda på det. Jag vet vem jag vill vara. Annie som skrattar och är positiv till livet är min favoritperson. Om hon känns långt borta eller är lite vilsen ser jag till att göra något åt det istället för att bli bitter och tycka att livet är något orättvist och dåligt.

Resa har blivit mitt sätt. För att det alltid funkar. Jag använder min nyfikenhet som verktyg. Att jag vill träffa nya människor, lära mig om andra kulturer osv. Vilket jag också gör.

Jag lär mig om mig själv och andra varje resa. Lärdomar jag tar med mig i mitt liv hemma i Sverige. Samtidigt så borde jag kunna hitta detta närmre än Cook Islands eller hur?

Fast jag tycker inte att det är ett måste. Jag tycker att det är helt okej att vara nyfiken. Att alltid vilja lite till och att göra det som får mig att vara lycklig. När jag väl är i Sverige så tycker jag det är vackert. Då är det där jag vill vara. Omställningen från att resa till att komma tillbaka till livet hemma är alltid jobbig för mig.

Jag är inte den som sitter på flygplatsen i ett annat land och tänker på hur skön min säng ska bli eller att jag längtar efter Svensk mat. Jag mår dåligt första tiden hemma. Längtar bort, känner mig missplacerad och vilsen. Fråga mig inte hur jag haft det för jag orkar inte prata om det. Inte för att jag är otacksam eller dryg utan för det får mig att vilja gråta.

När jag fått landa och börjar andas normalt kan alla härliga historier få komma upp till ytan. Då är jag redo att dela med mig av mina äventyr.

Mina resor får mig att uppskatta mitt hem mer.

Pannberget blir inte mindre underbart för att jag får vakna till Söderhavets brus varje morgon nu.                                                

Tvärtom. Faktiskt, helt på riktigt.      

  Jag älskar det faktum att vi har fyra årstider. Jag älskar lukten av skog i Sverige.                                                                                          

Jag blir lika faccinerad varje höst när löven faller och målar Sverige i röda, gula och  bruna nyanser.

Ju mer jag ser av världen, desto mer förstår jag hur liten del av allt jag är. Desto fler vackra platser och härliga människor jag träffar desto mer älskar jag västkusten och min egen familj.

Det var efter min första Afrika resa till Ghana som jag började uppskatta Sveriges höstar till exempel.                                            

Jag missade en och insåg sommaren därpå att jag såg fram emot nästa. Före dess tyckte jag bara hösten var mörk och tråkig.

Så hur är det egentligen? Är gräset grönare på andra sidan?      

Jag tror att allt handlar om hur väl vi vattnar gräset vi har.

Världen är inte vår egendom.                                                                

Vi är tilldelade en viss tid här på jorden och det är upp till var och en att göra sitt bästa av den. Vi frågade Tav om hon såg hur vackert hon bor och hon sa att hon gör det nu. Hon är 57 och efter 50 började hon se och inse vilket paradis hon bor i.

Så det kanske är bra att ungdomarna lämnar ön för ett tag?      

  Får uppleva och låta livet lära. Inse att de hade paradiset utanför dörren. Kanske kommer de hem igen redan efter några år, redo att förstå vilken tur de haft. Istället för att stanna kvar för att alla andra tycker att de borde.

Risken med att stanna för andras skull är att de då slutar upp som bittra och arga medelålders män och kvinnor som tycker livet är orättvist och ser sin ö som ett fängelse istället för vad det är.      

Ett paradis.

Det är väl underbart om vi inte behöver fylla 50 innan vi förstår och uppskattar vad vi har?                                                           

Dessutom kanske de som inte är lyckliga i sin vardag kan hitta ett nytt paradis att bli lyckliga i.  

För som du säkert vet så spelar det ingen roll hur många gånger någon försöker övertyga dig om något du inte tror på - du måste själv hålla dig vaken så du inte missar det som är viktigt.

Jag har inte världens coolaste utbildning. Skulle absolut inte få alla rätt på högskoleprovet heller. För mig gör det absolut ingenting, för jag vet att du kan släppa ner mig på de allra flesta platser på jorden och jag skulle klara mig. Säger inte att jag aldrig skulle vara rädd men mina resor har gett mig en kunskap och ett självförtroende varken skolbänk eller internet kommer i närheten av.

Så om du frågar mig?

Logga ut från facebook, sätt mobilen på flygplansläge och boka en resa du alltid velat göra.