Du som länge läst min blogg och (uppenbarligen) fortfarande gör det kanske kommer känna lite,
"Men IGEN?!" efter det här inlägget.
Det kommer garanterat störa någon och det får faktiskt lov att vara så för jag känner lite samma sak.
"Really, igen?!"
Jag har skrivit om adoption. Hur många verkar tro och tycka att det är lika med ett sista desperat försök att få barn.
Ett sista ont jävla försök-inget annat.
Jag har skrivit om taktlösheten med att fråga hux flux, och närsomhelst om man inte ska skaffa barn snart.
Jag har funderat över huruvida vissa människor faktiskt på riktigt är dumma i huvudet.
Om jag bokar en resa till ett nytt främmande land som jag aldrig hört talas om kommer antagligen namnet dyka upp i alla tänkbara sammanhang så fort biljetten är bokad. Det brukar vara så.
Jag har ignorerat vissa kommentarer på bilder av mig och barn som hamnat på Facebook.
Jag har räknat till tio några gånger det senaste.
Så läste jag en krönika på mama.nu imorse.
Om just detta. Sjukt jävla bra.
Alla borde läsa den.
Vi blir bättre och bättre på att respektera och acceptera varandra. I vissa sammanhang.
Alla ska få älska vem de vill, oavsett kön, ålder, hudfärg och bakgrund.
Borde länge varit självklart men tyvärr inte varit eller är.
Man får inte säga saker som för någon eventuellt kanske, möjligtvis skulle kunna tolkas rasistiskt eller homofobiskt för någon någonstans i världen.
Jag får ta skit när jag med 100% kärlek kallar Nema för "min lilla apa" när jag är i Tanzania.
Uppläxad av svenskar som aldrig varit i Afrika att det inte är PK och det ena med det tredje.
Däremot är det helt jävla okej att fråga om jag inte ska skaffa barn snart?!
Eller om jag är rädd att den biologiska klockan går?
Om jag inte är less på att vara singel?
Det är tydligen PK?!
Förlåt mig men vad fan hände där?
Jag vet inte hur jag ska säga det här på fler sätt än jag gjort men det finns en jäkla massa bra, dåliga, vettiga och ovettiga anledningar till att jag och väldigt många andra inte har, vill ha eller kan få barn.
Det är ganska många som frågar idag. Jag vill inte ens tänka på hur det blir när jag fyllt 30.
Då får jag väl skaffa hemligt id nummer för att inte ständigt bli påmind om min biologiska klocka, vad jag borde vilja och hur jag borde känna.
"Men du gillar ju barn!"
Men JA!!! Jag har aldrig någonsin påstått något annat men det handlar inte om det.
Jag umgås mycket med barn. Logiskt när jag jobbar i en simhall där det kryllar av barn.
Jag jobbar som simlärare med just barn.
Många vänner har barn.
Jag är fadder till min bästa väns barn.
Jag älskar barn.
Jag är dessutom jäkligt bra med barn ska du veta.
Har Minion och Disneyplåster i mitt första hjälpen kit på shortsen på jobbet varje dag.
Förra veckan klämde sig en tvååring på jobbet och maken till skrik får ni leta efter.
Ingen av mina kollegor eller pappan fick röra honom eller den klämda handen.
Gick lugnt fram och plockade upp mina plåster och sedan var vi vänner. Skriket la sig och han sträckte fram handen när jag bad honom så NEJ.
Jag hatar inte barn.
Jag tycker inte att de är läskiga längre.
Det handlar inte om det alls faktiskt.
Precis som Mimmi Lexander skrev i sin krönika,
"Man kanske väntar på en fast tjänst. Man kanske planerar att byta jobb. Man kanske vill byta karriär helt. Man kanske vill ha sin partner för sig själv ett litet tag till.
Man kanske vill bo utomlands barnlösa.
Man kanske vill bli skitfull och komma hem klockan fem och ligga bakis en hel dag och inte behöva ta ansvar för någon annan än sig själv.
Man kanske inte är redo för att gå upp klockan tre, fyra, fem eller sex.
Man kanske vill ha sin kropp som den är bara ett litet tag till.
Man kanske bara vill göra massa andra saker av de här åren än att bli tre (eller fler).
Och framförallt; gud förbjude, man kanske INTE ENS VILL ha barn. Eller så kanske man bara inte har bestämt sig än.
Man kanske vill slippa förklara och rättfärdiga och känna sig som den största egoisten i världen bara för att man inte är redo att prioritera någon annan än sig själv och sin partner.
Och så finns det en massa andra potentiella anledningar, där frågan river upp och sårar.
Man kanske har försökt i flera år utan att det blir nåt. Man kanske genomgår IVF-behandling. Man kanske inte är överens med sin partner om när man vill ha barn. Man kanske har fått flera missfall och pausat i försökandet. Man kanske har slutat försöka. Man kanske har för dålig ekonomi. Man kanske äter en medicin som gör att man måste vänta. Man kanske ska opereras för något och behöver vara icke-gravid tills det är klart.
Man kanske inte ens är säker på att ens partner är den rätta. Man kanske vill göra slut."
Om man nu har en partner. Oavsett om man lever singel eller tillsammans med någon så kanske man inte vill prata om det. Det är faktiskt en privat fråga. Kommer det från mig som är den mest öppna personen i världen?
Ja tydligen, för det här är nog den frågan flest tycker att de kan slänga ur sig utan eftertanke som att de precis frågade vad du åt till frukost.
Varken du eller jag har minsta skyldighet att redovisa eller förklara varför vi vill eller inte vill ha barn.
Att skaffa barn eller inte är för mig det viktigaste beslutet i livet och det angår bara mig.
Mig och inte dig.
Är man tillsammans med någon så rör det dig och din partner. Er och ingen annan. Avslutar dagens inlägg med att citera Mimmi igen.
"Om du är en sådan som har lite otur när du tänker och slänger ur dig frågan lite så där så kommer här ett hett tips: Sluta göra det.
Du har helt enkelt inte med saken att göra"
Nu ska jag ut och springa och sedan hoppa i det svalkande blå.
Trevlig helg!
Puss
