.

"Allt som var på riktigt känns på låtsas nu."

 

Ni känner kanske igen meningen från Melissa Horns spellista?

"Det kommer svida till men jag behöver det."

 

Den senaste månaden har vi haft vår vardag i Söderhavet.

Vi har vaknat varje morgon i en gigantisk säng, antingen på ett budget hostel på Rarotonga eller i en ljuvlig bungalow på Aitutakis kritvita sandstrand.

 

Vi har njutit varje dag.

Vi har tagit tid för att verkligen se paradiset.

 

Vi har jobbat med att inte prata om L.A eller framtiden.

Försökt att bara vara i nuet. Svårt till och med när man är i paradiset.

 

Vi har liftat precis överallt i en månads tid.

Vi har träffat härliga, konstiga men väldigt vänliga människor.

 

Sett ut som russin nästan varje dag efter allt badande. Stått på händer och huvud eller tränat Fjärilsim.

 

Vi har utan problem dragit oss i sängen med varsin kaffe till långt fram på förmiddagen och sedan ätit frukost. Vi har haft så gott om tid att vi aldrig känt oss stressade.

 

Vi har vandrat tvärsöver Rarotonga och badat i svalkande vattenfall. Högsta toppen på den leden var 413 m och utsikten var slående. Här uppe kunde man ta en avstickare till en utkikspunkt. Jag gick dit och försökte lagra allt jag såg i mitt minne. En bit bort såg jag en klippa med en varningsskylt;

 

"DANGER!!! Walking track ends here. Climb the north side at your own risk. Think BEFORE you climb"

 

Såg att minsta felsteg skulle leda till att man faller cirkus 400 m rakt ner i djungeln. Bannade mig själv för att vara så jäkla nyfiken hela tiden och började klättra.

 

Halvvägs kom det en vind som tog tag i mig och när jag kände hur stark den var stannade jag upp.

 

"Om jag trillar här kommer ingen veta. Då är jag bara borta. Sanna kommer vara den som tillslut räknar ut att något gått riktigt åt helvete."

 

Hur gärna jag än ville upp på klippan så bröt jag där. Klok eller feg? Lite både ock kanske. För några år sedan hade jag inte tvekat. Numera så tycker jag inte att man ska göra en sådan här klättring ensam. Det är onödigt dumt.

 

Ska man ändå göra det ensam så ska någon iallafall veta vart man är.

 

Adrenalinpåslaget hann kicka in på den biten jag klättrade ändå.

 

Händerna skakade när jag kom ner och Sanna var ytterst tacksam att jag hade klättrat ner i tid. Det är något speciellt med att vandra i djungeln.

Luften är ren och klar, nästan lite svalkande trots att svetten bara rinner i hettan. Det dagliga regnet ger djungeln sina vackra färger chansen att verkligen komma tillrätta och blomma ut.

 

Det rekomenderas att man ska göra denna vandringen med en guide. Det var uteslutet.

 

För det första såg det inte ut att vara en så avancerad led och dessutom är jag trött på att hitta rätt hela tiden utan att ens behöva titta eller tänka.

 

Den enklaste utvägen är inte alltid den bästa. Det var inga problem att gå själva. Det krävde lite mer fokus men är det något jag vill vara när jag gör sånt här så är det just fokuserad och närvarande.

 

När vi var på Aitutaki åkte vi på en lagoon cruise och eftersom det är lågsäsong blev det bara Sanna, kaptenen och jag. Vi hade alla öar helt för oss själva en hel söndag mitt i februari. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Vi gick iland helt ensamma på varenda ö.

 

När kaptenen släppte av oss på Honeymoon island vadade vi över till Makina island. Där låg vi i vattenbrynet och försökte greppa vart vi var någonstans medan kaptenen lagade resans godaste måltid åt oss. Han grillade parrotfish, grillade breadfruit och korv. Han gjorde en kall papayasallad med curry och majo. Till det fick vi även potatissallad och alla frukter han hade i sin trädgård. Ananas, passionfrukt, mango, papaya och stjärnfrukt. En trädgård han visade oss senare på eftermiddagen.

