Orkar inte vara med i nåt jäkla 6-pack race

Himlen brann orange och rosa.
Grönskan är som bäst i juni.
Någonstans mellan Stockholm och Göteborg.
Lupiner på fälten och jag längtade med hela min kropp.
Låtsas att jag har semester.
Att jag ska till västkusten och ta varje dag som den kommer.
Springa min runda. Björnäs, Galtö och pannberget.
Hoppa i och känna det salta i vattnet.
Stirra ut över havet och le för att jag aldrig tröttnar på de där klipporna.
Vissa saker är tidlösa.
 
Det blir inte så lång semester för mig i sommar.
Själen och hjärtat vill spara dagar till Afrika.
Tre dagars helg är inte heller fy skam.
Avslutade veckan med en nästintill full vattentabata i torsdags.
Gladisar. :)
Hängde över Jonny i repan före passet och gnällde över att jag inte orkade köra.
Gnäller fast jag vet- vet att jag älskar precis varenda minut när vi väl börjar.
 Skulle inte byta bort det för något. Bara något jag säger.
 
Skulle spara på hälsenan. Värkte satan när jag vaknade i torsdags.
Det gick sådär..
Hälsena bortglömd direkt efter uppvärmningen. Ajaj efter.
Vilar i helgen. 
Vaknar upp i Pippi och Mommos säng och myser med Mumsen. 
Mommo tar gästrummet. Fina. ❤
 
Mamma ringde i torsdags när jag hade sprungit.
Berättade att hon fått en gråtattack efter hon sett "Kalla fakta".
Det var om en flicka som blivit tvångsintagen på psyk.
Fastbunden som straff när hon skadade sig själv.
Stod sin mamma närmast.
Fick inte träffa mamman heller.
Straff nummer två när det första inte hjälpte.
Skulle kanske prova en annan ingång?
 
Tror mamma grät för hela grejen.
Minnen som svider.
Den lamslagna mamman.
Den svikna dottern.
Det kassa systemet.
Det som vi i Sverige kallar sjukvård.
 
Mammas ord satte sig direkt.
"Fick så ont i magen när jag såg programmet.
Led med mamman och mindes smärtan.
 Jag fick ialla fall träffa dig på sjukhuset och de band inte fast dig i sängen."
(Nej, de nöjde sig med galler och larmade dörrar på sjunde våningen.
Hotade när jag inte ville äta men de band aldrig fast mig, då vet jag inte vad som hade hänt)
 
Mamma tänker mer på det här än vad jag tror.
Vill krama henne varje gång. Be om ursäkt. Fast det inte går.
Säga förlåt, fast jag vet att jag inte behöver.
Ta bort det onda fast det är försent. Det gör det hela ännu värre.
Jag har typ glömt..
Nej okej.. Glömma kommer jag aldrig att göra.
Vissa saker har etsat sig fast för evigt.
Jag undviker bara att tänka på det.
 
Drack te häromkvällen.
Blev erbjuden en kopp "kvällsro".
Kväljningar direkt.
"Tack men nej tack. Vadsomhelst men inte det."
Jag kan inte dricka en mun av det där teet.
En doft av det och jag är tillbaka i köket.
19 år igen.
Alla sömnlösa nätter med mamma.
Bankade huvudet i väggen för att känna smärta någon annanstans.
Mamma som höll fast och försökte trösta.
Min största trygghet.
Skulle någon ta henne från mig där och då skulle de lika gärna kunna ta bort gallret på fönstret och låtit mig hoppa.
 Fast jag vet att jag inte skulle hoppat.
Tyckte det var för pinsamt om jag skulle dö till följd av anorexi när jag var så tjock. 
Nästan komiskt hur sjuk den där sjukdomen är.

Jag sa inget om varför "kvällsro" gör mig illamående.
Kändes inte viktigt då.
Vågar inte riktigt.
Har en gard som måste få vara uppe så länge som möjligt.
Är garden nere är det liksom fritt fram att slå mig i magen.
Det river muren som skyddar mig från att bli sårad.

Log och drack tropiskt te istället.
Drog ett skämt för att få bort klumpen i magen.
 
Garden faller alltid ner när mamma blir ledsen.
Mitt värsta.
Att se henne, pappa, Martin, Pålsson eller Milli ledsen.
 
Älskar mitt jobb.
Ändå kan jag ibland fundera på om jag borde göra något annat.

Använda det jag vet till något vettigt.
Kanske inte just på en klinik eller med att behandla.
Det har jag för lite utbildning för.
Men med familjerna. De som glöms bort och lider i tysthet.
 
Jag vill jobba med ungdomar.
Göra skillnad.
Inte binda fast dem och ta bort det enda som får dem att må bra utan jobba bort det sjuka genom att hitta det friska i varenda unge.
Så länge vi lever tror jag att vi kan hitta tillbaka till personen vi en gång var och den vi vill vara.
Det är bara det att man ibland kan behöva lite hjälp.
Det är en skrämmande tanke att jobba med det här men en dag kanske jag vågar.
För alla mammor, pappor och syskons skull i första hand.
 
Jag har haft några enstaka tonåringar på mina klasser det senaste.
Det gör mig glad. Glad men bevakande.
Peppar men påminner om maten.
Pushar glatt om starka ben, balans och en frisk kropp.
Skulle aldrig tjoa om bikinisäsong, 6-pack och annat tjafs.
Sånt får mig att vilja kräkas på riktigt.
Vem fan har tutat i oss att 6-pack är hälsa?!
"Strong is the new skinny."
Lite smörigt det med men hellre det.
 
Om deltagarna är trötta, svettiga och glada när de lämnar salen är jag nöjd.
Mission completed.
Med eller utan sexpack.
 
Jag har slutat jaga.
Orkar inte vara med i det racet längre.
Det var längesen men ibland blir det så tydligt. Speciellt när jag blir påmind om hur jävligt det var.

Lyssna på Pinks texter.
Om att jaga demoner och att räcka till.
"You're fucking perfect to me"

Se dig själv i spegeln och var lite snäll.
Trevlig helg och massa kärlek.






 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0