 

Så mätt som jag var efter den lunchen har jag inte varit sedan julafton tror jag..

 

Ett par timmar snorkling på det. Mitt ute i lagunen stannade han båten och där kunde vi stannat hur länge som helst. Vi fick sällskap av en fisk som var ca 1,5 m lång. Jättefin! Sanna tyckte den var lite läskig så givetvis skulle hon simma efter Sanna hela tiden. Bästa var när de vid ett tillfälle mötte varandra och båda blev lika rädda och kastade sig åt varsitt håll.

 

Ett kodak moment som kameran tyvärr missade men jag fångade det och sparar det i mitt minne.

 

När vi kom tillbaka till Aitutaki körde han upp oss till toppen av ön. Där byggde han sitt andra hem. Han visade oss runt. Från sängen såg man bara djungel och sedan ut över den turkosa lagunen. Han lät oss plocka med oss ananas, papaya och passionfrukter.

 

Världens bästa kapten.

Det spelar ingen roll hur jag än anstränger mig för att försöka förstå. Jag kommer pricka av Cook Island på kartan när jag kommer hem men jag kommer ändå inte förstå att vi varit här tror jag.

 

Sydney var fantastiskt. Verkligen. Det satte sig ännu hårdare denna gången. Fan alltså.

 

Jag skulle kunna göra mycket för att få uppleva samma månad igen eller åka tillbaka nu. Det var underbart men ändå greppbart. Jag förstår att vi hade den där sjukt klockrena månaden.

 

Allt dansande på bord, golv och stolar. Alla missions och underbara möten.

 

Surflägret och känslan när vi kom upp på brädan första gången. Glädjen den där fredagen när vi var ett gäng som surfade efter skolan.

 

Frihetskänslan att stå på klipporna mellan Bondi och Coogee när gigantiska vågor slår mot klipporna och vinden tar tag i en..

 

Lukten av grillat och den härliga gemenskapen när man är ett helt gäng som har bbq på Coogee en lördag och lyssnar till gapskratt och stämningsfull musik från någons högtalare.

Att stanna minst tio gånger påväg från krogen i gryningen och skratta med främlingar..

 

Träffa underbara människor och veta att de bor på andra sidan jorden.. ALLT detta och lite till sätter sig. Det gör mig lycklig och ledsen på samma gång. Mycket känslor men jag vet att det har hänt.

Jag känner det som ett slag i magen.

 

Söderhavet har tagit andan ur mig ett antal gånger.

Jag har vaknat och svept mitt lakan runt mig. Mitt solblekta hår och ärren på mitt högra knä från korallrevet påminner mig varje morgon om vart jag är.

 

Gjort kaffe och satt mig på terassen och stirrat ut över havet. Lyssnat till palmernas lugna svajande och försökt att förstå.

Vetskapen att det är lånad tid. Lånat paradiset och snart ska vi lämna tillbaks det.

 

Jag är inte redo att lämna tillbaka något jag inte fattat att jag haft.

 

Samtidigt så vet jag att begripligheten inte kommer bli större om jag skulle stanna.

Jag vill ha veckan i L.A som vi snart ska få.

 

Förälskade mig i den staden förra året så jag vet att jag kommer le med hela ansiktet när vi landar på LAX. Jag ser fram emot känslan att komma fram till Matanana också. Längtar efter alla underbara ungar på barnhemmet och ser fram emot att få andas lite Afrika. Själen behöver alltid Afrika.

 

Jag vill bara vänta lite. Pausa och få mer tid.

 

"Mer ska ha mer och fan ska ha fler." Så sa alltid mamma när jag var yngre. Det är lite så.

 

Även om jag är tacksam och lycklig så gapar jag efter mer. Vill pausa tiden och få mer av allt.

 

"Well I deserve nothing more than I get, cause nothing I have is truly mine" -Dido.

 

Jag ska ta den här overkliga känslan och försöka placera ut den någonstans eller springa en sväng kanske.. Det kommer garanterat att svida till men jag behöver det.

För allt som var på riktigt känns på låtsas nu.